Tvillingblommans band

Twinflower Band
Turn My Blame to Gold
Album, 2011

Borlängebaserade Twinflower Band vars konstnärliga epicentrum utgörs av Linnea Dixgård och Mikael Hansson debuterar i juni med sitt första album, Turn My Blame to Gold.

Namnet Dixgård kanske klingar bekant för en del, och jodå, Linnea är syster till riksbekante Björn Dixgård, känd som en av frontfigurerna i populära rockorkestern Mando Diao.
Björn har även producerat Twinflowers nya skiva och spelar även vissa passager på gitarr på den samma.

Linnea och Mikael som inte tidigare spelat i några band fick lite längre fram i livet än många andra musikanter idén att sätta ihop ett band och en samling sånger som skulle kunna bli en skiva. De får ju fin draghjälp i media av den mer berömde Dixgården, men det här hade nog kunnat låta sig göras ändå.

Musiken kretsar kring Country och då inte någon samtida kletig historia, utan country som en del artister utförde den under 60- och 70-talet. Country är ju precis som Rock en bred genre som spänner över många uttryck och känslostämningar, alltifrån plågsamt sentimentalt till rått och romantiskt. Twinflower Band söker upp stigar som tidigare trampats upp av June Carter, Loretta Lynn eller Nancy Sinatra. Idealet tycks vara den där flickan från dörren bredvid som står på saloonens scen i blommig klänning och sjunger in i den gammalmodiga stålmikrofonen så inte ett cowboy-öga är torrt i lokalen.

Glada skivdebutanter i Twinflower Band

Men efter ett par genomlyssningar låter det inte så sydstatsaktigt som inspirationskällorna utan mera finskt. Linnea sjunger entusiastiskt snarare än storartat. Bitvis låter det som att de haft lite för bråttom från idé till färdig sång. I inledande In to Deep sitter inte sången helt klockrent på ett annars fint inspelat spår utsmyckat med en rolig elgitarr som säger "twang" här och där.
På andra spår sitter sången bättre och jag tror att det har mycket att göra med att låtarna borde spelats "in" under längre tid innan de spelades in så att säga.

Ride Along som också släpptes på singel i april har mer avslappnad och självsäker sång och även inslag av manlig körsång som driver låten i riktning mot en duett som Johnny Cash och tidigare nämnda June Carter skulle kunna ha gjort den 1968 eller så, fast det är inte så mycket Cash i ljudbilden som på en sådan sång.

Det låter inte helt och samma hela tiden, i Done with the Heartache tar sig bandet in i en mer poppig blues och i Blossom Girl hör vi Linnea mot en fond av enbart piano och harmonium i en mer klassisk ballad. Pianot återkommer även på The Smell of Sun som kanske är den av sångerna som låter mest samtida på skivan. Här kommer jag att tänka på Ebba Forsberg, Ebba har väl lite mer omfång, men det är något i tonen som är överensstämmande.

Jag var inne på att det lät finskt och jag fortsätter mena på det. Hur mycket det än försöks låta som ljud från en bar i Mississippi låter det i slutändan mer som ljud från en vägkrog i Österbotten och inget illa ment med det, Borlänge är inte Jackson, i tolkningen tappas en del och annat kommer till. Det här är stramare, försiktigare och inte fyllt av återhållen ångest som den mesta amerikanska countryn är om man lyssnar lite närmare mellan raderna. (Tänk Sondra Locke i Every Which Way But Loose )

Så även om jag tycker att man skulle filat lite till på några av låtarna på Turn My Blame to Gold innan man släppte ut den på vår-rus så är det en trevlig skiva som kommer att gå varm på P4 och vägkrogar där man kan få sig en stekt smörgås med ägg och bacon på sig och en stadig fatöl till. en del kliande på kanten på cowboyhatten (eller truckerkepsen) blir det.

Turn my Blame to Gold släpps 16 juni och Twinflower Band är även klara för rockfestivalen Peace & Love i Borlänge i sommar