Rocken Funkar Lenny

Lenny Kravitz
Black and White America
Album, 2011

Det har vart lite tunnsått med intressanta nya skivreleaser nu i sommar, men nu när det ringer in för hösttermin för rockstjärnorna börjar vaxen att landa på skivdiskarna igen. Jag väljer att först ta itu med Lenny Kravitz nya album som släpps nu i augusti.

Jag skall börja med att erkänna att jag tappade bort Lenny någonstans kring 1994. Fram till dess hade han släppt tre sköna album som inte bara kunde höras bara där jag råkade befinna mig utan rönte stor framgång runt om i världen. Under tiden som jag lyssnat åt andra håll släppte Lenny ytterligare fem skivor till så han har ju inte legat på latsidan direkt fram tills rykande färska nionde skivan Black and White America.

Framgångarna till trots har det inte alltid vart så lätt för Lenny. Med en afro-amerikansk mor från Bahamas och en far från Ukraina med judiskt påbrå hamnade Lenny mittemellan de fastlagda kulturerna. När han försökte få kontrakt för sin första skiva fick han höra både att han inte var tillräckligt vit för en vit marknad och inte tillräckligt svart för den afro-amerikanska publiken, så han gav ut den på egen hand 1989.

Den hör dualiteten löper som en röd tråd genom Lennys artistskap. Känslan av att inte höra hemma någonstans måste ha vart förvirrande för Lenny men har ju samtidigt skapat mycket glädje för den publik som samlats kring Lenny och hans alster genom åren. Den kulturella förvirringen i samklang med en osedvanlig musikalisk talang skapade en världsstjärna av rang som de där skivbolagsrepresentanterna nog ångrat många gånger att de nekade kontrakt på 80-talet.

Lenny trakterar i princip alla instrument som behövs för en storskalig skivinspelning. Utöver och sjunga och spela elektrisk gitarr på nya skivan spelar han även akustisk gitarr, bas, keyboards och trummor och han gör det inte dåligt direkt. Skivans keyboards levereras i form av piano, orgel, funkig vintage-synt och brummande elpiano. Utöver lite blås, lite kompletterande gitarr och två gästinhopp på sång/rap har Lenny lagt den egna handen vid rubb och stubb på de ljud som hörs på skivan.

Lenny är på gott humör på nya skivan som bitvis låter kalas

Skivan inleds med med det funkiga titelspåret som stöter sig fram med egenskaper vi känner igen från den unge Lennys karriär samt med kraftiga blinkningar till giganten Curtis Mayfield. De som följt mina recensioner kanske kommer ihåg min sågning av Jamiroquai anno 2010? Redan vid första genomlyssningen på Black and White America slår det mig att det är så här uppdaterad funk skall låta.

Funken rockas till å det grövsta på Come and Get It och Lenny är på ett storartat humör. Han sjunger som om han håller på och explodera. Riff och solo sitter som en smäck inramat av stötigt blås och bubbliga analoga tangentljud.

Sedan förvånar Lenny oss genom att tillfälligt utforska disco/New Wave-beats i In the Black, sjunga i ljusare falsett än Marvin Gaye i Liquid Jesus och återvinna riffet från Louie Louie i singelspåret Rock Star City Life. Han bygger dock om den gamla rockklassikern till något eget, om än att det är ett av de klenare spåren på skivan.

Mycket känns igen från förr. Gitarrljudet, de fylliga trummorna och Lennys karakteristiska sång. Men det låter inte daterat för det, det ångar på bra. Därför känns det onödigt att bjuda in Jay-Z på ett spår, Boongie drop som andas lite desperat kontaktsökning med den yngre r'n'b-publiken. Den vanliga rockfunken svänger bra mycket bättre och Jay-Z's tjatter tillför absolut ingenting av musikaliskt värde till anrättningen.

Den andra på skivan gästartisten är Drake, en för mig okänd talang som som är med på projektet att få låten Sunflower att låta som flipperspelsdisco. En sång man kunde lämnat utanför plattan.

Låtarna drar åt olika håll men när det är bra är det riktigt bra. Everything låter som fusion av en rad låtar Lenny gjort innan men det gör inte så mycket när det bultar på så gott. Bara trumljudet på den låten får igång en lördagseftermiddag vare sig man vill det eller inte.

Vi får lite slisk och downtempo också. Lenny är en modern artist som kommer undan med att göra regelrätt gammaldags soul också, det är ont om dem som kan det. Tänk tanken att få höra saliga Amy Winehouse få lägga några stämmor tillsammans med Lenny på souljazzgrooviga Looking Back on Love. Det hade vart magiskt. Nu blir det en bit över "bra".

Det hade inte skadat att sålla lite i materialet. Ta bort de onödiga gästinhoppen, byta in någon av de såsigare låtarna mot slutet mot mer tokfunk och varför inte fler sköna gitarrsolon? Lenny spelar stygg sologura när han är på det humöret. I Come and Get It hör vi ett liksom i avslutande Push där vi hör potentialen . Han spelar så gott, halvvägs mellan Gilmour och Hendrix, och det svåra låter så lätt.