Blå för Två igen

Blue For Two
Tune The Piano, Hand Me A Razor
Album, 2012

I en intervju i P3 1986 berättade den ena halvan av Blue For Two, Henryk Lipp om maskinparken som inhandlats för att kunna konstruera det självbetitlade debutalbumet som just släppts. En specifik tingest, jag har glömt märket, betingade då ett pris på cirka 400.000 SEK (Eller nåt i den stilen). En närmast ofattbar summa pengar för ett instrument och på den tiden antagligen i storleksordningen av vad en central fyrarummare i centrala Göteborg skulle ha kostat. (och idag teknikmässigt jämförbart med någon mjukvara man kan ladda ner gratis från nätet)

Intervjun fortsatte och avhandlade ganska torrt om hur de elektroniska momenten i musiken skapades. Det pratades om sampling och upptagning av industriella ljud och studioteknik och så vidare. Efter ett tag fick den andra halvan av bandet, Freddie Wadling komma till tals. På frågan hur han fann sig i det elektroniska ljudlandskapet svarade han lakoniskt att ljuden som alstrades mest fick honom att tänka på signaturmelodin till Karl-Alfred varpå den seriösa stämningen sprack upp i ett gemensamt band-garv och radioteknikern fadade intervjun till förmån för en avlyssning av det då purfärska spåret Ships, som senare kom att bli en av Blue For Twos mest kända slagnummer.

Det var tjugosex år sedan, men just där och då framför radioapparaten fick jag till min inkörsport till Freddie Wadlings värld. Han hade ju innan BFT ägnat sig åt punk i Liket Lever, horror-pop i Cortex och spelat spektakulärt svajjig bas i Lädernunnan. Även om jag kände till det där så var jag lite för liten för att hänga med riktigt på de där grejerna, men med det nya bandet kunde jag hänga med från start. Henryk Lipp hade också en tidigare karriär i bandet Extra tillsammans med bland annat Anne-lie Rydé, men den passagen har jag liksom aldrig kommit mig för att reda ut riktigt.

Första plattan Blue For Two fick enorma ovationer i rockpressen på den tiden trots att den knappt sålde någonting. Det var en skiva med en fot i tidsenlig synt-pop och en annan i mer underjordisk new wave med blinkningar åt Iggy Pops Berlin-era såväl som Tom Waits sång i den mer berusade formen. Det lät väldigt speciellt, även om skivan idag känns lite snäll.

1988 kom andra plattan och här föll bitarna helt och hållet på plats. Songs from a Pale and Bitter Moon är ännu idag en ren klassiker. Visst låter synt-basen hopplöst daterad, men det kan ändå inte slå ihjäl de episka spåren skivan innehåller. Här svävar bandet ut i allt mellan dystra cirkusvalser och bombastik á la Black Sabbath och The Doors. Det är i sanning en fantastisk platta som dock sålde ännu sämre än den första.

Efter den andra skivan levererades ett par plattor till, Search & Enjoy (1992), Earbound (1994) och Moments (1997) och jag skall erkänna att jag tappade greppet något. Det glimrar till och här och där på skivorna, men några riktiga höjdpunkter i stil med de på Songs from.. infann sig inte riktigt. Nu hade också Freddie blommat ut med Fläskkvartetten, med ångvältsbandet The Mobile Whorehouse och både i solo och gästspelsform med andra artister. Henryk å sin sida använde också sin tid som producent åt Thåström och Sator för att nämna några

Freddie och Henryk när det begav sig. Här i TV i Stockholm, 1987

Av förklarliga skäl känns det lite yrvaket att nu i februari 2012 ta del av ett nytt album av Blue For Two. Det är ett album som vart "på gång" så länge att man aldrig trodde att det skulle släppas i huvud taget, men nu är det här och det är ingen ren tidskapsel från 80-talet som levererats direkt.

Tune The Piano, Hand Me a Razor präglas av blues. Snuskig, skruvad blues. Ingen anpassad lättsam TV-blues utan riktigt skitig alternativ blues helt enkelt. Männen i bandet har vart inne på grejen tidigare. Vi minns till exempel tagningen på Howlin' Wolfs Killing Floor från 90-talet, men då byggdes bluesklassikern om till ett elektroniskt rymdskepp med Freddies raspiga röst inuti som bryggan till originalet. Här låter det mesta, både de egna och av andra skrivna verken även i instrumentering som Captain Beefheart skulle gjort de en gång i tiden.

Vi hör vanvettiga munspel och raspiga elgitarrer omfamna Freddie som är på riktigt gott humör. Även om Freddie inte gjort en dålig sånginsats på någon inspelning han någonsin varit inblandad i hör man en skillnad. Den här plattan handlar inte så mycket om att "hämta pengar" som en del av soloskivorna låtit något lätt som.

Det dröjer en stund innan det kommer igång tycker jag. En rad genomlyssningar till trots får jag ingen styrsel på inledande Cherokee Dance (som även funnits ute i provupplagor i flera år på nätet) och det samma gäller efterföljande Lion's Den. Men sedan ljusnar det.

Dark Rising med fragmentarisk gitarr och ömsom viskande och ömsom småvrålande Freddie visar var skåpet kan stå. Den här blytunga gubbrocken i sakta mak hade gjort sig bättre som inledning på skivan. Efter det ångar det på rätt bra. Covers med Larry Fischer, Bo Diddley och John Mayall varvas med egna starka spår. I Riot Without Reason släpps alla instrument till förmån för en backdrop av en kör från Tanzania och lika märkligt som det låter, lika bra låter det.

En bra bit in på skivan hör vi för första gången mer keyboard-orienterad pop i gamla gängor. Living For Today hade passat in på vilken gammal skiva som helst tidigare i karriären samtidigt som den låter luftig och nu på ett skruvat sätt. I den efterföljande Crawling får den beska bluesgitarren som låter som spelad av Jimmy Page som rökt opium de senaste tjugo åren sällskap av envetna analoga Yazoo-blipp och blopp som studsar omkring inne i låten. Det låter alldeles vansinnigt härligt och Freddie skriker att han innehar en reptilhjärna. En låt som höjer sig en bra bit ovanför de andra bidragen på skivan får man allt säga.

Avslutande We Don't Dance är det andra spåret som fungerar riktigt, riktigt bra. En låt med mild Nick Cave-feeling inklusive inslag av de mantelrörelser Blixa kunde få ur sig på gitarr när han fortfarande var ett dåligt frö. Ingen sjunger bättre om dinosaurier än Freddie Wadling. Här åker de dock inte som tidigare hiss utan påvisar brist på intresse att dansa. Vi noterar också ett märkligt rim som inkluderar begreppet Confess och Rudolf Hess.

Yep, det här inte aktuellt för Absolute Music 69 om man säger så. Men ack så roligt det är när det är som bäst.