Madrugada
Konsert, Pustervik, Göteborg, 18 mars 2019
Det har äntligen blivit dags att få möta bandet Madrugada på en svensk scen.
Det är första gången för mig även om det norska bandet som albumdebuterade 1999 besökte Sverige en del gånger innan gitarristen Robert Burås så tragiskt omkom i en heroinöverdos 2007 och bandet helt lades på is.
Nu tjugo år efter att första plattan Industrial Silence släpptes har dock resterna av bandet samlat ihop sig och gett sig ut på de Europeiska vägarna igen. De har just klippt Tyskland och Syd-öst-Europa och är nu ute på en sväng i Norden och Polen. Senare i vår invaderar bandet den Iberiska halvön också.
Här på hemmaplan på Pustervik får vi en storartad kväll. Jag hade väntat mig bra, men kanske inte så här bra som det faktiskt blir.
Bandet går på scenen i lagom god tid på ett utsålt Pustervik med en förväntansfull och oväntat pigg publik denna annars dystra måndagskväll på västkusten.
Publiken utgörs inte helt otippat av större andel individer i lusekofta än normalt och en och annan med grekiskt ursprung (Madrugada är sanslöst stora i just Grekland och greker reser över hela världen i grupper för att se bandet varhelst de spelar. Även Greker som bosatt sig här är svårt smittade av just den här rock-bacillen) Det är annars en äldre publik än man normalt ser på den här arenan. Det lyser mer av vitt och silver än vad man är van vid i hårbottnarna i skaran så att säga.
Bandet har bestämt sig att spela hela jämra första plattan, varenda låt från debuten från de sista skälvande månaderna av 90-talet. Tur då att den skivan är såpass stark att konceptet fungerar alldeles utmärkt.
Det hann släppas fem studioalbum innan Burås satte sig med favoritgitarren i favoritfåtöljen och aldrig vaknade upp igen och med undantag av den första och den allra sista så är skivorna inte helt jättejämna egentligen. Alla skivor innehåller hits och starka stycken men det är bara just Industrial Silence och den sista självbetitlade skivan som helt funkar från pärm till pärm.
Låtarna kommer dock inte i precis samma ordning som på skivan så det blir ändå en fin käftsmäll när styckena angriper en från scenen. För angriper är just vad musiken gör. Madrugada är sällsamt taggat den här kvällen. Man skulle kunna tro att när bandet just spelat på coolare ställen i Berlin och Budapest att det skulle vara lite ljummet att komma tillbaka till Norden, men nejdå, det är fullt ställ från första stund och första svepande stycket Vocal lägger sig som en taggig men varm vargpäls över hela stället med en gång.
Det kan vara på sin plats att redogöra för hur musiken låter egentligen för den som inte är så bekant med bandet sedan tidigare. Grovt förenklat skulle man kunna säga att det låter som en skärningspunkt i mitten av en triangel där hörnen utgörs av Nick Cave & The Bad Seeds, Mazzy Star och Ulf Lundell men det är att göra det lite för enkelt. Bandet varvar in äldre tongångar från amerikanska diners i obygden, bister psykedelia, och rena rock-hymner i det hela. Vissa tankar kan gå åt senare års Thåström eller Weeping Willows i sina vildare live-stunder i den tidiga karriären. En låt låter som Kent/Wannadies också, och jag återkommer till den.
Sångaren Sivert Høyem som struttar in i svart kavaj har snart fått av sig den och snart bubblar den vita skjortan av svett. Han ser inte riktigt ut som den klassiska rockstjärnan. Mer som en lärarvikarie åt klass 9B i förorten men sången den sätter han på ett närmast sensationellt sätt. Få band har en så storskalig sångare. Det är som att PA:t inte riktigt hänger med på det stora omfånget i rösten och även om många låtar har tjugo år på nacken så fattas inget i uttrycket vare sig det gäller djup baryton, The Who-refränger eller ren falsett.
Det är bitvis fruktansvärt skönt tungt och samtliga på scen gör storartade insatser. Från det ursprungliga Madrugada är det förutom sångaren Sivert bara originalbassisten Frode Jakobsen och trummisen Jon Lauvland Pettersen kvar och dessa får sällskap av Christer Knutsen (som gör ett enormt jobb mellan gitarr, hammond, ett riktigt piano, munspel och allehanda öken-ljud) Mest otacksam uppgift har tilldelats Cato Thomassen som fått sologitarr-rollen som tidigare sköttes av den avlidne Robert Burås, bandets egne Keith Richards eller Rowland S. Howard om man så vill.
Det blir ändå toppar bland spåren i den första avdelningen av låtar i kvällen. Higher låter ännu tyngre än den redan gör på skiva, This Old House sticker av fint med sitt stulna munspel från Bruce Springsteens The River och något blåare än kvällens tagning på Strange Colour Blue har jag varken sett eller hört innan. Beautyproof inleds som vanligt som en svensk Kent eller Wannadies-sång men ebbar snart ut i nåt mer djävulskt. En magnifik version på Electric avslutar det första passet.
Sen blir det blandade hits
Den styltiga basgången aviserar att det lurar Black Mambo runt hörnet. Den här tjuvtittade jag på klipp på från Berlin från tidigare på turnén och tyckte att den var stark där men den är fan ännu bättre i Göteborg inte minst då sångläget nu är nedskruvat i tonen av Lucifer typ.
Hands Up - I Love You som är som en Tarantinofilm i sig själv följer och "Twangen" sitter som de skall i gitarrerna. Sedan blir det episkt och majestätiskt i Only When your Gone och Whats's On Your Mind?.
Om det inte är en femstjärnig konsert redan så blir det så när sedan Majesty rullar igång. Låten jag skrivit om så många gånger förut och aldrig tröttnar på.
Vi är inte klara än dock. Vi får även den extremt refrängstarka The kids are on high street och sedan som avslutning en annan personlig favorit. Det extremt molokna mästerverket Valley of Deception.
Man har vart på sämre konserter kan man säga. En måndagskväll. Rakt upp i stjärnvalvet.
Tack.
Jag snodde en bild på en låtlista och satte ett ovanligt uselt gjort videoklipp på sista låten nedan.
När det här bandet kommer tillbaka till Sverige så går du och tittar på det, har du förstått?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar