onsdag 25 april 2012

Casablanca


Casablanca
Apocalyptic Youth
Album, 2012

Den har blivit liggande en månad men nu kände jag att det var dags att ta itu med plattan med det sköna The Warriors-inspirerade omslaget som tittat på mig överst i en hög med sorgligt o-recenserade vax.

För de oinvigda var The Warriors en klassisk gängvåldsrulle från 1979 med för sin tid noga uttänkt estetik, musik och känsla. Att travestera ett skivomslag på en sådan kulturgärning skapar en del förväntningar bara det i sig.

Tittar man vidare på uppställningen i personalen på skivan höjs ett och annat ögonbryn och en och annan frågeställning skapas om hur det här kan låta egentligen?. Casablanca utgörs av en rad från skilda håll kända personligheter inom underhållningsbranschen. Vi hör Anders Ljung, sång (känd från orkestern Space Age Baby Jane), Josephine Forsman, trummor (från Sahara Hotnights), Erik Stenemo, gitarr, (Melody Club), Ryan Roxie, gitarr (har spelat med Alice Cooper mf.) och basisten Mats Rubarth (Mittfältare i AIK 2001-2008)

Det känns som att man skall få sig en spretig resa med Apocalyptic Youth men vad vi får är en hårt stiliserad upplevelse av mild hårdrock av ganska lättsam art.

Kända kockar gör lam soppa

Vi bjuds tio raka rocklåtar habilt framförda utan problem, skarvar och omskrivningar. Sång och instrument ljuder amerikanskt och radioskvalslätt. Det låter proffsigt, enkelt, harmlöst och i längden ganska tråkigt.

Jag lyssnar och om igen. Jag hör en vers med lite Thin Lizzy.-vibbar i The Juggler som övergår i en refräng av alldaglig melodifestival-metal. Jag hör lite Corey Hart-pop/rock i Secret Agents of Lust , jag hör otaliga referenser till danska D:A:D dock helt utan den där klassiska sköna sura danska salongsfyllan inkorporerad och jag hör en och annan gitarrdetalj som luktar lite rockhistoria från här och där om än i någon sorts evig Sweden Rock-light-tappning. Efter ett tag låter allt likadant och påminner om ljudet från en en bit utanför en vägkrog i glesbygden. Man står liksom en bit för långt borta för att urskilja några detaljer, det låter bara som en kläggig sörja av rock, ett fragment av en musikalisk upplevelse, en sorts låtsasmusik. Det kanske är det som är poängen. Att musiken skall upplevas horribelt berusad tillsammans med andra lika berusade som för en stund samlas och hoppar och hyttar med nävarna åt ungefär samma håll, serverade lättsmälta riff och poser innan man återgår till mer konsekvent drickande i ett hörn på den där vägkrogen när spelningen är över.

Nja, jag kanske är lite stygg mot plattan. Jag har hört många bra mycket värre alster. Låtskatten som använts som inspiration är sympatisk och varm. Det här ju varken Takida-Emo eller Fån-Metal med mjöl i ansiktet utan schysst rock från 70-80-90-talet som försöks spelas. Synd bara att det blir så tamt och platt.

Som bäst blir det när det låter okej  i singeln Downtown som är den enda låten med lite bett och idé i refräng, vers och arrangemang. Det andra på skivan är umbärligt.




Inga kommentarer: