Midsommar 2016 i Lysekil

Den här Midsommarn samlade vi ihop några grabbar och drog till Lysekil.

Google hittade på en video av det hela.

Vi träffade även en mås som var svag för varmkorv. Han åt mest korv av oss alla

En Fredag utan Freddie Wadling

Liemannen har fullt upp i år. Man vänjer sig aldrig och ett tu tre så faller någon annan hjälte. De dör bokstavligt som flugor nu, hjältarna. 

Det kommer närmre dessutom. Freddie Wadling är ju den stora rösten från staden jag bott i hela satans livet. Han har ju vart med på ett hörn hela mitt halv- och helvuxna liv. Vi har dessutom träffats några gånger. 

Jag gick igenom ganska grundligt hur jag snubblade in i Wadlings värld när jag recenserade Blue for Twos comeback-platta 2012 så jag behöver ju inte dra hela den historien igen men kort så hittade jag Freddie i det klassiska radioprogrammet Lilla Bommen/Bommen som förgyllde söndagskvällarna under andra halvan av 80-talet och runt 1986 så öppnades helt nya världar musikaliskt förbi mainstream-träsket med alla sina alternativa yttringar för mig. Genom Blue For Two hittade jag till allt det andra; Cortex, Liket Lever, Lädernunnan och senare till grejer som Fläskkvartetten, Mobile Whorehouse och såklart Freddies solo-grejer. 

Han verkade aldrig må bra Freddie men gudars vilken musik han gav oss och vilken röst. I sitt läger helt ojämförbar med någon annan svensk. Från mildaste vackra till fulaste fräsande. Ingen sjunger blues som Freddie Wadling så att säga. 

Trots ständigt i något mentalt eller fysiskt sjukdomstillstånd så ångade Freddie på. Han såg klen ut redan för tjugo år sedan men fortsatte sjunga starkt trots degenereringen. De senaste 10 åren satt han mest med käpp i högt hugg och plirade. Men som det lät. 

Jag såg honom live ett par alldeles för få gånger. I Blue For Two i olika lokaler runt om i Göteborg. Alltid vass. Skärpan i sången var alltid slående även om han själv gav intrycket "förrymd" i sin uppenbarelse. Jag sprang även på honom själv i en del andra sammanhang. 

Någon gång där runt 1988-89 eller när det kan ha varit försökte jag och min dåtida kompis Glenn ta oss in på en medlemsfest på anrika lokalen Valvet på Första Långgatan i Göteborg. Det var en sån där fest de sålde starköl på och det var en väldigt strikt gästlista. Vi stod inte på den men Glenn hade en plan. Han hade spelat trummor i något sammanhang där veckan innan och planen gick ut på att vi skulle hämta någon fotpedal från trumsetet som hade blivit glömd. En stark plan verkligen. En godmodig vakt stod bastant med armarna i kors mitt i dörren och vek sig inte en tum. Det var ingen trängsel, alla bjudna gäster var redan inne på festen och det var bara Glenn och jag utanför som dividerade med vakten. Han tog det med ro och lyssnade tålmodigt på Glenns alla fantastiska argument om varför vi skulle komma in på festen men nekade glatt trots alla utläggningar. Efter en stund valsade en person ut i en liten hall som fanns just bakom vakten. En hall som ledde in till själva lokalen. Det var Freddie Wadling som slog sig ner på en pall. Rökte och tittade rakt ut i luften. I sin då sedvanliga randiga tröja och MC-jacka på sig. Efter en stund började han intressera sig för dialogen i dörren. För varje fantasirik anledning till varför vi skulle få komma in som Glenn hittade på så skrattade Freddie högt och ljudligt. Han skrattade gott. Efter ett tag gav vi upp och lommade vidare någon annanstans i Linnéstan och konstaterade att vi inte kom in - men vi blev iallafall utskrattade av Freddie Wadling. 

Några år senare hade jag anställning i disken på Systembolaget på Andra Långgatan (där Netto ligger nu) Det kom ofta in semi- och riktiga kändisar och handlade dryck. Ibland hälsade Freddie på oss. Jag kommer speciellt ihåg två tillfällen med som inträffade ungefär med en veckas mellanrum. Det första tillfället uppenbarade sig Freddie i en stor starkt urtvättad Musse Pigg-tröja, det kvarvarande håret på sidorna åt alla håll,  jätteglad och lindrigt nykter. Jag hämtade genast en flaska med hans favoritdryck på den tiden. En vecka senare var han tillbaka igen. Nu hade hade han rakat av sig allt hår och även sina ögonbryn och kom klädd i en dracula-cape med hög krage. Han var ilsken och nykter och fräste fram sin beställning. Jag serverade honom lika glatt hans dryck of choice. Vad han beställde? Ett helrör Brännvin Special. (artikelnr 139 i Systembolagets system)

Några år in på 00-talet fick jag tillfälle att byta några ord med legenden. Vi hade tagit oss till klassiska restaurangen Jord på Magasinsgatan (Eller om det var Klara, det låg i samma lokaler som Jord innan det flyttade hursomhelst) De hade byggt upp ett litet vardagsrum på scenen där utvalda personer fick ha som en liten hemmafest och lira plattor osv. Den här kvällen var det Freddie och jag tog tillfället i akt och slog mer ner i soffan och fick prata lite.

Freddie var på ett utmärkt humör. Han hade enligt tidningarna slutade dricka helt nu men den stunden jag hängde med honom hällde han i sig ovanligt många starkspritdrinkar för att vara en person som slutat dricka. Vi pratade om musiken som han valde att spela på grammofonen de ställt upp till honom i "vardagsrummet". Freddie gillade att prata om det och vräkte namn och referenser över mig. Det handlade mycket om Voodoo-blues av den mindre kända sorten ifrån och runt omkring New Orleans genom världshistorien. Jag kommer inte ihåg ett enda namn han pratade om. Vad jag kommer ihåg var att det var som att prata med en varelse i bomull.  Det här är nog den mjukaste människan jag träffat någonsin och det var så roligt att han var så lätt att ha att göra med. Hade han vart på det där ilskna dracula-sättet som jag nämnde tidigare kunde det nog ha satt sina tråkigare spår.  Av anledning kommer jag att tänka på Rod Stewarts historia om när han fick träffa sin idol fotbollsspelaren Henrik Larsson och konstaterade att det var den tråkigaste människa han träffat i hela sitt liv. Så fick inte jag det. Jag fick några minuter med en stor människa. och mjuk. 

Nu är han inte med oss längre. Mycket sorgligt. Men hans musik lever vidare. En höjdpunkt i karriären (bland många!) är baksidan på singeln Into The Dawn från 1988. Här tryckte Blue For Two in tre livspår från en avskalad konsert i Stockholm i februari samma år. Han gör sig så fantastiskt bra här. Uppbackad av duo-partnern Henryk Lipp på sagolikt piano. 6 minuter magi som alltid står sig.

Då som Kent för Alltid

Kent
Då Som Nu För Alltid
2016

Jag har faktiskt hängt med Kent längre än man tro.  Hela vägen från början till och med.
Jag hade bott i bara något år på Kungshöjd. Utan internet och mobiltelefon och med en liten svart/vit TV på mitt fönsterbräde. En sån där liten tjock med antenn på. Den stod på för det mesta. Året var 1995.

Det gick nåt skånskt humorprogram på TV:n. Nåt humorgäng sprungna ur Lunds Universitet som fick chansen. Om jag inte minns helt fel ledde det hela senare vidare till Varan-TV. Det var ganska ojämnt. I varje program fick något pop-gäng möjlighet att lira en låt playback. . I ett avsnitt var det ett gäng surmulna unga män i kostymer. Jag tänkte inte så mycket på det.

Lite kortare än en vecka senare var det söndag eftermiddag och programmet gick i repris. Det var någon av de taffliga sketcherna som hade fastnat något i sinnet som jag ville se om och jag lät tv:n stå på. Sketchen har jag glömt men sen kom de där sura i kostymerna i playback på slutet igen. När det blåser på Månen sjöng dom.

Några dagar senare hörde jag låten igen på radion (Tänk att det var så länge sen så man hörde på radion). Jag gick ut och handlade skivan på gamla saliga skivaffären Folk & Rock som låg här alldeles utanför nere på gatan, Kungsgatan, och gick hem och lyssnade. Det hade satt sig.

Kent 1995

Första skivan var en valpig historia som valsade mellan alternativa excesser och gråtmild rockprosa på svenska. På den tiden kunde man höra grejer som Pixies, My Bloody Valentine, The Cure och Bowie i uttrycket. En del grejer låg väldigt nära det som bob hund just börjat utveckla något år innan. Taggigt, avigt, skevt. Låtar som slutade och började på samma gång.

Jag trodde på min höjd att det bara skulle bli ännu en svensk indie-grej som aldrig skulle komma någon längre stans. Spela för de närmast försörjande. Men jag hade fel.

Per Bjurman skrev tidigt i Aftonbladet att "Det här är nästa grej, kom ihåg var ni läste det först". Jag flinade åt det och tänkte att det skriver de alltid om de spirande och lovande som oftast aldrig lyfter.

Sen kom det en skiva till. Verkligen. Jag vill minnas att det började som förra gången. Det hände ingenting mer än att skivan kom ut. Sen sa det Pang och så var Kräm (Så Nära Får Ingen Gå) en hit. Plötsligt var Kent en grej.

Jag minns hur jag tyckte att ljudet var märkligt på min CD. Låtarna lät som dragna genom aluminium och jag övervägde om det var något fel på mitt ex. Först när jag hörde nån låt på radion hörde jag att den lät likadant där.

Tredje skivan Isola var däremot stort producerad. Ingen aluminium-indie längre. Joakim Berg tog stort intryck av Thom Yorke i Radiohead och började sjunga i den då så populära falsetten. Kent blev nu det största svenska rockbandet sedan Imperiet. De var mer än en grej nu.

En skiva till hängde jag med ordentligt på, Hagnesta Hill från 1999.  Den sista jag köpte. Nu var ljudet ännu större och bandet började leka Depeche Mode på flera låtar. Det där moderna Depeche Mode från 90-talet med de långa episka svävade turerna. Efter den skivan rann kontakten ut i sanden något.

Jag såg Kent live på Röda Sten när de lirade med Thåström och The Hellacopters och även när de fyllde Scandinavium med The Sounds som förband. Den senare gången avslutades konserten med fadande 747 och en exposé på skivomslag på backdropen på skivor som betytt mycket för bandet genom åren. Lite otippade vax som med Bob Marley fick visa upp sig också. Fint.

Sen vetefan. Det ebbade liksom ut för mig. Samlingsskivan B-sidor 95-00 innehöll en del matnyttigt som Spökstad, VinterNoll2 och nån låt om Kallt kaffe. Nu lyssnade jag mest på spridda MP3:er och nån blandad CD-R från någon vän från förr. Jag och Kent hängde mer sporadiskt.

En kväll på Kompaniet hamnade jag visst på en sorts efterfest med bandet som hade spelat på Liseberg tidigare på kvällen. Jag missade den konserten men bytte några ord med Joakim Berg i baren. Vi pratade om Bowie & Cure. Kent hade spelat med Cure på Hultsfred. Joakim berättade att han var jättetrött på både Cure och Bowie. Jag trodde inte ett ögonblick på honom förstås. Efter en stund dissade han mig för att gå fram och hylla bar-DJ'n som spelade Forever Young med Alphaville. Han började dansa lätt på bargolvet. Jag avvek och letade upp försvunna vänner i källaren istället. Historien om hur jag mötte Berg fungerade bra i valda läger det året hur som helst.

Sen tappade jag nog greppet helt. Noterade inte ens vad skivorna hette. Insåg att vissa titlar var bättre än själva låtarna i sig. LSD, någon?

Elefanter och Berlin swishade förbi. Hyggligt i sina bästa fall. Nån skiva hette helt och hållet som en gammal platta med Lustans Lakejer noterade jag men jag hade svårt att alstra intresse. Det som sipprade igenom till mig lät lojt.

Så kom året som är nu och en dramatisk viral ebbade upp i de sociala flödena. En kort film med en dödskalleflicka i huvudrollen och budskapet att sagan var all. Nu, turné över alla Skandinaviens hörn och en sista platta. Drama och att gå ut med en smäll. Jag får väl ta och kolla upp det här.

Kent 2016

Då som nu för alltid heter den sista skivan. Eller ja, vi får väl se, men just nu är den vad vi vet det sista rycket på album.

Det låter inledningsvis som radiovänligt som gjort för en otäck kommersiell radiokanal man aldrig vill ratta in in igen. Man hör ju att det är de här Kent men jag förbryllas över hur illa jag bitvis jag tycker om det. Sången ligger i obehagliga filter och musiken rullar fram som i en reklamfilm för kläder från en sportkedja, kläder man hellre skulle skjuta sig än att ta på sig. Jag lyssnar vidare.

Det låter så modernt och jag inser hur långt jag själv kommit ifrån min egen samtid musikaliskt. Det är väl ett privilegium att få leva så länge att man inte förstår modern musik längre, att man lyckats överleva så länge att man inte hajar grejen alls. Men samtidigt en sorg på något sätt. All glädje förr med att upptäcka en färsk genre, ett nytt ljud, nästa grej. Numera finner jag ju mest glädje i att hitta bortglömd postpunk från Leeds från 1982, eller mindre välkänd psykedelika från Oregon från 1966 än att försöka brottas med det här nya. Kent har ju ändå hållit på i över 20 år men den här kakan låter bitvis som något gjort av ett hippt yngel man inte kan kommunicera med alls. Jag fortsätter ändå lyssna vidare.

Jag hittar ett par fasta punkter trots allt. Efter ett par genomlyssningar sätter sig faktiskt Tennsoldater som inte alls skiljer sig från det grövsta modern-jolmiga på skivan egentligen men som ändå har något.

Gigi klarar sig också från yxan. Ett spår som knyter an till gamla varv, gamla rundor, gamla låtar utan att upprepa sig helt. Har också mer befriande gitarr i utsatta lägen i stycket

Bäst fungerar det dock i Den Sista Sången som känns som den mest genomtänkta låten. Den blir som ett destillat på en rad sista-låtar från de gamla skivorna. Retro. Vintage. Där jag är tydligen. Det är iallafall där jag och Kent trivs bäst ihop.

Presolar Sands och Viagra Boys bjuder upp

The Presolar Sands
Viagra Boys
Konsert, Pustervik, Göteborg,  2016-05-07

Det har blivit sommar helt plötsligt och vad passar bättre än att avrunda en vända ute i den brännande solen med en totalrock-upplevelse på klassiska Pustervik i kvällen?  Inte mycket.

Vi värmer upp på en utvald balkong med en skön sättning medborgare som vi lyckas locka med på rundgång när solen gått ner.

Det hela inleds med Presolar Sands som jag inte göra mer med än toklyssna en kvart typ på innan det var dags att gå till balkonghänget. Jag förstod redan i första stunden att det här var vassa grejer som inte skulle komma att göra oss besvikna när de tar scenen i besittning så där lagom efter 11.

Förbandet är precis som huvudbandet som kommer efter av Stockholmsbörd men skiljer sig på en hel del punkter. Presolar Sands jobbar mycket med det psykedeliska och gärna i formen av mötet mellan 60-tals-aktörerna och de som kom tjugo år senare. Woodstack-jam varvat med svängig post-punk alltså. Det är som Jefferson Airplane som brottas med My Bloody Valentine. Fifty Foot Hose dansar vals med Spacemen 3. Klassiskt Flum möter Shoegaze med rikligt med feedback osv. , ja, ni fattar.

Låtarna flyter ihop något i det trots allt korta setet men i stora drag är det helt lysande.

En stund senare lommar det ut en gäng kraut-huliganer på scenen som utgör bandet Viagra Boys. Nu får vi ta del av episkt rullande bas & trummor, fräsande gitarr, sinnesvidgande keyboard och schizofren saxofon allt toppat med lagom skriken sång. Det är Krautrock, Post-punk, Rymdrock, sväng och gud vet vad på samma gång. Det är våldsamt underhållande.

Här har jag övat något mer och lyssnat in på fyra-spårs-EP:n  Consistency of energy som är en riktigt skön kaka som rekommenderas varmt till den som behöver skakas om något. Hiten Research Chemicals kommer nånstans mitt i setet och sitter som ett spett. Vi bjuds även på en massa andra låtar än de som hamnade på EP:n och det låter starkt rätt igenom.

Pustervik är inte knallfullt den här kvällen men det gör ingenting. Bara mer utrymme att andas på. Ta in akterna och få i sig öl i lugn och ro utan att trängas järnet. Det hindrar inte faktumet att 2/6 av mitt samlade sällskap är utslängda innan föreställningen är över. Inmundigande av starkvaror i stark sol följt av rock-excesser tar sin tribut. När jag är och hämtar några flaskor till i baren akterut i lokalen passar en naken man på att klättra upp på scenen och presentera sina synpunkter. Andra klättrar upp och står mest och fån-glor innan de skjussas ut på sidorna på scenen. Men ingen är arg. Alla är glada och förlösta. En snubbe får för sig att göra ett klassiskt stage-dive och då skarorna inte är så himla täta får en grupp organiseras först som kan ta emot tjommen som skall hoppa. Gruppen rör sig som såna där serietidningsbrandmän som springer fram och tillbaka med en duk för att fånga upp någon från en brand i ett hus. Allt går bra. Det är en bra kväll.

Mer om banden hittar du på deras Facebook-sidor

The Presolar Sands | FACEBOOK
Viagra Boys | FACEBOOK

Och om du behöver en snabb introduktion och inte sett den innan. Ta en titt på årets störigaste video som gjordes redan förra året:

Weeping Willows live i Växjö

Weeping Willows
Konsert, Konserthuset. Växjö 22 april 2016

Weeping Willows är ute och rör på sig igen. Det kan man ju inte missa. Då konsertdatum på rådande turné låg på en måndag i Göteborg och på andra kantiga dagar på andra orter tar vi oss en helg till Växjö i SydSmåland och tar del av det klassiska bandet live.

Jag har sett bandet innan en hög gånger tidigare men det var en hel del år sedan nu. Tidigt i deras karriär på den lilla scenen på Pustervik, senare på Park Aveny Hotell, på Trädgårn', på Vågen och på utomhusfestival på Röda sten. Alltid i Göteborg som synes. Alla konserterna har vart starka tillställningar och jag är inte speciellt orolig inför den här konserten om än att den tar plats på ganska okänd mark för mig.

Konserthuset i Växjö är dock fullpackat och den sittande publiken är stillsamt entusiastisk från start men otippat ålderstigen. Har vi blivit så gamla på tjugo år? Det är mycket vitt hår på både kulturtanter- och farbröder i den fulla lokalen.  Jag tror att en viss generationsskiftning har skett genom åren då många barn och barnbarn hittat lämplig julklapp till sina äldre i ett vax med Weeping Willows. Kan vara så.

Det hela börjar i ett bedrövligt ljud. Stackars trummisen Anders Hernestams trumbankade låter inledningsvis som han slaktar fisk i en folktom jätte-lada och övriga ljud går samma öde till mötes men det ordnar upp sig efter ett par låtar. Onödigt ändå. Ljudtekniker på plats måste väl ändå ha styrt upp sådant här tidigare? Själva utförandet av låtarna är det inget fel på. Rakt från start blandas material från senaste skivan Tomorrow Became Today med grejer från hela resan tillbaka till första skivan från 1997. 

Bandet är förstärkta av en eminent stråkkvartett på scenen och det fungerar riktigt bra. Dels läggs stråkar som man känner igen från skivorna men dels tillkommer det också en del spår och färger av varma stråkar som flätas ihop gott med själva bandets toner i låtarna. I ett spår, en naken tagning på Skin on Skin får stråkarna helt rent spelrum med Magnus Karlsons röst i ett för kvällen speciellt framtaget arrangemang. 

Andra höjdpunkter som noteras är en finstämd The Burden och en mycket nedmonterad Touch Me där bandet släpper Depeche Mode-grejen i det ursprungliga utförandet och istället travar en bit in i Nick Cave-land i den här coola versionen.  Det slår mig att även om Magnus sjöng bra redan i bandets start och fick mycket beröm då så sjunger han ännu bättre nu för tiden. Mellansnacket är dock mer ojämnt. Vänliga funderingar varvas med präktigt fjäsk med den lokala publiken. Till och med fotbollslaget Öster nämns i en monolog. Det förtar dock inte helhetsintrycket och en stark tagning på Broken Promise Land sitter förstås som en smäck på slutet. 

Härligt.

Stående ovationer på slutet

Och från andra hållet. Bild tagen från WW's facebooksida

Post Pop Depression

Iggy Pop
Post Pop Depression
Album, 2016

Knappt har sorgen släppt efter den monumentala förlusten av David Bowie i januari tidigare i år då den näst bäste guden ger livstecken ifrån sig i form av en ny LP.

Den heliga treenighetens tredje spets Lou Reed tappade vi redan 2013.

Men Iggy Pop lever än så länge.

Få trodde att han skulle överleva ens 70-talet. Studsande mellan kanyler, mentalsjukhus och krossat glas. Insmord i blod och jordnötsolja. Mer Punk än punken självt. Mer Garage än ett garage fullproppat med garageband. Mer Rock än döden till och med. Mer Raw Power i en minut än de flesta upplever i hela sina liv.

Iggy

Här är han nu med sin sjuttonde solo-LP  Post Pop Depression. Eller 17:e, det beror lite på hur man räknar. Om man skall räkna med semi-bootlegs och mystiska utgåvor av vagt officiell art som kantat Iggy längs med åren blir det många fler. Det är en hel rad skivor hur som helst. Sedan har vi plattorna med The Stooges också. Världens mest klassiska rockband i sig. Låt oss fokusera på solo-Iggy nu dock.

Årets lite oväntade skivsläpp är framtaget i samråd med Josh Homme känd från band som Kyuss och Queens of the Stoneage och upplägget känns igen. Till skillnad från en artist som Bowie som har full kontroll över sin produktion och är inne och petar i alla detaljer har Iggy på sina soloskivor alltid släppt fram framträdande kapellmästare ur kompbandet som fått styra och ställa med arrangemang, produktion och ljudbild istället. Så lät han just Bowie styra upp hans egna The Idiot, Lust for Life och Blah-Blah-Blah. På samma sätt styrde James Williamson upp New Values, Ivan Kral med Soldier och Party, Chris Stein på Zombie Birdhouse, Steve Jones på Instinct och Don Was på Brick by brick för att nämna några exempel. Det här gör att Iggys brokiga solo-karriär är så skiftande från skiva till skiva. Iggy verkar nöjd med att jobba på det sättet. De här hjälp-gubbarna är inte sällan med och med-skriver låtarna också även om Iggy oftast sätter sina texter på egen hand.

Senare års Iggy-skivor har handlat om antingen ganska rak rock eller excesser av franska schlagers. Därav att årets skiva överraskar med sina tillbakablickar på framförallt åren i Berlin med han den där Bowie då som man aldrig kommer ifrån när man snackar Iggy. Förhandssnacket har handlat mycket om den korrespondens som Pop haft där han skickat saker till Homme att bearbeta. Dikter, essäer av sexuell natur, fakta om möbler han handlat på sistone och information om hur hans gamla skivor producerats mer i detalj så gott som det kunnat kommas ihåg.  Josh Homme på sin sida som enligt en skröna är ett sånt stort gammalt Iggy-fan la ner sitt gamla band Kyuss enbart för att de aldrig lyckades göra en LP lika bra som någon av Iggys klassiker som han hade som måttstock förberedde sig så gott han kunde och bjöd sedan över Iggy till sin avskilda studio som han byggt upp långt in i den kaliforniska öknen. Det är här han spelat in sin serie av album under epitetet The Desert Sessions som lockat ut en massa människor att delta som PJ Harvey till exempel. Iggy flög över till solskensstaten och dök upp i studion själv utan något entourage och så bodde de där ute off-grid och spelade in skivan i lugn och ro.

Vid sidan av Josh Homme medverkar även Dean Fertita på bas, klaviatur och del andra grejer. Dean har också spelat med Queens of the Stoneage men är även fullvärdig medlem av The Dead Weather. Bakom trumsetet hittar vi engelsmannen Matt Helders som annars lirar med Arctic Monkeys.

Hur låter det då? Ja, det låter.

Anslaget är ljuvligt. Man förflyttas genast i tanken till de murriga och lite sura greppen Iggy tog runt 1976-77 som betytt så mycket för så många av oss. Instrumenteringen är klockren. Josh Homme är helt rätt man att måla upp färgerna som skivan spelas i. Formen, arrangemangen, klangen. Gitarr, bas, klaviaturer och trummor låter som från en önskelista och med gott schwung. Man får fuzz och twang när man behöver det. Precis som på underbara The Idiot känns det som att något fyllo ramlat mot equalizern och gjort kaos med inställningarna av frekvenserna men att det ändå fungerar bättre än vad det skulle gjort innan det.

Synd bara att låtarna inte är lika bra.

Det är inte på något sätt någon katastrof låtmässigt. Det här är en bra skiva men rent melodimässigt lyfter det inte alltid helt. Inledande Break into Your Heart (som kan vara det bästa på hela skivan) håller gott och Gardenia har ett fint New Wave-tänk i sig. In the Lobby har ett sällsamt sväng och 2:25 in i ett stycket har de fångat ett verbalt utfall i ett skrik från Iggy som är värt att skriva en novell om bara det.

American Valhalla avhandlar läget i Amerika mer konkret politiskt än i de andra låtarna. Det mesta andra handlar om läget inne i själva Iggy. Vetskapen om närheten till livets höst och vinter och det.

Vulture lyckas låta som en western-film och en mer upphackad omarbetning av gamla Pussy Power på en och samma gång. Grymt framförd men står ändå och trampar lite. Sunday bjuder på disco-bas från den luriga sortens diskotek och German Days erbjuder mer tydliga referenser till Berlin-eran textmässigt. Här skiner dock Josh band Queens of the Stoneage igenom tydligast i ljudet.

Berlin and Christ
Champagne on ice

Chocolate Drops låter Iggy lämna Berlin-formen något och låter mer som en allmän pop-låt av modernare snitt. En obegriplig text inramad av hurtigt piano och kvidande gitarr. Här får Josh sjunga mer också om än fortfarande i positionen körsång. Det är trots allt en Iggy-skiva det här.

Märkligast blir det på avslutande Paraguay. Låten är liksom delad. Först en uppsamlande och sammanfattande del och sen stannar det upp och fortsätter i en ren utskällning av, ja, alla tror jag. Så här gapar Iggy på i andra halvan.

There's nothing awesome here
Not a damn thing
There's nothing new
Just a bunch of people scared
Everybody's fucking scared
Fear eats all the souls at once
I'm tired of it
And I dream about getting away
To a new life
Where there's not so much fucking knowledge
I don't want any of this information
I don't want YOU
No
Not anymore
I've had enough of you
Yeah, I'm talking to you
I'm gonna go to Paraguay
To live in a compound under the trees
With servants and bodyguards who love me
Free of criticism
Free of manners and mores
I wanna be your basic clod
Who made good
And went away while he could
To somewhere where people are still human beings
Where they have spirit
You take your motherfucking laptop
And just shove it into your goddamn foul mouth
And down your shit heel gizzard
You fucking phony two faced three timing piece of turd
And I hope you shit it out
With all the words in it
And I hope the security services read those words
And pick you up and flay you
For all your evil and poisonous intentions
Because I'm sick
And it's your fault
And I'm gonna go heal myself now
Yeah!

Det är inget fel på glöden. Iggy har sin äldre röst men oj vad den fungerar fortfarande. Hade bara låtarna suttit ihop lite bättre hade det här vart bättre än skivat bröd. Nu blir det bara fantastiskt.

Jag är inte alls sur för att jag inte fått tag på en biljett till Cirkus i Stockholm den 4 maj, inte alls .. josåatt....

Nedan: Så här började han en konsert på den pågående turnén tidigare i år. Taffligt inspelat på mobiltelefon som allt annat nuförtiden men ändå. Sister Midnight. Ursprungligen skriven och inspelad i Berlin 1977 av Pop och han Bowie då. 

Vi firar påsken i Västerås

Västerås om natten

Västerås om dagen

Västerås Slott

Hotell Plaza

Det gamla Västerås. Kluvet av Svartån

Falkenbergska Kvarnen

Västerås Stadshus

Gurkans uppkomst

Yes! (Vallby Friluftsmuseum)

Det riktigt gamla Västerås

Det nya Västerås vid vattnet

Isarna spricker upp