Cake
Showroom of Compassion
Album, 2011
Skivåret 2011 inleds för min del med den stort efterlängtade återkomsten Showroom of Compassion av det amerikanska Pop/Rock-bandet Cake.
Orkestern med det aptitliga namnet har under sin karriär alltid lyckats hamna vid sidan av rådande trender och moderna hyss. De har trampat upp helt egna stigar en bra bit från de stora farlederna med sin mix av säregna arrangemang, buttra texter och ett gott svängigt humör.
Skillnaden på de fem tidigare albumen är ärligt talat inte speciellt stor. Har man hört ett album har man direkt känt igen sig på ett nästkommande. Sekunder in på en sång identifierar man lakonisk sång och rätt skrällig akustisk gitarr gärna inspelat med ljudkvalité á la telefonlinje från förr. Gitarren och sången får strax sällskap av en sjungande, dansande bas, distinkta trummor, analoga syntslingor och stötande eller svävande ljudmattor från en pigg trumpet-sektion. Utöver den akustiska gitarren anländer ofta en välspelad lätt distorserad elgitarr en bit in i sångerna och sätter den berömda pricken över i-et.
Trots den förutbestämda ordningen i instrumenteringen har en Cake-låt sällan varit en direkt kopia på en annan beroende på stor musikalisk bredd. Ibland handlar det om storslagen amerikansk rock i ett litet paket, eller så har man gett sig på vals, country, soul eller något mer kallsinnigt ur en elektronisk ljudvärld. Lika ofta som det är klackarna i taket så är det sorgsna ballader med bittra ord. En av hemligheterna till Cakes ovanlighet och skillnad i förhållande till tusentals andra amerikanska band genom musikhistorien är deras förmåga att helt skifta mellan dur och moll i en och samma sång. Låtarna låter genomgripande ledsna och glada på samma gång. Inte för att det liknar det nämnvärt, men själva attityden till skalorna påminner om den man finner i traditionell balkan-musik.
För den svenska publiken är Cake mest igenkända för två av deras inspelningar, dels deras oväntade och respektlösa version av Gloria Gaynors I Will Survive samt Rock' N' Roll Lifestyle som användes i en flitigt visad IKEA-reklam på svensk TV på 90-talet. Men har man stannat vid de två sångerna har man missat mycket kaka.
Nya skivan är troligen ensam i sitt slag i och med att den är helt och hållet inspelad med elektricitet i form av egen solenergi som driver Cakes studio Upbeat Studio. Det mycket miljömedvetna bandet lovar också att själva fodralen till den fysiska skivan är tillverkade i 100% återvunnet papper och färgerna som används till tryck helt härstammar från växtriket och således är helt utan kemiska tillsatser. Svårt att avgöra om det helt och hållet stämmer, men på den miljömässiga punkten har Cake alltid varit djupt allvarliga i sitt engagemang.
De välkomnande ackorden på första spåret Federal Funding är som att återförenas med en gammal vän och det mesta är bekant, med ett undantag. Sångaren John MacCrea har låtit sin röst bekanta sig med den tidigare obeprövade ljudeffekten reverb. Men i stora drag poppar det på som det brukar göra. Någonstans föds en tanke att det hade vart trevligt med lite mer utveckling, men samtidigt trivs man i det bekanta och då Cake når gamla höjder redan på det andra spåret Long Time så infinner sig en välbehag i lyssnandet som få popband av idag kan uppnå. Just Long Time har utan att blåkopiera ändå referenspunkter med gamla hiten Never There och då som nu används gamla analoga telefonljud och även det obskyra slagverksinstrumentet vibraslap i ljudbilden
Halvvägs in i albumet hittar vi ett stycke som dock bryter med det helt bekanta. I instrumentalstycket Teenage Pregnancy som skulle göra sig bra till en drömscen i en snurrig film med konstnärliga ambitioner trasslar trumpeterna in sig i just mardrömslika dataspelsljud av äldre årgång. En liten pärla bland en rad annars ganska raka poplåtar som även om de är raka ändå konsekvent balanserar mellan surt, sött och salt.
Så även om inte något mästerverk, kul att ses igen, Cake
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar