Skriet från tonåren

Det här får ses mer som reklam än en regelrätt recension då jag i skrivande stund inte hört hela skivan än, men hursomhelst finns nu en ny skiva med Ola Jörhall tillgänglig.
Skivan är utgiven i en begränsad och numrerad upplaga och kan endast inhandlas genom postorder på Ola hemsida, jag tar även upp förfarandet längre ner i den här artikeln.
På hemsidan finns även tre sånger möjliga att lyssna av i sin helhet i streamad form.

För läsare som är obekanta eller vagt hajar till på namnet på Jörhall kan jag informera/friska upp minnet så till vida att berätta om att han var ledande kraft i det gamla new wave/postpunk-bandet Camouflage på det inte alltid så glada och färgstarka 80-talet.

Camouflage, någonstans mellan 1986 och 1989

Camouflage med säte i Göteborg släppte tre fullängdsalbum mellan 1985-88, hamnade sedan i en tvist om gruppnamnet med ett tyskt synt/fåntratt-band med samma namn och fortsatte sedan i samma uppställning som tidigare under namnet Tapirerna som fick ur sig ett album och några singlar. För att förvirra bilden ytterligare släpptes även ett samlingsalbum med låtar från de tre första albumen på engelska under namnet The Tapirs.

Camouflage fick aldrig riktigt det erkännande de borde fått. Man sa lite på skoj på den tiden att de var världsberömda i hela Majorna, men sanning att säga var att de etablerade sig rejält på sin del av musikkartan på den tiden. De turnerade kors och tvärs över Sverige och spelade även på Roskildefestivalen, hördes mycket på radio och recenserades konsekvent i all dags- och nöjespress. De hade starka fästen av anhängare runt om i landet med egentligen enda undantag av Stockholm, en stad vars invånare aldrig förstod sig på vad Camouflage hade för sig.

Debutplattan Camouflage från 1985 var en blytung historia som tog avstamp i postpunken från England framförallt ifrån The Cure och New Order, men även andra band av samma karaktär.
Texterna var sinnesvidgande, snurriga, poetiska och pretentiösa, precis som det skulle vara på den tiden.

Det här var långt innan all mollbaserad postpunk skulle definieras som Goth, vi kallade det Depprock helt enkelt.

Andra skivan En förtjusande vän från 1986 var något lättsammare men fortfarande väldigt konsekvent i sin svenska översättning av vad som hände samtidigt på andra sidan Nordsjön. Det fanns helt enkelt inte mycket annat i Sverige som spelade på den här nivån. Svensk musik lät överlag väldig svensk, med en negativ betoning på begreppet svensk. Samtidigt ingick Camouflage i en splittrad gruppering av andra band som sökte andra vägar än det mellanmjölkssvenska, det var band som Blue for Two, Ladomir, Union Carbide Productions, Lädernunnan, Ocal Waltz, Twice a Man och allt vad de kunde heta. Och av alla det där oftast Göteborgsbaserade banden var det Camouflage som låg mig varmast om hjärtat och de kom att spela en väldigt speciell roll för mig i den darrande åldern av sådär 15 till 19 år.

1988 släpptes den sista plattan La La La under namnet Camouflage och det var en lite mer uppluckrad historia. Inte alls en dålig platta men med mycket bredare referenser än de två tidigare skivorna. Någon låt lät rent av som Led Zeppelin, någon annan inte helt olik den på den här tiden nya superstjärnan Di Leva och annat lät som material från Jacob Hellman som skulle släppa sin enda hit-platta året efter.

Jag såg bandet live flera gånger men den kanske mest monumentala upplevelsen var den där kallvarma vårdagen då en minifestival arrangerades i äh, vadfan heter den där platsen nu då (hjärnsläpp), jaja, ett litet parkliknande område bakom Vasakyrkan i centrala Göteborg där de delade scen med Bröderna Brothers, Blue for Two och Peps Persson hur som helst.

Även om Camouflage tog avstamp i en engelsk musikrörelse så var de aldrig några bleka kopior. De skrev några av svensk rocks bästa låtar och jag alltid fortsatt att komma tillbaka till de gamla vinylerna eller i modern tid mp3:er som spridits över nätet av entusiaster som fortfarande kommer ihåg.

Efter namnbytet fortsatte gruppen som Tapirer som 1990 släppte albumet Trick & Tro och framgångarna fortsatte. Jag vill minnas att sången Liza Minnelli till och med lyckades ta sig upp på svensktoppen (!).

Vid den här tiden hade ljudbilden jämnats ut något och en del av låtarna försvann in i ett sorts Webstrarna-land. Lite plattare, snällare och dessvärre lite tråkigare, men ibland glimrade det till här med.

Tapirerna gick i graven och bandet återuppstod kortvarigt som Dogsmile, men sen blev det tyst igen. Tills nu, då Ola Jörhall helt plötsligt annonserar en solo-skiva.

Nya skivan heter Ensamheten och är producerad av Jörgen Cremonese, känd som ena halvan av Whipped Cream och även också tidigare som producent till exempel av Eskilstuna-bandet Yvonne. På Ola hemsida kan man som sagt höra på tre av låtarna och jag har tagit del av dem men skall absolut återkomma med en fullskalig recension när jag fått hem skivan.

De låtarna jag hört, Ensamheten, Alldeles... Stolt och Imorgon lovar dock gott. Cremonese har gjort en fin produktion och Jörhalls röst är intakt och flyttar raskt lyssnaren tillbaka till en tid av ett Majorna fyllt av rivningskåkar som man kunde ta sig in i och förfesta inmundigas många flaskor demi-sec eller stilla eftermiddagar på caféet Trenchtown med sådär 8 koppar kaffe i de unga magarna. I nötta jeans med hål i och spray i håret och andra märkliga attribut tog vi oss an världen. Det var en ful och fin tid på samma gång.

Vill man handla skivan sätter man in 145:-/st på bankgiro 674-9691 (120 kr för skivan och 25 kr för porto och emballage). I meddelandefältet på inbetalningen skriver du namn och adress dit skivan ska skickas. Man kan också läsa vidare på olajorhall.se