onsdag 31 augusti 2011

Det Danske Dunka Dunka


Veto
Everything is Amplified
Album, 2011

Plattan må vara sex månader gammal nu men det är först i de skälvande sista timmarna av augusti som jag tar del av den här danska nysynt/hipster/alternativrock/elektro-kakan. Veto är dock först nu redo att presentera sina nya låtar live i två konserter på svensk mark. De spelar på Pusterviksbaren i Göteborg den 8 september och dagen efter på Kulturbolaget i Malmö.

Man är ju inte så bortskämd med dansk musik fast den uppstår där borta på andra sidan vattnet som den gör på alla andra alla möjliga ställen. Som många andra har man växt upp på ett 70-tal med Gasolin' och Kim Larsen ljudande ur radioapparaterna, ett 80- och 90-tal med Sort Sol och D-A-D från festivalscenerna och i modernare tidevarv med till exempel Kashmir och The Raveonettes ur ipod-lurarna, men ändå är landet Danmarks musik för det mesta ett outforskat territorium. Det skapar ett intresse för att ta del av Veto som på hemmaplan ibland hyllas som det största som hittats på sen wienerbrödet.

Everything is Amplified är en märklig skiva. Vid en första genomlyssning låter den osedvanligt håglös och ointressant. Men när man förpassat sig själv till ett stadium av orkeslöshet och inte orkat stänga av skivan då man börjat pyssla med helt andra saker än att straight lyssna av plattan så att den börjar spela om sig själv från början igen hakar små krokar sig fast sig i en.

Det är små krokar av välbehag som nyper en i skinnet representerande enskilda ljud och vändningar i sångerna. Små insikter om att den där anonyma låten man just hörde ändå hade någonting i sig. Någon låtstöld som man inte kan identifiera just nu och ett visst mått av oförutsägbarhet. En del sjok av elektronik och överstyrda trummor låter närmast parodiska. Det är så överstyrt att det blir så fel att det blir rätt. Elektroniken samsas i utrymmet tillsammans med svältfödd elgitarr och icke danskunnig bas. Över anrättningen svävar klen sång som presenterar dystopiska texter om elände och om att det är något konstigt i vattnet vi dricker.

Här och där trampar ett gammalt vanligt piano fram i stela men välljudande ackord sida vid sida med ljud man hörde på radion förr när stereoegenskaperna skulle testas med jämna mellanrum i de rikstäckande utsändningarna.

Det finns spår av andra saker i musiken som alltid. Ingenting kan bli helt unikt och banbrytande igen. Allting har alltid hunnit göras någon gång förut, på ett ungefär. Ibland låter det som halvvägs mellan Muse och Radiohead, ibland låter det som ett modernt Depeche Mode med Martin L. Gore vid mikrofonen. Andra gånger låter det som ett dussin amerikanska indie-band med ironisk aniktsbehåring av senare års modell som leker med laptopar, rullbandspelare och leksaksinstrument. Det som lät uselt vid första genomlyssningen låter bitvis riktigt delikat vid runda no. 7.

Bäst blir det i Am I Awake Or Should I Wake Up där pianot ligger så gott och skaver mot de digitala inslagen och i Spun som Veto gjort en sådan där bisarr video till som sådana här band ofta gör.

Inga kommentarer: