Nya minnen från en nedlagd landsväg

Vyn
Riksettan
Album, 2011

1962 invigdes Europaväg 4 som i sin södra del från Helsingborg till Stockholm därmed ersatte den tidigare Riksväg 1, i folkmun kallad Riksettan. Den nyare vägen går delvis där den gamla gick och på andra håll i parallell linje med den gamla vägen omvandlad till turistväg. Gamla motorvägar och landsvägar hade ofta en förmåga att slingra sig i mer intressanta krokar i kulturlandskapet och bjöd resenären på fler scenerier och utsikter än de mer moderna raka historierna som historielöst skär genom tillvaron nuförtiden.

Den gamla vägen slingrade sig fram smalare och långsammare än sin efterträdare vilket föranledde större behov av raster för de resande som oftare stannade till på tappar, caféer och vägkrogar. Det dracks kaffe och sträcktes på sig i större utsträckning. Man fick tillfälle att utforska landsbygden och samhällena längs vägen. Idag får man vara glad om så dyker upp en multinationell hamburgerkedja som går att svänga av till för en stilla rast, om man nu ens hinner det. För idag har vi ju så bråttom så vi hinner ju egentligen inte.

2005 tog Julia Heberling och Magnus Josefsson en paus från sitt dåvarande ordinarie band Mollgan och jammade en kväll i formen av en duo fram en serie instrumentala alster som ombyte. Anslaget var organiskt och kretsade kring akustisk gitarr och orgel. Följande år fanns fem spår inspelade och tankarna gick kring att släppa en EP-skiva men den kom aldrig. Duon sprack och de bägge medlemmarna drogs isär. Julia kvar i Malmö och Magnus förflyttade sig till huvudstaden och projektet föll i glömska några år.

Våren 2010 knöts kontakten upp igen och de gamla inspelade spåren dammades av och väcktes till liv igen i sällskap med nyskrivna alster. Arbetet på distans eller på plats i någon av ändarna av landsvägen ledde fram till fullängdsskivan som släpps nu i december och den har nu fått det passande namnet Riksettan.

De kallar sig VYN och de spelar lågmäld Swedicana

Mjukt akustisk eller diskret elektrifierad gitarr omfamnas av piano och tramporgel i samklang med nynnande eller något enstaka visslande. Någon slår på en cittra, ett klockspel ringlar i bakgrunden. Just pianot spelas i ett sparsamt möblerat rum med därav påföljande distinkt eko som säkert går att lägga på som digital effekt i dagens moderna musikproduktion men som här låter mer autentiskt, utan ironi, som det låter när man spelar på riktigt.

Det krävs några genomlyssningar innan det sätter sig. Först låter det som en ljudläggning till ett om-inredningsprogram med Ernst Kirchsteiger som sorterar stenar i en lada han just dirigerat om till ett tillstånd av shabby chic. Tänk en scen där en tankfull Ernst just förälskat sig i en speciell sten och känner in den. Sedan går tankarna till instrumental-virituosen Björn Olsson och skivor som han kunde kalla till exempel Räkan, Kräftan eller Krabban. Även om tankarna går åt Björns instrumentala poplåtar är det här något annat ändå. Det här har inte riktigt den charmen, Riksettan är mer sorgsen. Om Björns Olssons verk är mer av ha-det-ganska-bra-vid-havet så är Vyns musik mer av ha-det-lite-deppigt-vid-en-nedlagd-busshållplats-i-inlandet.

Det är musik som kräver sin tid, inget man snabbspolar någon minut i stöten på och otåligt hoppar mellan spåren på Spotify på. Man får låtarna ta sin tid och komma fram och visa sig på sina villkor. Den sparsamma produktionen avslöjar efter ett tag saker som inte hört de första gångerna. Den vaga orgeln i bakgrunden på Vargtimmen, förnimmelsen av ett otäckt barnprogram från 70-talet i Jagad av ett Moll, den finstämda pop-basen i Svajningar eller visslandet och det ekande pianot i Laura.

Det låter eget och speciellt med undantag möjligen av Frys September där jag fastnar i liknelsen i gitarrplinket med amerikanska Yeah Yeah Yeahs indie-hymn Maps.

Några av låtarna hade klarat av få sång tillagda sig, om inte Julia eller Magnus hade velat sjunga själva hade jag gärna hört Nina Ramsby sjunga några rader på någon sång. Som hon gjorde på Sällskapets skiva för några år sedan till exempel. Andra låtar är mer monotona och mer fragmentariska och bäst som de är.

Det här är inte det mest monumentala jag hört i instrumental-genren, men det är inte tokigt alls och våldsamt stämningsfullt och klädsamt finkänsligt spelat utan att för den skull bli sliskigt.