Skivhögen Februari 2010

bob hund
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Album, 2009

Bad Lieutenant
Never cry another tear
Album, 2009

Masssive Attack
Heligoland
Album, 2010

Sade
Soldier of Love
Album, 2010

Jag betar av inkommande plattor en smula. Två från förra året som jag kom på att jag ville ha först nu och två ganska färska.

Relationen med bob hund är komplicerad. Hela vägen sedan jag hörde de för första gången under hyggligt tidigt 90-tal innebar konsumtion av hundplattor ett mått av arbete och tålamod. Jag föll handlöst för arrangemang av ljud och instrument, men hade extremt svårt för skånskan i sången. Musiken snurrade upp oss på dansgolvet på rockklubbar som Magasinet och Kompaniet när folk fortfarande fuldansade till alternativrock som om det inte fanns några alternativ. Mellan London Calling och The Passenger tog en mystisk hybrid av Devo och Pixies plats. På skånska.
Hemskt och underbart på samma gång.
Men ju mer man lyssnade desto bättre blev det, och plattorna efterföljde varandra, utmanade lyssnarna längs nya vägar. En bob hund-platta var alltid som ett pussel att lösa innan bitarna föll på plats, vare sig det rörde sig om en singel, en EP eller en fullängdare.
Men så hände något. Hur bra det än lät så var pusslet redan lagt. Det spelade ingen roll om det så var det starkaste svenska verk man någonsin hört. Var var arbetet? Vad tråkigt det blev när man förstod allting på en gång. bob hund blev Bergman Rock, och lite intressant blev det på engelska, några lysande spår, men så saknade man plötsligt skånskan, den där man hade så svårt att ta till sig i början. Och så någon platta senare är vi här, vid Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk och det är ju som det är. Plattan är fylld av små gitarrpiruetter, snärtiga trummor och patenterad bas, men det hjälper liksom inte. Man har hört det förut, det finns ingenting som skapar några frågetecken eller något naturligt motstånd som man vill bryta ner.
Inte alls dåligt, men inte särskilt spännande. Mest banbrytande känns Fantastiskt där bob hund klättar in i nostalgilådan från New Wave-åren runt 1980 sådär, härmar, och blandar och ger.
Och först undrar man, Va fan, och sen ler man.

Bernard Summers har rymt från New Order. Hittat några C-kändisar från Manchesters popvärld och bildat bandet Bad Lieutenant. Bandet stoltserar med tre gitarrister och för en sucker som en själv för New Orders mer gitarrorienterade sound i rakt nedstigande led från Joy Division där alltihopa en gång började så är det förvånansvärt platt och intetsägande.
I intervjuer berättar Bernard om hur glada de är och hur bra de jobbar ihop och hur lätt plattan var att slänga ihop i Bernards hem, och där tror jag vi har kärnan till problemet. Bernard skall inte må bra när han gör musik, han behöver en antagonist som Peter Hook att vara snäpp på i full färd att slita armarna av mest hela tiden. New Order har så gott som alltid utstrålat ett lakoniskt ointresse mot sina lyssnare och sin omvärld men fokuserat ihop desto mer av hat och ilska inom bandet, vilket jag misstänker är nyckeln till den lista bittra, kantiga och skruvade låtar bandet fått ihop genom åren. En låt, Sink or Swim är den enda som fäster såpass att den överlever en kopp kaffe och sitter kvar i huvudet en bit på spårvagnsresan, säg 2 hållplatser, en jobbtisdagmorgon i februari.

Trip-Hop fick det heta, och Massive Attack var uppfinnarna. När plattan Blue Lines kom 1991 lät den som inget annat. Aldrig tidigare hade vi hört mörk klipp-och-klistra-musik som bottnade i urlakad soul och reggae. Man hade hört otaliga varianter på finnig tysk elektrisk hårdorgelpop, men aldrig hade man hört maskiner såhär biologiska, fyllda med blod, men ändå kalla och hårda som en flock bortsprungna labradorer i ett regnkallt arbetslöst Bristol.
Sen skulle allt låta så här, om det så var extra kristen gospel eller nåt jazzband som skulle hottas upp och Massive attack själva försvann in på reklambyråerna och de riktigt tråkiga sönderdesignade restaurangerna där musiken spelades tills besökande människor kräktes och utvecklade svårartad allergi mot själva grejen.
Ny skiva nu, och det sköna med den är att den inte bryr sig alls. Det är rent av riktigt kackigt ljud på trummorna till exempel, inga monumentala stråkar, ingen rap och storstadspuls, snarare är allt förflyttat till nån microstudio i någon enslig fyr längs Wales kust som får besök med ojämna mellanrum av Hope Sandoval eller Damon Alburn till exempel som flutit iland och är inne och värmer sig en stund innan räddningshelikoptern anländer. Noterbart att hela strukturen och kompet från Bauhaus Bela Legosi's dead ligger som bas för Rush Minute utan att ändå inte låta som den. Det är snyggt.

Avslutningsvis har jag gett mig på Sades nya platta. Sade är ju både hon som sjunger och namnet på hennes band, men det blir ju enklast att referera till begreppet som hon, Hon står ju ändå längst fram och i mitten och mest överallt. Sade-plattor brukar dyka upp lika ofta som stambyten ungefär och man kan ju undra vad hon har för sig imellan, eller så kan man skita i det.
Synd att nya plattan bitvis är skräp dock.
Rent produktionsmässigt ligger det inte så långt från förra plattan, med undantag att det är ont om låtar som säger någonting samt att det fälls in ungdomliga markerande syntsjok i takterna, typ Britney Spears eller Lady Gaga. Som ett lass tegel sätter de skutan i sank.
Rösten är kvar, det får jag medge, men vad skall vi med den till när den inte har någonstans att ta vägen? På något enstaka spår fungerar det hyggligt, som på Long hard road där lätt komp av akustiskt grupperar sig runt rösten på ett lyckat sätt, men oftast fungerar det inte alls.