tisdag 21 maj 2019

Ulf Lundell & Rammstein


Ulf Lundell
Tranorna Kommer, Album 2019

Rammstein
Rammstein, Album 2019


Två tunga skivsläpp i månaden maj. Inte så mycket gemensamt mellan dessa kanske, eller?

Ständigt produktive Ulf Lundell kommer här med ytterligare en platta. Studioinspelad skiva nummer tjugoåtta eller tjugonio beroende på hur man ser på det. Låtarna på den här skivan är dock inte nya. Ulf har valt ut de sju bästa sångerna från förra årets session Skisser och här gett de full ljudbild.

När man lyssnade på Skisser så förstod man att det var en sorts rudimentära demos snarare än just färdiga akustiska tagningar. Ulf har ju släppt en och annat rent akustiskt genom åren också vid sidan av mer storslagna produktioner med mycket folk inblandat men här kunde man redan från början höra att det här var som att få göra ett studiebesök i processen som leder fram till ett normalt musikalbum. Man kunde liksom redan då höra på låtarna att "Här skall Hammondorgeln in..",  "Här är ett fint tomrum för Janne Bark att fylla med ett elgitarrsolo.." etc.

Vad som blev så tydligt på Skisser var texterna och de är ju kvar här men mycket ljud har lagts till och det låter inte dumt alls.


Det låter riktigt gott men i delar också rejält bekant. Inledande titelspåret Tranorna Kommer låter som en sammanslagen hybrid av många många gamla låtar.  Det känns som att man vet vad man får. Stilig fiol ramar in fint, som hos Dylan i slutet på 70-talet. Textmässigt om väderleken, krämporna och kvalitén på kaffet i koppen.

I Ett som är Säkert blir det lite mer spännande. Här dras det på i pub-rock-formen med Farfisa i kanterna och ord om nazister och annat pack som dykt upp igen på gatorna. Bra tryck.

Definitivt Religion anländer sedan och här har vi det starkaste spåret rent musikaliskt på årets alster. Vi går ner i en fin rock-blues med rökigt piano i hörnet och jazziga trummor och slug bas. Utropstecknet är dock elgitarren här som jag misstänker är Bark även om info saknas på omslag och i konvolut och i texthäfte. Gitarren hälsar på i inspirationen hos Jimmy Page i Led Zeppelins Since I've Been Loving You och längre fram i valfritt stycke med Pink Floyd från 70-talet när David Gilmour solade loss en stund. Textmässigt om att både Islam och Kristendom är ett farligt trams.

Klockorna sedan låter återigen lite standard-Lundell, en såndär halvtempolåt där meningarna är precis lite för långa för att passa in helt. Finstämt dock.

Sanning är ett Udda tal låter ljudmässigt som bra gammal Lundell även om rösten avslöjar att året inte är 1980 längre.Inget fel på rösten dock. Det är bra drag i pipan fortfarande. Det är bara att rösten får en annan ton med åren. Textmässigt mycket om livet nere Blekinge, Skåne, Österlen och hur folk lever där men ett tu tre är vi i Köpenhamn mitt i en nazi-demonstration igen. Jag tycker mycket om när Ulf tar upp det samtida och om kampen mot högerdräggen runt oss.

Färgat glas avslutar och den är lite inne på samma spår som Klockorna innan. Man får många ord per fras men man får också den underbara reaktionen på Bob Dylans vinst av nobelpriset;

När Dylan fick priset, drack jag mej full
Ringde efter en taxi, drumlade in
på pizzerians golv
Blev utkörd direkt med mitt enmanskalas



Även om man med rätta kan tycka att det är mycket gnäll i senare Lundells prosa så är det ett så innehållsrikt gnäll och ofta ett roligt och intressant gnäll. Det är aldrig tråkigt med Ulf. Rent musikaliskt är det inte det största som hänt och då jämför jag bakåt mot till exempel lysande Rent Förbannat som kom för några år sedan (2012) snarare än med skivor som kom för fyrtio år sedan. Det blir inte rättvist mot Ulf eller tiden självt att jämföra på annat sätt.

Väldigt roligt dock att det låter så här pass bra som det gör nu och man blir starkt sporrad för konsert i sommar. "Sista turnén" igen förstås. Där ses vi.


Den andra skivan jag ger mig på i den här rundan är comebacken med tyska Rammstein som inte gjort något nytt på hela tio år.  Jag skall villigt erkänna att jag tappade bort bandet redan i mitten på 00-talet och när det började komma låtar som hette Pussy och liknande gick de bort helt. Det blev för tramsigt helt enkelt. Från början var det dock en annan historia. Jag upptäckte bandet i mitten av 90-talet då de fick möjlighet att delta på soundtracket till David Lynch knasiga film Lost Highway med två låtar inklusive den självbetitlade låten Rammstein som de senare skulle använda som paradnummer när sångaren Till Lindeman satt eld på sig själv live på konserter.

Bandet som lånade friskt både från svårkulturella fenomen som det slovenska bandet Laibach såväl som från då populära svenska Clawfinger blev ju raskt enormt populära. Även i länder där man normalt inte alls pratar eller förstår tyska som Till sjunger låtarna på.

Clawfinger vet jag inte var de tog vägen och Laibach befinner sig fortfarande ute i de alternativa utmarkerna. Rammstein har dock inga problem att sälja 80.000 biljetter till en en konsert på en  olympisk stadion som jämförelse. Men som sagt, tyst med nytt material i tio år tills nu och jag får säga att inför första lyssningen var förväntningarna inte direkt höga. 


Vad roligt då att skivan faktiskt bitvis är riktigt riktigt bra. Jag blir uppriktigt positivt förvånad över vad som hänt med bandet sedan sist.

Även under de goda åren kunde Rammsteins musik präglas av en viss klumpighet. För att parafrasera vad jag brukar säga om Metallica, "Smidigt som ett kylskåp". Här på årets självbetitlade skiva infinner sig ofta ett rent sväng som jag inte riktigt känner igen från förr men som gör låtarna mycket gott även om den bekanta tyngden är kvar.

En viss problematik noteras ofta lätt också när det skall gapas på stark stats-tyska till ett march-metal-komp med vad det innebär av associationer till andra tyskar som gapade i radion på 40-talet, försökte utrota hela folk och ställde till det i största allmänhet. Det blir en nazist-elefant i rummet hur man än vänder på det ur ett perspektiv utanför det germanska livsrummet. Så befriande då att bandet i text gör hål på ballongen och förvandlar vad som skulle kunna bli förfestvisor för Sverigedemokrater till allmän rock där alla är välkomna.

Det börjar med ett episkt stycke som heter Deutschland rätt och slätt. En skönt brutal öppnare som bjuder på en hårdrocksrefräng vi inte sett dess like sen sedan AC/DC's Thunderstruck. typ. Det monumentala stycket förevisar textrader om dubbelheten i att vara tysk. Om förbannelser och välsignelser och omöjligheten att älska sitt land när det är ett tyskt land. Det här är en viktig grej de gör här, Rammstein.

De fortsätter på det här sättet på en annan låt längre fram, Ausländer (Utlänning) Det skall väl sägas att det inte är poesi i klass med Hermann Hesse det här men det är ändå ett väldigt gott gry och och välmenande. Gott så.

I övriga låtar är bandet mer allmänna och konventionella i sina textmässiga hållningar och sysselsätter sig mest med den hårdföra tyska kärleken eller annat av mer klassisk rock'n'roll-karaktär.

I Zeig Dich lånas det en hel del från klassiska stycket Carmina Burana samt amerikanska System of a Down. En tung låt som jag man dock känner sig ganska klar med efter ett tag.

Några spår är lite mindre än de andra. Sex är en fin blinkning mot Marilyn Manson som de delat scen med förr men det blir för likt den gubben. Was ich Liebe går lite på tomgång som en indie-cover på sig själva, I Weit Weg närmar sig bandet vad jag vet för första gången den mer progressiva rocken och det går sådär och Tattoo är lite en dag på jobbet även om huvudriffet har volymen av ett stålverk.

Riktigt bra däremot är den oväntat dansanta singeln Radio där tydliga nickar mot fränderna i Kraftwerk uppdagas. En riktig banger som unga människor sa förr. Mest spektakulärt blir det dock i Puppe. Den här sånginsatsen får vi nog lägga till toppen vad det gäller musik från det här årtusendet.  Just wait for it. Det kommer i refrängen. Jag läser ur kommentarsfälten på låtens sida på Last.fm. Hårdföra snubbar som vart lite tveksamma till de andra låtarna på skivan bryter ner sig själva till låten och lämnar kortfattade kommentarer efter sig som "Ok Till, You Won.." Det är en i sanning stark vokal insats som inte lämnar någon oberörd.

Två godbitar till har vi kvar. Balladen Diamant som slår an till den gamla låten Seemann från 1994 och avslutande Hallomann som kanske är den starkaste melodin på hela skivan. Det är mycket på en gång här. Pumpande driven Massive Attack-bas, ett tema från ett gammalt italienskt soundtrack i fonden och grymt snyggt gitarr och trumspel högt mixat ovanpå. Mot slutet brister det hela ut i ett kort Tool-crescendo. Ja, det här är mitt Jam. Satans snyggt.

Så två skivor kanske en bit ifrån varandra men med sina beröringspunkter ändå och framförallt goda livstecken på två karriärer som inte är slut än.


1 kommentar:

Mr PS sa...

Kul! Ska bli spännande att lyssna mer på hela Rammstein plattan.