Pet the Preacher - Överraskande live på Styrsö

Pet The Preacher
Konsert. 2014-07-16
Brattens Wärdshus, Styrsö (Göteborgs Skärgård)

Den danska upcoming doom-stoner-blues-rock-sensationen Pet The Preacher gjorde igår en överraskande mini-spelning på Brattens Wärdshus på Styrsö utanför Göteborg. Mellan reguljära gig i Köpenhamn och Oslo tar bandet värdshusgolvet i besittning och gör en härlig show för en mindre men entusiastisk grupp på plats.

Gott öl flödar och alla ser och hör bra överallt. Även seglarfolket på uteserveringen som med jämna mellanrum måste ta sig till insidan för att uppsöka faciliteter och betala notor kommer inte undan den brutala föreställningen hur mycket de än sätter fingrar i öronen.

Jag är relativt ny för bandets musik men det är lätt att ta till sig. Vissa ungefärliga likheter med svenska Graveyard noteras, och även tidiga Monster Magnet och för all del en rejäl dos gammel-Black Sabbath men det står på egna ben och tar ofta sin egna mer moderna vägar också. Blytungt hela vägen dock. Gött

Rakt upp och ner på golvet.

Pet the Preacher bjuder på en total upplevelse samtidigt som krogen lever sitt liv

En härlig kväll i Skärgården

Morrissey tar ner och upp stämningen igen

Morrissey
World Peace is None of Your Business
Album, 2014

Spjuvern, vivören och Manchester-sonen Steven Patrik Morrissey släpper under morgondagen sitt 10:e riktiga studioalbum i eget namn sedan Viva Hate kom ut 1988. Innan dess medlem och sångare i de ikoniska The Smiths som hann med fyra album på 80-talet också.

Tiden går och jag har inte alltid haft full koll på vad Mozzer haft för sig genom åren. Jag hängde med en stund i början av solokarriären. Det är såpass länge sedan att man då följde med på formatet vinylsinglar.  Morrissey fick ju i princip med sig hela sitt gamla band som kompband (utan den viktiga nyckeln Johnny Marr då) och det lät inledningsvis som en rak fortsättning trots allt.  Sedan blev det ganska rörigt. Rockabilly och tveksamma politiska referenser i ramarna även om det kanske mest handlade om svår satir solkade ner både ljud och allmänt intryck. Växelvis framryckning med briljant pop enda dagen och mer trögt svammel den nästa stod på programmet. I röran gick dock att vaska fram guldkorn som I'm the End of the Family Line (kanske den mest episka låten gjord om företeelsen att vara den som kan men som väljer att inte driva sin del av sin släkt vidare i nya generationer), titelspåret från den grumliga Southpaw eller Life is a Pigsty (kanske det bästa enstaka spåret i hela solokarriären) men sådär konsekvent och vasst som det var i The Smiths blev det sällan, åtminstone i albumformen.

Morrissey har också ägnat sig åt att blomma ut i en rabiat form av vegetarism. Det är ju inte nytt i och för sig, han har inte ätit kött sedan han var 11 år och skrev redan 1985 hymnen Meat is Murder som fick en hel generation indie-frön att sluta äta ko och gris. Hans ståndpunkter i frågan kommer dock oftare fram nu för tiden och nya skivan bjuder på en hel del attacker på oss bacon-ätare.

Morrissey lurade med Pamela Andersson i en promovideo tidigare i år

Jag tar del av det nya albumet i den så kallade de luxe-utgåvan vilket innebär 18 låtar rakt upp och ner. Skiva två innehåller inte som hos många andra artister som gör på det här sättet några remixer, livspår eller instrumentalbitar som mest fyller utan riktiga fullständiga låtar som under min genomlyssning här flyter ihop gott med det andra.


Skivan inleds med titelspåret World Peace is None of Your Business som kastar lyssnaren rakt in i upphovsmannens ganska konspiratoriska syn på världens händelser av idag. Vi har ingen rätt att kräva fred av de som styr oss eller förvänta oss lugn och ro uppstyrt av våra polismyndigheter. Dessutom är det ingen idé att rösta då vi därigenom ändå bara gynnar systemet. Det är ett annat upplägg än förr då Moz sonika önskade livet ur Margaret Thatcher och liknande mer grovhuggna ställningstaganden.  Här passas även på att rimma på Ukraine och Pain vilket sätter viss ton till mer text som följer på skivan.

Lite förvånande efter att ha hört och sett ödesmättade spoken word-promo-filmer som skickats ut på nätet i förväg så låter musiken i sig oväntat pigg och och rent av gladlynt vad texterna än må handla om.

I'm not a man lockar med bara titeln alla som alltid undrat. Homosexuell? Asexuell? Sexuell endast med träd och växter? Men nädå, inga avslöjanden om eventuella avvikelser presenteras. Istället leker Morrissey patenterat med sin publik genom att fråga den om hur manligt det är att äta kött, mobbas i omklädningsrum och förstöra planeten i största allmänhet.  Det är så typiskt honom. De här dialogerna som texterna utgör om än i mer ironisk ton än vanligt.

Plattan har startat oväntat öppet och tillgängligt med tydlig karakteristisk sång som är i god form utan skavanker som man hittar hos de flesta artister som fått ur sig över tio album. i Istanbul får vi också en melodi och basgång av stor kvalité. Vers/refräng och klassisk brygga som på Smiths-tiden. Snyggt men textmässigt obegripligt.

Skivan bubblar vidare med obligatoriska återbesök i skolmiljö, glädjefnatt över en matador som dör i en tjurfäktning och ett stycke om att vilja bli sönderpussad på en kyrkogård. Ibland blir det nästan lite parodiskt men det räddas av snygg produktion och fina insatser av musiker och sångaren själv.

Deppar han då aldrig ner sig som på gammalt manér i någon enstaka tung låt? Jodå, i Smiler with Knife sjungs det om avgrunden vid en säng med enbart en dramatisk akustisk gitarr, lite pianoplink och gnissel som huvudsakligt ackompanjemang. Här får Peter Birro nånting att gå ner från snaran igen med.

Den egentliga skivan avslutas med Oboe Concerto som innehåller rikligt med oboe på rena Roxy Music-sättet. Även sången i sig skulle kunna framförts med Bryan Ferry bakom mikrofonen. En bitter-söt historia om vänner och bekanta som inte längre är med oss.

Skivan odiskutabla mittpunkt nås dock på skiva 2 i deluxe-utförandet i den märkliga och storslagna Scandinavia. Ett stycke som framförts live på ett antal konserter sedan 2011 men här för första gången lanseras i komplett studio-arrangemang. En i sanning märklig och grandios historia som tål att försöka tolkas. Om det handlar om förvirrade tankar efter massakern på Utøya?, någon annan grym händelse av stor betydelse för Morrissey själv i Trondheim? eller bara att Trondheim och Crime blir ett fint nödrim på Morrisseys manchester-dialekt? You tell me.. Så här ser den ut i uppställd form.

I was bored
In a fjord
I despise the heart and soul of Scandinavia
Let the people burn
Let their children cry and die in blind asylums

But then you came along
And you held out your hand
And I fell in love with you and Scandinavia

I kiss the soil
I hug the soil
I eat the soil
And I praise the God who made you

Stab me in your own time in Scandinavia
Un-protesting I'll die in Scandinavia

Pinned to a crime
In Trondheim
I despise each syllable in Scandinavia
Let the people burn
Let their children cry and die in blind asylums

But then you came along
And you held out your hand
And I fell in love with you and Scandinavia

I kiss the soil
I hug the soil
I eat the soil
And I praise the God who made you

Stab me in your own time in Scandinavia
I'd be so happy to die in Scandinavia

En resa är det hur som helst.

Resten på skiva 2 är helt i klass med det vi hört på skiva 1 så lyssnat i ett svep är känslan den av en gammal klassisk dubbel-LP.  Här och där hör vi rullande hetsiga pianon så som PJ Harvey brukar lägga in dem på sina verk och samtidigt som mycket känns igen rent arrangemangsmässigt från tidigare alster så dyker det upp nyheter som ekorre-pigga flamenco-gitarrer och apart körsång. En skiva som är ett lyft på många sätt men samtidigt också ger lite grumlig eftersmak vad det gäller texterna. Det som tidigare var så bottenlöst förtvivlat och öppenhjärtligt sorgesamt känns här lite väl friskt sarkastiskt flera gånger. En stark skiva hur som helst.

Skivan släpps imorgon 15 juli överallt.

Synneves Tillbakablickar

Synneve Hagström

Tillbakablickar

Utställning: Akvarell, Skulptur, Dockor

Styrsö, juli 2014

Sommaren inleds med en utflykt till Göteborgs södra skärgård för att bese Synneve Hagströms aktuella utställning Tillbakablickar som fått fin yta att breda ut sig på övervåningen på Café Öbergska på Styrsö.

Huvuden, dockor, statyetter och målningar på flodhästar och landskap omringar besökaren som omfamnas av Synneves konstnärliga värld. Med ett glas rosé i handen och med salt pinne i munnen och med ett prunkande grönt Styrsö som nästan vill titta in genom de uppslagna fönsterna blir bilden komplett och intrycket stort. 

Några bilder på utställningen som så klart gör sig bäst på plats.

I anslutning till galleriet har caféet en kryddträdgård med uteservering och just den här härliga sommarkvällen spelade bandet Groznyj upp. 

De spelade flyhänt och elegant om än lite snällt för min smak. En bit paj och en pilsner satt dock inte fel i grönskan på gården.

Här ser Vi Synneve själv välförtjänt hugga in på en matbit. Good times och en fin start på semestern 2014.

Utställningen fortsätter veckan ut till fredag och är väl värd ett besök. Den intresserade får ta sig ut till Saltholmen, fortsätta färden med skärgårdsbåt till hållplats Styrsö Bratten och promenera runt hamnbaren ca 50m till Cafe Öbergska som ligger strax bakom.

En vecka kvar

Sen blir det glam i betongen

Visning på Vita Björn

Gårdagens söndag präglades förstås av EU-valet och frammarschen av nynazistiska partier både hemmavid och i andra länder. Även om summan i vårt land blev vänster är det såklart en stor sorg.

Innan jag gjorde vad jag kunde för att rösta bort skräpet var jag och tittade på nybyggda hyresrätter på Vita Björn i Majorna. Som nybyggt  kostar det skjortan förstås, men kul och titta på.

Här följer ett bildband om hur det såg ut.

En ny kloss på Vita Björn

Utsikten från 8:e våningen är helt okej

Här utsikt mot Bangatan från en av en-rummarna

Svårt att göra sig en bild när allt är så vitt

Man kommer liksom inte ifrån att man sitter i köket

Sovalkov mer i detalj

Allrummet

Masthuggskyrkan i blickfånget

Balkong till varje lägenhet

Senaste Skivhögen #Påsken 2014

Afghan Whigs
Do the Beast
Album, 2014

Gallon Drunk
The Soul Of The Hour
Album, 2014

Stefan Sundström
Nu var det 2014
Album, 2014


Påsken rasar i Göteborg och jag firar med att beta av nåra plattor som fått rulla de här goda lediga dagarna tack vare att vi spikade upp Jeusus på ett plus för en längre tid sen.

Amerikanskt, brittiskt och svenskt på varsitt verk utan någon mer gemensam nämnare än att alla tre aktörerna kanske hade sina största dagar på 90-talet på på sina respektive scener.

Afghan Whigs startade upp sin bana i delstaten Ohio under det sena 80-talet och hamnade med sin garagerock ganska ofrivilligt in i Grunge-eran. De delade skivbolaget Sub Pop med band som Mudhoney och Nirvana så det var väl lätt hänt. Jag minns TV-intervjuer från den tiden då sångaren Greg Dulli med ett illa dold missbelåtenhet beskrev vad Grunge betydde för honom. Det var minnen från när han var liten och hjälpte sin mormor att städa och lille Greg fick uppgiften att städa badrummet. "Don't forget the grunge behind the toilet.." påtalade mormodern. Lite så där på kant med tillvaron har det alltid varit med de här killarna. och även om ursprunget och uttrycket var skitig rock'n roll så vävdes med tiden influenser in från Soul och modern R'n'b in i det hela.

Bandet har lagts ner och kommit tillbaka flera gånger under resans gång och bandmedlemmarna har pysslat med andra projekt men nu reformerar de sig i full styrka igen och lanseras sin första LP med nyskrivet material sedan 1998.

Afghan Whigs från ett backstage-område tidigare i år

Det låter lite som man kan tänka sig. Surt. Vasst. Lite elakt och något gubbrockigt mellan varven. Jag var inne på det i en recension av ett av sångarens andra band, Twilight Singers verk för några år sedan att om än att anslaget är stort och intressant så leviterar sällan låtarna till stora saker utan fastnar i intro-liknande goda avsatser utan att få blomma ut helt och hållet. Årets verk Do the Beast mullrar på rätt bra mellan varven och bits lite här och där men helt med i matchen kommer jag inte den här gången heller. Inledningen med Parked Outside och Matamoros är lovande och singeln Algiers är en skönt sötsur historia med innerlig sång och vass sologitarr men sedan mojnar det något.
Man vaknar till lite i finstämda Can Rova som otippat går över i ett oväntat dans-dunk efter en stund. De här greppen som Afghan Whigs tar med att blanda ganska konventionell alternativ rock med helt andra grejer är det som gör det här intressant. Och Dullis krumbuktiska röst då. Okej igen, men inte så mycket mer.

Gallon Drunk är ett sånt där band jag har haft på min kolla-upp-lista i sådär 18 år men inte riktigt fått till en lyssning på ett helt album i sträck förrän nu. Jag minns en konsert jag hamnade på. Kompaniet i Göteborg runt '96 kanske det var. Ditlockad med premisserna "Ungefär som Nick Cave" etc. Jag minns det som en ångande och lysande kväll trots att jag inte hört en ton innan av bandet. Det var mycket riktigt åt Nick Cave-hållet. Ruffigt, smutsigt och med en stötig orgel med i kompet som satte spår men av någon anledning kom jag aldrig vidare att lyssna mer än på några spridda MP3'er längre fram i tiden. Därför kul att ta tag i senaste skivan som kom för någon månad sen, The Soul of the Hour. Det börjar mycket bra. Inledande nio minuter långa Before the Fire är en härligt semi-instrumental mörk pianohistoria som rumlar fram som i en otäck brittisk skräckfilm. De tjocka pianoackorden får sällskap av distinkta trummor, djup bas och en sorgsen orgel som väser och fräser. Sådär en fem och en halv minut in i stycket ramlar en skottskadad elgitarr in och strax därpå en rockröst i linje med som när Iggy lät som trasigast i mitten av 70-talet. Lite aggressivt blås fulländar bilden. Det är sensationellt bra.

Gallon Drunk 2014

Tyvärr blir det aldrig lika bra igen under återstoden på skivan. Inte dåligt för den sakens skull men det blir lite väl vingligt det hela. Bandet har gett sig den på att skruva till sina bitar så långt från det lättsamma och lättillgängliga och inget fel i det. Musik som har något nytt att tillföra måste få ta sina egna stigar ut från allfarvägarna. Det är ju alltid där det nya intressanta uppstår men Gallon Drunk trasslar till det för sig tycker jag. Här och där uppstår hårt skruvad primal-blues som Jon Spencer med sitt Blues Explosion ägnat en hel karriär åt att utforska och ibland är det ödesmättat och brutalt som orkestern Swans brukar få till det, men Gallon Drunk har inte riktigt det vansinnet i sig för att komma undan med de här utflykterna som de nämnda konstellationerna har. Med tanke på det jag hört av bandet sedan innan blir jag lite förvånad att det där stenhårda svänget som verkade vara bandets signum nu är i princip helt borta. Mycket låter som extatisk garage-kraut utan att låta tillräckligt bra som ett epitet utlovar. Titelspåret The Soul of the Hour är dock en vacker visa med vassa kanter och den där Iggy-sången jag var inne på tidigare och Dust in the Light låter som något Nick Cave skulle kunna inkluderat på ett senare verk. The Speed of Fear bjuder äntligen på lite sväng också med ett riktigt gott trumslagande och gott klös på strängarna. Mer av den varan hade inte skadat.


Ständigt produktive Stefan Sundström är nu enligt egen utsago tillbaka med sin femtielfte skiva. Takten i utgivningen har aldrig minskat kvalitén och det har vart nästan förvånande att en artist som kört så hårt så länge fortfarande är så relevant och av och till får ur sig låtar som helt matchar gamla storverk. Förhandssnacket handlade mycket om en politisk skiva, valår och allt men som i tidigare verk så vävs det mesta texterna in i ett mer poetiskt uttryck vilket jag kan tycka är lite synd. Det mesta är så ytligt och platt nu för tiden så lite ren plakat-politik hade bara känts fräscht nu, 2014.

Som i en låt som inte togs med på nya skivan som släpptes ut på egen hand härom veckan:



Han har ändå ringat in sig mot sin publik med mer rent raka åsikter om tillvaron och politiken än vad de flesta andra rocktrubadurer har gjort och gör. (Lundell undantagen som kommit igång ordentligt de senaste åren om vad han tycker om saker och ting) Nåja, det är en mindre anmärkning. Stefan har bytt ut huvudstommen av sitt band på senaste skivan och har vart i Göteborg och spelat in med Franska Trion. Ett gött gäng som är helt med på noterna i de finstämda styckena men det blir ingen rock alls faktiskt. Det här blir ganska lugnt rakt över som i tagningen av De Feta Åren är Förbi som Stefan skrev för en skiva med Dundertåget för några år sedan. Här arrangeras låten med proggsyntar som ett i ett score av Ulf Dageby en kort bit in på 80-talet.

Stefan Sundström med Franska Trion infällda

Jag skall erkänna att jag tyckte bättre om förra skivan Under Radarn där låtarna hade lite mer tyngd men en gäng spår håller god form här också. Bäst blir det i Grön Grön Grön, Malena (som jag i och för sig tycker är en ganska rak stöld av Bob Dylans Is Your Love in Vain?) och den långa Ägarn där texten får god tid på sig att veckla ut sig på ett nödvändigt sätt. Som i gamla 1900 får vi en fin historielektion här med en viktig text som ändå framförs på ett skönt sätt.  Gött mos.

Klassikerbandet The Crunch intog Henriksberg

The Crunch
Krånne
Konsert, Henriksberg, Göteborg, 18 april Göteborg

Det erbjuds konsert i Långfredagskvällen och jag tar mig ända bort till det exotiska Majorna och tar mig en titt på vad som händer.

Superbandet The Crunch är huvudakt och de supportas av den lokala storheten Krånne som spelar upp på den lilla scenen i källaren på anrika Henriksberg i Stigbergsbacken.

Line-upen i The Crunch går inte av för hackor. Bandet leds av Sulo Karlsson känd från Diamond Dogs. På gitarr hittar vi Mick Geggus (Cockney Rejects). Bas trakteras av Dave Tregunna (Sham 69 / Lords of the New Church) Bakom trummorna hittar vi ingen mindre än Terry Chimes mest känd för att varit med och startat upp The Clash och ryckt in av och till där under årens lopp på slagverken. Som om det inte räckte med detta så har man slängt in Idde Schultz också på positionen orgel och körsång.

Först ut är dock Krånne som jag inte sett live sen nån fri scen på Café Hängmattan kanske, 1992? på den tiden var det mycket hyss med Bröderna Birro som var på tapeten. Nu är inte de med längre på den här grejen men Marcus röst hörs i en del förinspelade stycken som används i ljudbilden på en låt.

Med tanke på det starka intresset för The Clash som alltid funnits med i Krånnes värld är det väl rena julafton det här kan man tänka sig, att få dela biljett med ikonen och hans kompisar. Visst hörs det här och där i låtarna men framförallt svänger det på i samma anda som The Stone Roses och andra dansanta orkestrar från det sorglösa brittiska 90-talet. Textmässigt är dock allt på svenska och  mer på det lokala planet. När inte råpsopar mot Sverigedemokraterna delas ut (skön rad: Jimme lyssnar inte på Jimmy Jazz) så avhandlas väldigt lokala företeelser. Krånne måste vara ganska unik med att ägna Sannaplan i Göteborg en hel låt till exempel. Det svänger som sagt på bra och den vanliga gitarr-bas-trummor-uppställningen får fint stöd av en bandmedlem som växlar mellan Congas och Sampler.

Sorgligt nog är det väldigt klen uppslutning till evenemanget. Vi är inte fler än att vi i lugn och ro kan gå runt och hälsa på varandra i publiken. Om man överdriver lite kan man säga att varannan spjuver av de besökande är fast medlem i punkorkestern Attentat. Nä, inte riktigt så illa är det inte men det är riktigt glesa led framför scenen. Visst är det gott att kunna stå långt fram och dricka bärs utan risk för att få den utputtad men det märks att bägge akterna hade hoppats på bra mycket mer folk.

The Crunch låter sig dock inte helt nedslås av det och går ut hårt och beslutsamt. Det som jag tyckte lätt lite för snällt på senaste skivan Busy Making Noise från förra året växer live ut mer och får vassare form. Det blir mer bett i det hela.  Glad Punk/Power-Pop kan man kalla det. Trummisen Terry är inlåst i en glasbur av nödvändighet när banden skall anpassa sig till tidens decibel-regler. Trams. Men han bankar på ändå inne i sin modul så det står härliga till. Idde gömmer sig inte direkt bakom sin orgel utan bankar på tamburin och sjunger god körsång. I a little bit of Grace får hon större uppgifter på sångsidan när duetten sätter igång. Jag fångade en stund av den stunden i ett videoklipp där ljudet såklart blir knas, har dragit ner det ganska mycket, men ja, man får en liten bild av uppträdandet iallafall.


Vi får också till livs en gammal klassiker av Lords of the New Church, Russian Roulette sjungs av den gladlynte basisten Dave Tregunna som såklart var med när det begav sig 1982 också. Det blir lite lam feedback från den inte så manstarka publiken men applåderna är ändå hjärtliga. Skoj på det hela! Sen blir det samling i baren och introduktionskurs i Gammeldansk för nyfikna men oförstående britter och lite skönt eftersvammel.  En god kväll.



Mer om Krånne kan man läsa om på hans FACEBOOK 

och om The Crunch likadant, FACEBOOK