Skivhögen Juli 2011

Handsome Furs
Sound Kapital
Album, 2011

A Pale Horse Named Death
And Hell Will Follow Me
Album, 2011

Månaden Juli konfronterar mig med två kakor som inte har speciellt mycket med varandra att göra. Först ut en syntetisk uppvisning med några hipsters från Kanada och sedan en dödsmässa med en akterseglad trumslagare.

Handsome Furs letar efter ett diskotek i Minsk, Bratislava eller Kaliningrad, typ

Dan Boeckner och hans fru Alexei Perry utgör duon Handsome Furs och har sin bas i Montreal i Kanada. Dan utgör också en beståndsdel i det något mer bekanta bandet Wolf Parade och är också insyltad lite här och där i den allmänna indie-scenen som staden erbjuder.

De äkta paret har skapat en skiva (den tredje i ordningen sedan debuten 2007) fylld av lättsam elektronisk pop med tillfälliga inslag av gitarr och de kallar den Sound Kapital. Skivan är starkt inspirerad av parets resor främst i Östeuropa och Asien. Framförallt besök på lokala diskotek ligger till grund för instrumentering och utförande.

Boeckner som normalt mest spelar gitarr har tillsammans med frugan tvingat sig själv till att styra upp datorer och trummaskiner, men det låter inte så mycket Östeuropa tycker jag. Det låter i högsta grad som England 1982. Det är lättsamt och lite tradigt utan den tyngd eller fantasirikedom man faktiskt kan hitta i modern elektronisk populärmusik. På något enstaka spår skönjer man lite andra landskap. Damage låter som ett Stereo Total utan humor och i What about Us får man till en danshymn ungefär som en stycke av LCD Soundsystem, dock inte en sång från någon av deras bästa dagar. Bästa spåret är dock Cheap Music som ståtar ganska ensamt om att vara hyggligt intressant på skivan. Här får vi äntligen lite driv och styrka, resten av skivan är lätt glömd.

Annars är det bestående intrycket att Boeckners sång ligger så fantastiskt nära David Eugene Edwards i tonen. Edwards som är känd från banden 16 Horse Power och Woven Hand håller ju dock på med domedags-americana och alternativ country, men sången är löjligt lik ibland. Lyssna till exempel 4:00 in på What about us för att få ett praktexempel

Ett band som egentligen bara är en, han i mitten

Sal Abruscato är mannen som spelade trummor med Type O Negative fram till 1993 och som sedan fortsatte trumma med Life of Agony som han hoppade av från 1996 för att sedan återförenas igen med 2003. För några år sedan började han pyssla med eget material och starkt påverkad av vännen Peter Steeles död 2010, en svår skilsmässa och andra mörka händelser formades projektet A Pale Horse Named Death som i princip består av Sal själv.

Sal sjunger, spelar gitarr, trummar och styr upp det mesta på den nya skivan And Hell Will Follow Me. Lite hjälp får han av Bobby Hambel från Biohazard som lägger tre gitarrsolon, Keith Caputo från Life of Agony som bakgrundssjunger samt lite otippat av Ulrich Krieger som lägger saxofon på ett spår, avslutande Die Alone. Krieger är mest känd för samarbeten med Lou Reed och med egenskriven avantgarde-jazz.

Det är inte direkt någon hippie-musik det här, det handlar mer om död och elände från början till slut.

Musiken går inte i något särskilt starkt tempo. Nedstämda gitarrer och lätt raljerande sång leder melodierna in i ofta långsamma stycken någonstans mittemellan goth och metal. Vid sidan av traditionell instrumentering hörs ljud av dova hästhovar och illavarslande fåglar som har stark betydelse för sångernas estetiska utformning. Väldigt mycket låter som Alice in Chains och då framför allt de bryggor i lägre tempo som det bandet ofta utsmyckade sina låtar med innan respektive sång exploderade i excesser i högre tempo och intensitet. Liknelser med Type O Negative är också ofrånkomliga.

Tretton spår, varav tolv utgörs av musik är dock lite väl mycket när en del ligger vägg i vägg med varandra rent musikaliskt men mäktig Goth-blues blir det allt mellan varven. Meet the Wolf är ett bra exempel på just bluesen som gärna hade fått hälsa på lite oftare på skivan. När det spelas lite snabbare som i Serial Killer blir det mer som Megadeath-light och lite meningslöst.

Produktionen är dock modernt intressant och jag får väl erkänna att jag inte är så imponerad över lag över hur hårdrocken låter 2011, men And Hell Will Follow Me går absolut an till skillnad från det mesta andra ur genren som släpps nuförtiden. Avslutande Die Alone hade säkert blivit en Headbangers ball-hit om det tv-programmet funnits kvar, men den kanske hittar fram till sin publik ändå?, man får hoppas det. Kul med tut i luren också