De Unga Gudarna Är Här Igen

The Young Gods
Everybody Knows
Album, 2010

I 25 år har de hållit på nu, det centraleuropeiska industrirockbandet The Young Gods och i november förra året släpptes det senaste verket, Everybody Knows.
Från sin bas i Fribourg i Schweiz, eller Freiburg som de tysktalande kallar platsen har bandet flera gånger stakat ut framtiden inom den elektroniska musiken utan att aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänat för det.

Det var The Young Gods som på 80-talet visade amerikanska efterkommande band och artister som Nine Inch Nails och Marilyn Manson hur man kombinerar tung elektronik med massiva väggar av bearbetad elgitarr. De visade även vägen rent arrangemangsmässigt hur David Bowie skulle stöpa sitt album Outside på 90-talet.

Att omfamna de senaste tekniska landvinningarna inom musikproduktion utan att tappa fokus på vad ett klassiskt riff innebär och samtidigt göra detta på sitt egna europeiska sätt har format The Young Gods musik till svårjämförbar med andra dåtida som samtida artister och band.
Efter 80-talets initiala, om än små, framgångar, gick man lite vilse. Det blev en del försök till mer exotisk ambitient instrumentalmusik och tolkningar av Kurt Weill till exempel, men det var först på 2000-talet som bitarna föll på plats igen med skivor av mer normal karaktär.

Någonstans i mitten av det förra årtiondet började man spela helt akustiskt av och till, vilket till slut gav uttryck i skivan Knock on Wood 2008 där jag själv fullständigt knockades av ljudmattorna av ettriga akustiska gitarrer som rusade omkring över hela den skivan. Det var så oväntat och samtidigt så fantastiskt bra och det akustiska krumsprånget har inte släppt än. På nya skivan varvas elektronisk kultur av bästa märke med de där sympatiska gurorna igen.

The Young Gods 2010, mitt i spenaten

The Young Gods har hunnit bli gråhåriga och har fårade ansikten nuförtiden. Sångaren Franz Treichler har släppt de där ganska grova Jim Morrison-komplexen som utgjorde hans scenpersonlighet en gång i tiden och påminner mer om än trött sjörövare utseendemässigt, men hans röst ligger helt rätt i melodier och verser på nya skivan som i till exempel Blooming där han tar det lite lugnare inledningsvis för att sedan blomma ut allteftersom sången utvecklas vidare.

Som lyssnare erbjuds man en deluxe-utrustad maskinpark med elektroniska finesser som fullständigt rasslar ner över en själv under avlyssnandet. Men hur mycket det än blippar och piper, bubblar och fräser slås man av de enkla fundamentet. Bandet fattar hur man använder rytmer i samklang med elektronisk musik, mer än band generellt i närliggande genres brukar göra. Om det inte är riktiga trummor så är det trummaskiner som glöder och i något spår låter det till och med som om att det kan vara fråga om att de går loss på det inte helt socialt accepterade slaginstrumentet sked.

Det är en självsäker produktion rätt igenom. Trummorna som jag var inne på tidigare driver ibland iväg till regionerna av den insomnade klubbkulturen Drum and Bass, och det lustiga är att de kommer undan med det. Det här är en skiva av ett band som vet att de gör lite som de vill och det hörs.

Låten med den lite knasiga titeln No Land's Man tar oss till en sorts märklig blues och på det stora utropstecknet på skivan, Miles Away är vi på ett rave-party och inte på vilket rejv som helst. Det låter som en ung Cat Stevens flugits in och han har druckit sockerdricka hela dagen som uppvärmning. Sen spelar han brallorna av oss mot en fond av ett inspirerat Faithless och det stannar inte där, innan det 10 minuter långa hallaballot är över har det även släppts fram en och annan tysk krautrockgitarrist som fött fram några distade piruetter som tillsammans skapar ett sjuhelvetes driv. Men det är ju ingen Cat Stevens eller några krautrockare eller något brittiskt Faithless inblandat, det är ju de här tokiga schweizarna bara, och det är inte så bara det.

Av och till slås det av på takten och vi bjuds på småputtrig lägereldselektro, mot skivan släpps även det engelska språket och The Young Gods attackerar oss på franska på två spår, varav de på det ena av dem, Tenter le Grillage än än gång klipper sönder välkända musikaliska hjulspår från The Stooges som de gjort flera gånger tidigare i sin karriär. Men det är OK, men kan ha sämre preferenser till fragmentariska gitarrefterdubbningar om man säger så

Skivan avslutas med den där låten som Thåström åkte till Holland och försökte skriva i 5 år under som sin tid i bandet Peace, Love & Pitbulls innan han skärpte till sig och kom hem igen. Once Again heter den

Det är en härlig resa. Skivan låter modern på ett sätt jag inte hört en skiva låta modern på, säg 20 år, och ändå känns det inte som att de försöker, de bara är.