Audio Italiano

Amycanbe
The World is Round
EP, 2011

Jag blev kontaktad av en italiensk promotor som tyckte att jag skulle ta en titt (eller snarare en lyssning) på ett av hans objekt som visade sig vara en italiensk delikatess i form av bandet Amycanbe.

Vid närmare undersökning fanns det av en händelse en ny skiva, EP'n The World is Round att ta del av också så här följer en liten rapport om den och bandet som skapat den.

Amycanbe som har sin bas i Romagna, mitt i och sedan en bit upp på den italienska stöveln, inte långt ifrån det adriatiska havet startade sina första trevande steg som en musikalisk akt 2002 som en duo och utvecklades 2004 vidare till det fullskaliga band det är idag. 2007 etablerade man sig i Storbritannien och genomförde en turné ö-landet runt och fick även airplay i den statliga brittiska radion. På hemmaplan spelar man regelbundet på festivaler och andra typer av arenor

Det har sedan starten släppt en handfull singlar och EP-skivor och även en full-längdare och är nu i maj aktuella med sin senaste skiva.

Vi bjuds på fem spår av lite olika karaktär. Som på tidigare skivor vurmas det för ett blekt 90-tal i lätt uppdaterad form. Just på 90-talet fanns det en hel del sådan här musik som Amycanbe vänder ut och in på. Vi pratar om Indie med lätta jazzanslag. möten mellan akustiska instrument och elektronik. Vi pratar om soft & försiktigt, musik som rör sig på små deprimerade moln i blekt motljus. Det låter rentav svenskt här och var. Som Trip-Hop utan någon kontakt med Soul och jag gillar det.

Så här springer de omkring i Italien

Man kan jämföra med någon specifik fas i The Cardigans karriär som ingen kommer ihåg eller en tjog andra svenska popband frontade av späd kvinnlig sång. Som när man lyssnade på de svenska banden när det begav sig går även tankarna till Stina Nordenstam eller Björk, men det blir inte riktigt så efterapande med Amycanbe som de blev med några av de nordiska artisterna.

Vi hör elegant pianospel i traditionell form eller i den elektriska formen som hur man än spelar på det ger de där varma jazziga vibbarna. Små elektroniska knorrar följer med oss i svängarna, baklängesinspelade samplingar av vanliga instrument eller som små digitala kullerbyttor som sätter piff på anrättningen sida vid sida med med distinkta gitarrer och trummor.

Det första spåret är ett straight piano-intro, annars är det fullskaliga produktioner med sång skivan igenom.

Jag var inne på 90-talet, och visst hör man det hela tiden, men det här en rätt kul resa tillbaka till det årtiondet faktiskt

Det sista spåret Everything bryter av en del. Det inleds med ett elektroniskt mistlursljud som för tankarna till något som David Bowie och Brian Eno kokat ihop till ett instrumentalt spår passande till en skiva inspelad i Berlin ca 1977 och sedan rockar Amycanbe till det. Eller ja, i förhållande till övriga spår på skivan som rullar runt lite lätt i ultrarapid i jämförelse. Här får Francesca Amati sjunga loss lite och det fungerar, det med. Vi hamnar här i närheten av det insomnade amerikansk-engelska bandet Ruby som försvann från den musikaliska arenan redan 1995 eller med samtida Blonde Redhead vars musik i vissa stunder ibland låter precis likadan.

Hur man handlar eller kan få tjuvlyssna på skivan hjälper dig bandet med på sin hemsida (som dock var dåligt uppdaterad i skrivande stund av den här recensionen) eller på deras blogg, men då kan elementära kunskaper i italienska vara bra att ha med sig.