Weeping Willows
Konsert, Konserthuset. Växjö 22 april 2016
Weeping Willows är ute och rör på sig igen. Det kan man ju inte missa. Då konsertdatum på rådande turné låg på en måndag i Göteborg och på andra kantiga dagar på andra orter tar vi oss en helg till Växjö i SydSmåland och tar del av det klassiska bandet live.
Jag har sett bandet innan en hög gånger tidigare men det var en hel del år sedan nu. Tidigt i deras karriär på den lilla scenen på Pustervik, senare på Park Aveny Hotell, på Trädgårn', på Vågen och på utomhusfestival på Röda sten. Alltid i Göteborg som synes. Alla konserterna har vart starka tillställningar och jag är inte speciellt orolig inför den här konserten om än att den tar plats på ganska okänd mark för mig.
Konserthuset i Växjö är dock fullpackat och den sittande publiken är stillsamt entusiastisk från start men otippat ålderstigen. Har vi blivit så gamla på tjugo år? Det är mycket vitt hår på både kulturtanter- och farbröder i den fulla lokalen. Jag tror att en viss generationsskiftning har skett genom åren då många barn och barnbarn hittat lämplig julklapp till sina äldre i ett vax med Weeping Willows. Kan vara så.
Det hela börjar i ett bedrövligt ljud. Stackars trummisen Anders Hernestams trumbankade låter inledningsvis som han slaktar fisk i en folktom jätte-lada och övriga ljud går samma öde till mötes men det ordnar upp sig efter ett par låtar. Onödigt ändå. Ljudtekniker på plats måste väl ändå ha styrt upp sådant här tidigare? Själva utförandet av låtarna är det inget fel på. Rakt från start blandas material från senaste skivan Tomorrow Became Today med grejer från hela resan tillbaka till första skivan från 1997.
Bandet är förstärkta av en eminent stråkkvartett på scenen och det fungerar riktigt bra. Dels läggs stråkar som man känner igen från skivorna men dels tillkommer det också en del spår och färger av varma stråkar som flätas ihop gott med själva bandets toner i låtarna. I ett spår, en naken tagning på Skin on Skin får stråkarna helt rent spelrum med Magnus Karlsons röst i ett för kvällen speciellt framtaget arrangemang.
Andra höjdpunkter som noteras är en finstämd The Burden och en mycket nedmonterad Touch Me där bandet släpper Depeche Mode-grejen i det ursprungliga utförandet och istället travar en bit in i Nick Cave-land i den här coola versionen. Det slår mig att även om Magnus sjöng bra redan i bandets start och fick mycket beröm då så sjunger han ännu bättre nu för tiden. Mellansnacket är dock mer ojämnt. Vänliga funderingar varvas med präktigt fjäsk med den lokala publiken. Till och med fotbollslaget Öster nämns i en monolog. Det förtar dock inte helhetsintrycket och en stark tagning på Broken Promise Land sitter förstås som en smäck på slutet.
Härligt.
 |
| Stående ovationer på slutet |
 |
| Och från andra hållet. Bild tagen från WW's facebooksida |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar