Nick Cave
Konsert, Cirkus, Stockholm, 31 maj 2019
"Conversations with Nick Cave"
Han är generös med besöken på våra breddgrader Nick Cave. Det här är tredje gången på relativt kort tid som han besöker vårt land. Globen i oktober 2017, i Dalhalla i juni 2018 och nu i maj på ärevördiga Cirkus i Stockholm. Man har inget val, man måste se allt man kan.
Jag var inne på det redan efter globen-konserten att det här är en artist i sitt livs starkaste form och då har vi ändå ett antal decennier av god form och kvalité tillryggalagda bakom oss i Nicks sällskap.
Den här kvällen är dock lite annorlunda upplagd än de två tidigare konserterna. Nick har lämnat sitt kompband The Bad Seeds och kör en världsturné solo på egen hand. Det är Nick och en flygel och två mikrofoner.
Konceptet är en utveckling av Nicks projekt The Red Hand Files. En möjlighet för intresserade att kommunicera direkt med Nick själv i frågeform. Folk skriver in frågor till Nick som han sedan svarar på och sedan skickar ut svaren i en klassisk e-post-lista. Man kan även se frågor och svar på websidan enligt länken ovan. Folk har frågat om vad Nicks låtar och om många helt andra saker. Om Gud och Djävulen, Elvis och det mesta i runt livet och döden. Tunga diskussioner i utgångspunkt från det sorgliga dödsfallet med Nicks son för några år sedan till saker av mer lättsam karaktär.
Kvällen fungerar som så att Nick spelar några låtar och sedan får folk ur publiken ställa sina frågor. Arenan är utrustad med ett antal funktionärer med glowsticks och så får den som ställer frågan ställa sig upp och prata samtidigt markerad med ett rött sken bredvid sig.
Nick ber snällt om att vi inte skall fotografera de som ställer frågor så jag tar det lite lugnare med fotandet och filmandet än normalt men jag tar lite bilder på Nick själv även om förutsättningarna för det inte är så optimala en bit upp på läktaren på den annars härliga arenan Cirkus i Stockholm. Ett ställe som byggt för en artist som Cave.
Det blir lite av ett lotteri med frågorna. I och med att det inte är scriptat eller regisserat alls blir allt på uppstuds och en del frågor blir mer av spontana utrop av beundran. Förvånansvärt många frågor är liknande varandra från skapande människor som har funderingar kring processer och arbetssätt. Sorg efter avlidna familjemedlemmar bearbetas och förhållandet droger och kreativitet avhandlas. Nick verkar uppriktigt intresserad av alla som frågor och ställer mycket motfrågor vilket faktiskt gör det till diskussioner ibland och inte bara frågor och svar. Folk i publiken visar sig komma från hela världen och runt om från vårt land. Belgare, fransmän, engelsmän och förvånansvärt många australiensare har hittat hit. Någon från rötter från Brasilien och även svenskar förstås. En snubbe från Boden berättar om sin uppväxt som Goth-raggare som åker runt i en bil och äter godis som fredagsnöje får Nick att utbrista att han tycker att han trodde att han ibland uppfattas som deprimerande men att det här är värre. Så där håller det på. Allvar blandat med varma skratt. Det är riktigt roligt mellan varven. Roligast kanske när en svensk ställer frågan om Nicks fru Susie Bick fortfarande möblerar om rummen hemma hela tiden fortfarande (Nick skrev låten The Sorrowful Wife om detta) och Nick frågar om frågeställaren har samma problem, och det har han. Nick berättar då att frugan inte bara möblerar om, hon har nu även börjat bygga om rummens funktion så när Nick somnar i ett sovrum kan han vakna upp i ett TV-rum. Mediterar du? frågar Nick svensken. Det hjälper, säger han vidare och river ner skratt från publiken. Sen spelar han låten i en grym version.
Låtarna är dock den stora behållningen. Enbart Nick med en flygel kan låta lite torrt men så han kramar musten ur sina låtar. Många stycken byggs om helt och får helt andra former än i den normala bandformen. Det är inte bara att han spelar av dem, de får nya kläder och skepnader. De drar iväg åt helt andra håll ibland. West country girl låter nu som något av Bertolt Brecht. Helt ombyggd. Higgs Boson Blues som är ett sånt rock-monster till låt annars är det här också men helt annorlunda. Fantastisk version. Papa won’t leave you, Henry går knappt alls att känna igen i melodin men orden avslöjar den här festivalspelningsrökaren och det låter underbart. The Ship Song som oftast går rakt in i benen på åhöraren gör den än mer här i det avskalade formatet.
På fråga om inspiration från andra musiker och poeter kommer vi in på Leonard Cohen som Nick pratar varmt om och fortfarande saknar mycket. Sedan spelar han en brutal version på Cohens Avalanche, en låt som Nick gjorde en tolkning redan på skivan From Her to Eternity 1984.
Vi får en cover till. Lite otippat en T. Rex-låt från tidigt 70-tal, Cosmic Dancer. En låt som även David Bowie & Morrisey tolkade i duett på en turné de gjorde tillsammans 1995 som dock fick ett snöpligt slut då de blev osams efter den första spelningen. Låten känns nog bekant för många svenskar också då Håkan Hellström "lånade" de första orden och tog med de på sin Jag var bara inte gjord för dessa dar. "I was dancing when I Was Twelve /Jag dansade när jag var tolv.."
Konserten och pratstunden knyts ihop fint med en stark tagning på People ain't no Good. Det har gått tre timmar - känns som en kvart. Värmen från spelningen och rent fysiskt i lokalen sitter i under hela promenaden vi tar tillsammans över Djurgården i småråa försommarkvällen vidare in mot centrala Stockholm. Det sitter i långt längre.
Det var som sagt inte helt optimalt att fota och filma men några sekvenser får man ju fånga i allafall.
Nedan några snuttar från Papa Won't Leave you, Henry och Cosmic Dancer. Man hör lite iallafall hur det lät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar