Mark Lanegan släpper eget igen

Mark Lanegan Band
Blues Funeral
Album, 2012

Den amerikanske legendaren Mark Lanegan släppte i dagarna ut sitt sjunde soloalbum Blues Funeral och därmed sitt första egna alster helt under egen flagg sedan 2004 års Bubblegum.

Mark har ju inte legat på latsidan direkt för det. Liksom Freddie Wadling som jag var inne på i min tidigare recension i år (Blue For Twos senaste) så har Mark presterat en väldigt spräcklig skivutgivning som för en lekman inte är helt lätt att följa spikrakt.

Karriären inleddes i Seattlebaserade Screaming Trees redan 1985 som först 1992 gjorde ett större väsen ifrån sig i form av stora framgångar världen runt. Parallellt med rollen som sångare i de skrikande träden lade Mark ut texten och sången både på egna soloskivor och som gästartist på en mängd album och enstaka spår med andra artister. Ibland fick han status som mer eller mindre fast medlem (Queens of the Stone Age), ibland som helt och fullt fast medlem (The Gutter Twins) men allt som oftast som gubben i lådan som dök upp när de behövdes hjälp med att få ordning på de mest whisky-anfrätta sånginslagen (Soulsavers, Mondo Generator, Mad Season, Bomb the Bass, med många flera) Dessutom har han hunnit med att göra tre album med Isobel Campbell i samma anda som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde sina album en gång i tiden, dvs. dels i duettform och dels i skilda spår sida vida sida på skivorna i en sorts Odjuret och Skönheten-variant.

En fullspäckad och levande karriär alltså, men minst sagt i en spräcklig skivutgivningsform.

Nu hör vi Mark med sitt band helt styra skutan på ett album igen och det är med ganska stora förväntningar jag tar mig an skivan.

Mark Lanegan under en rökpaus i arbetet med att hitta inspiration

Mark driver alltid projektet han för stunden deltar i framåt med sin mycket karakteristiska sandpappersröst. Rösten river och sliter i lyssnaren oberoende om vi tar del av blytung hårdrock eller något åt hållet närmast visa. Liknelser görs ofta med artister som Tom Waits eller Nick Cave och även om det finns ett visst släktskap i inlevelse och uttryck gör trots allt Mark sin egen grej.

Nya skivan Blues Funeral bjuder på både mycket bekanta tongångar och dels en lite otippad dynamik. Vi hörs dels ganska sprättiga och pigga bidrag som för tankarna tillbaka hela vägen till Screaming Trees och dels de sedvanliga blues-psalmerna som vi vant oss att höra de senaste åren. Dessutom har dörren öppnats till det digitala ljudrummet på några spår. I dessa spår blandas ljudbilden upp och den traditionella rockinstrumenteringen paras ihop med modern teknologi samt den gamla kultmaskinen mellotron., ett tidigt elektroniskt instrument som till exempel The Beatles och David Bowie använde för att gestalta en symfoniorkester utan att faktiskt ha en sådan i studion. Det lät aldrig riktigt som en symfoniorkester utan ett nytt ljud lades in i rockhistoriens bibliotek av ljud. Ett varmt märkligt ljud som passade utmärkt i sin roll att fylla ut och förstärka en klassisk låt. Amerikanska The Smashing Pumpkins närmast överdoserade på mellotroner i sin karriär runt sådär 1996, men nu känns det helt okej och damma av monstermaskinen igen. Finaste exemplet på mellotron-tämjande hittar vi på det avslutande spåret på skivan, i Tiny Grain of Truth, men innan dess ligger elva andra låtar av vilka några förtjänar att uppmärksammas ytterligare.

Det är en ganska jämn och trevlig skiva dock utan de där allra mest magnifika topparna som man ibland stött på i Marks karriär. När Mark gör en patenterat långsam och innerlig sak som Bleeding Muddy Water känns det som att han gjort precis samma sak förr, men då tyngre och mer rakt i magen på lyssnaren. Likadant i St Louis Elegy. Rösten är precis som Thåströms helt intakt och gör ingen besviken. Produktionen är prickfri och snygg med elegant gitarr och här och där har rytmerna fått markerats med en maskin istället för en mänsklig trumslagare och det är helt okej. det är bara det att slutresultatet blir mer mysigt än omvälvande.

Ibland sticker det dock iväg lite. Gray Goes Black är en riktigt bra pop-låt med exceptionellt läcker elgitarr i sticken. Här bryter Mark ny mark och låter inte som som sig själv riktigt från tidigare gånger i historien.

Deep Black Vanishing Train är en annan höjdpunkt på skivan. Här reds en bryggd på en återuppväckt Johnny Cash vid mikrofonen kompad av en sorgsen Nirvana-gitarr och hela anrättningen kryddas med stilren hippie-flöjt och ett allvarligt mörker som inte riktigt visar sig på andra spår på skivan. Ingredienser som på pappret inte låter som de skulle låta blanda sig, men som i praktiken gör det utmärkt i låten.

Det ringlande inledande riffet i Harborview Hospital får en att tro att man står på Eriksbergs varv 1987 och tittar på U2, och det kan ju låta ohyggligt uttjatat att härma de irländarna men faktum att låten binder ihop 80-talet och nu på ett högst oväntat och gott sätt. Utan Marks fantastiska sång hade det dock stannat vid nivån på en klassisk b-sida på en vinylsingel.

Vi hör pop och psalm om vartannat men vi får även lite hygglig skogshuggar-rock i Riot In My House. God tyngd och gott humör, men inte riktigt så att vi behöver syrgas, inte riktigt den höjden.

Så ingen dum platta alls, men inget mästerverk. Ingen episk modern blues. Han kanske mår lite för bra, Mark?