Mumin, Bowie och Nick Cave. En Lördag i filmens tecken.

Muminfamiljen på Rivieran
Långfilm, 2014

David Bowie is
Långfilm, 2014

20,000 Days on Earth
Långfilm, 2014

Det blev en helg i filmens tecken. En Lördag med fokus på tre stora stjärnor i rörliga bilder.

Mumintrollet, David Bowie och Nick Cave som alla bländar på sitt sätt i aktuella produktioner i år.

Vi inleder med en tripp till klassiska Bio Capitol på Skanstorget i Göteborg där vi klipper lunchvisningen på Muminfamiljen på Rivieran.Till skillnad från senare års groteska japanska TV-serier så tas här fokus från Tove Janssons originalserier och även om det blandas in från lite alla möjliga böcker är det mesta byggt på serien Familjen Lever Högt som i sin tur bygger på en resa till Rivieran som Tove och hennes mamma gjorde 1954.

De svartvita serierutorna har omsorgsfullt omvandlats till färglagd animering i milda 60-tals-färger. Hela filmen påminner om ett gratulationskort från 1968 som rör på sig och vi följer våra favorittroll på resa till sydligare breddgrader. Den som kan sin historia vet på ett ungefär vad som händer. Mumintrollen hamnar på lyxhotell men tror att de är inbjudna till någons extravaganta hem. De blir dock behandlade som excentriska miljonärer. Här försöker de föra sig på cocktailpartyn och bland societet och det går så klart sådär. Det är på det hela ett starkt drama om materialism, svartsjuka, oförståelse, äventyr och mild muminpappafylla.

 

Att göra en film om en utställning på ett museum låter som ett rätt konstigt projekt men det fungerar för det mesta riktigt bra i David Bowie Is som då är filmatiseringen av utställningen förra året på Victoria & Albert Museum i London som speglar David Bowies karriär i detalj och form. Vi tar oss till också klassiska Bio Roy på Avenyen i Göteborg.

Utställningen tar oss hela vägen från de stapplande stegen i det då fortfarande fattiga och utbombade Brixton i södra London till framgångarna i hela världen. Det förevisas över 300 objekt som scenkostymer, rekvisita, instrument, fotografier och handskrivna sångtexter. Allt varvas med videoinstallationer från musikens och filmens värld. Förvånansvärt många scenkostymer har överlevt från alla perioder i Bowies långa och märkliga karriär.

Filmen varvar ren rundvandring med klipp med folk som pratar om saker. Bowie själv släpps fram i intervjuer och rent filmmässigt fungerar det bättre än man skulle kunna tro. Som starkt fan tror man att man sett det mesta innan men man får del av en hel del detaljer som man missat innan. Som genomgången av när Bowie planerade att göra en film och sedan musikal av George Orwells 1984 (han fick nej av rättighetsägarna), hans egna skisser på hur han hade tänkt sig det. Eller vidare om foto-sessionerna när omslaget till Diamond Dogs skulle göras (Skivan som en del låtar från 1984-projektet hamnade på) Först fick en hund agera modell ur olika vinklar. Sen fick Bowie lägga sig på golvet som hunden legat så att man kunde få fram grovmaterialet till det som sedan skulle bli det klassiska omslaget. 

Materialet är förstås så starkt så det skulle kunna trollbinda i form av ett Pogo Pedagog-bildband om det var så, men det här är snyggt ihopklippt och musiken som flödar är förstås av den högsta klass som går att uppnå. Enda invändningarna är att det av och till trots alla intentioner blir lite av en dödsruna. Jarvis Cocker pratar kärleksfullt om intryck och betydelse men det låter som om en kille som inte är med oss längre. Hallå här, han lever ju i högsta grad!. Sen är det lite självgott av kreatörerna att lyfta fram själva museets roll lite för ofta. Det är uppenbart att det är Museets största framgång i sin historia besöksmässigt och att själva utställningen nu åker världen runt för fulla hallar men det är ju ändå innehållet som är det intressanta. Hur som helst starkt och fantastiskt så klart.

 

Kvällen avrundas hemmavid med den starkt regisserade dokumentären 20, 000 Days on Earth som avhandlar en fiktiv dag i Nick Caves liv. Här har Nick själv vart inne och petat och grejat så det är ingen ren docu direkt men det är löjligt snyggt filmat och arrangerat.

Vi följer Nick från det att han vaknar till att det är natt igen. Från hemmet i Brighton i England runt om i staden. I bilen, hos psykolog, i skivstudion, hemma hos bandkompisen Warren Ellis (fin scen där gubbarna äter ål och pratar om en stark Nina Simone-spelning), i ett overkligt Nick Cave-memrobilia-arkiv och på scen i Sydneys opera-hus. 

Filmen leds av Nicks röst som tar oss tillbaka till Australien och Berlin. De kaotiska spelningarna med The Birthday Party (underbar scen där incidenten med en tysk person som urinerar på scenen gås igenom i ren Leif GW-presicion av Nick som ur ett avsnitt ur Efterlyst) 

Nick kör bil med olika gäster. Skådisen Ray Winstone, forne bandkollegan Blixa Bargeld och Kylie Minouge. De småpratar och reder ut ett och annat i lösa diskussioner. 

Mycket handlar om processen som leder fram till låtarna och texterna. Annat handlar om vädret i England som Nick verkar älska att avsky och till och med för bok över.  Det är lite för arrangerat för att man helt skall släppas in till kärnan men det är ändå mycket sevärt och ett självklart måste för Nick Cave-konnässören och alla andra.

Vera Vinter på Stadsbiblioteket

Vera Vinter
Konsert, Stadsbiblioteket, Göteborg, 141024

Jag klipper an kvart på arbetsdagen och rasslar genom ett klass2-regn genom staden till Stadsbiblioteket där Vera Vinter spelar upp i den tidiga fredagskvällen. Slår mig ner i regnsura ytterkläder på trappan som utgör sittande parkett i det ombyggda huvudbibliotekets multimedia-avdelning. I bullseye på dartmattan står Vera med gitarr och framför sina sånger. Klart, skirt coh värmande trots den nordliga melankolini styckena förmedlar.

Trappan är full av nyktra biblioteksbesökare som satt sig en stund och ett och annat fans i olika typer av åldrar. Vera spelar mycket från debutskivan Idyll i än mer avskalade versioner på omväxlande akustisk gitarr och elgitarr med inställningarna på trivsamt murr och darr.

Låtarna presenteras av Vera och det handlar mycket om Norrland och vad farmor och mormor hade för sig förr i tiden, osäker kärlek, träd, avfolkningsbygder och främmande storstäder. Som på skivan sticker en del ut mer än annat. Det handlar om Träd, Nåt som är på riktigt, och kalix-bondska Bjärka ligger lite före de andra låtarna även om det aldrig blir svagt. Rätt tidigt i spelningen bränner Vera av sin version av Ulf Lundells Snön faller och Vi med den som hon fick spela i ett program på SVT för något år sedan och den sitter gott. Hon berättar att Ulf godkände tolkningen men betecknade den som "mörk". Det hela avslutas med ett nytt stycke om örnar, eller fåglar iallafall. Det låter riktigt bra och Vera hoppas få ut den nya skivan innan jul. Hoppas det, och inte att storfinansskivbolaget får för sig att styla upp det för mycket. Grejen med Vera är att det är rätt färdigt som det är från början. Det behövs inte produceras sönder så mycket. Det håller som det är.

Setet avslutas med en kort intervju som leds av en rörd bibliotekarie. Vera får berätta lite om sin kommande skiva och vidare om vilka hennes favoritpoeter är. Vera väljer Pär Lagerkvist och Bruno K Öjjer och bibliotekarien avrundar nöjt med att presentera nästa veckas föreställning som handlar om något västafrikanskt sväng på scenen. Det är så fint att det får vara så här. Att ett bibliotek 2014 får bygga om sig, pröjsa en artist för en gratis spelning och attackera folk med kultur i alla former trots att en borgerlig regering gjorde allt de kunde i åtta för att utrota allt som inte luktade pengar och kan bära sina egna kostnader.

New Model Army - Sticky Fingers 2014

New Model Army
Konsert, Sticky Fingers, Göteborg, 141014

En grå och lite aggressiv tisdag i oktober får staden finbesök av den eminenta protestorkestern New Model Army. De har just kört en extensiv runda i det tyska landet och gör en gir norrut och gör ett par konserter här också. Sticky Fingers i Göteborg får äran att agera värdshus för den lite luggslitna men fortfarande pigga armén för en kväll.

Jag och NMA har inte rullat sådär våldsamt ihop genom åren får jag erkänna. De har dykt upp i skivbackarna och sammanhangen genom åren men sällan som mer en någon enstaka låt, ett namn som satt på lista att kolla upp vid annat tillfälle, skymda av tydligare och större grupper i någosånär samma genre. Några plattor kring 1989-90 tog sig plats av framgång och spridning men själv kom jag inte så mycket längre än en viss hang-up på stycket Ballad som jag fann på en tysk goth-samling som jag hittade till extrapris på Åhlens på Frölunda Torg av alla ställen.  Längre fram tycktes framgången avta och det blev längre och längre mellan gångerna som bandet kom på tal. Ganska mycket längre fram i tiden blev jag genom nya bekantskaper utsatt för mycket större doser NMA än jag någonsin tagit del av innan och som en ren logisk fortsättning på det så hamnar jag på konsert med bandet, en fin födelsedagspresent, nu i nådens år 2014.

Det var ju tänkt att de skulle hälsat på redan i våras men något satte stopp för det och höstens konserter är de ersättande och efterlängtade tillfällena som äntligen blev av.

 Jag är en väldigt glad amatör i den här folkfesten. Publiken på en konsert med NMA är till stora delar veteraner som i många fall hängt med hela vägen från 1984. Eller så följde de med förr och pratar om det var sist de såg dem, 1989 eller så. En del pratar om att det var bättre förr som det alltid pratas om när band hållit på i några decennier men själv tycker jag som satt mig själv på en crash course på bandets hela bak-katalog det senaste året att det låter helt okej rätt igenom på skiva ända fram tills idag. Det har experimenterats en del med instrumentering och uttryck. Låtit lite hårdare eller lite folkrockigare från platta till platta men skillnaden är inte så stor egentligen. Det som möjligen har fattats är de där som till festival specialskrivna refrängerna som gjorda för att viftas med flaggor och hålla på med som gjordes just under den där storhetstiden som fyllde fotbollsarenor en gång i tiden. Vad som är kvar är intensiteten i texterna och uttrycken. Justin Sullivan och hans bandkompisar kompromissar inte med sin inställning till livet, politiken och tillståndet i världen och det hedrar dem verkligen.

 Vi missar det mesta av förbandet The Exploding Boy då valet att ta några bägare på en närbelägen bar känns mer rätt. Några toner av tillrättalagd depprock hinner ebba ut och det hinns knappt med att beställare några bryggda till innan huvudakten äntrar scenen.

Även om bandet generellt spelar på mindre arenor nu för tiden så tänker man att inte helt utsålt Sticky Fingers skulle hämna ett bands spelglädje och utlevelse men nej då. Det här yr på från början till slut och det låter riktigt bra med en gång. Inte helt vän med den ljudnivå som bjuds på konserter nu för tiden (man kan ofta föra ett samtal i normal ton med varandra om den andan skulle fall på i publiken) så är det ändå ett fint ljud med tydliga akustiska och elektriska gitarrer och gott framhävd sång så man hör alla textknorrar ordentligt.

Det spelas friskt från de två senaste skivsläppen men även en del äldre klassiker släpps in. Redan som andra låt studsar vi tillbaka till 1985 års Rest.  De ser lite roliga ut bandet. Bakom keyboard och ibland bakom gitarr hittar vi ett troll. På bas en lirare i rosa metal-hår som av och till fixerar från-sidan-rulllande headbangingar. Bakom en annan gitarr står en skäggig hembrännare och så i mitten då originalsångaren och den naturlige ledaren som flaxar omkring i gubbgrått långt hår.

Publiken kanske var lite vildare förr men pojkarna och flickorna längst fram hoppar, dansar och hytter som om det vore lördag.  Det här är musik man hytter mycket till över lag. En dialog sångaren Justin har med någon gladlynt i publiken avslöjar att delar av publiken inte alls är från innanför vallgraven i Göteborg utan lika anglikanska som bandet självt. (bandet har en stor svans konsertbesökare från hemlandet England som följer med på alla konserter var en bandet spelar)

Någon skriker efter hitten 51th State men sångaren Justin menar på att de är i Sverige, Ni är ingen femtioförsta amerikanska stat flinar han och sätter igång någon annan skön låt istället. Sådär håller det på. I Takt med att ölen sänks ner här och där och kvällen åldras höjs intensiteten och stämningen i lokalen är euforisk på ett sånt där sätt som konserter var förr. Det är inte armarna i kors direkt.

Jag har ju aldrig sett NMA innan och har inget att jämföra med men tycker att det här var alldeles kalas. Lagom med några finstämda ballader, tyngre nummer och ren allsångsfest för de mest invigna. Ett band som fortfarande håller.

Mot slutet av konserten börjar män att klättra på varandra som tydligen hör till vanligheten här. Det byggs uppställd man som kan stå på andra mäns axlar och samtidigt hållas i av andra män från olika håll. På det här sättet hålls en man i uppsträckt ställning och kan vifta med armar och ha sig utan att ramla hur än många goda öl som just druckits. Se illustration ovan.

Allt avrundas med finalen Green and Grey och lyckan är total i publiken. Starkt. Och roligt!

Skivhögen #September 2014

U2
Songs of Innocence
Album, 2014

Goat
Commune
Album, 2014

Robert Plant
Lullaby and... The Ceaseless Roar
Album, 2014

Det har blivit dags att ta itu med musiken igen och jag betar idag av en trio musikalbum som inte har så mer gemensamt att de kom ut tidigare nu i september.

Irländarna i U2 blev först med att direktsläppa ett album ut på 500 miljoner mobiltelefoner utan att telefonernas ägare hade bett om det. Istället för att genom appar och musiktjänster erbjuda nedladdning av albumet kunde innehavarna av en telefon av märket iPhone hitta en skiva på sin telefon utan mer ansträngning än att slå på den. Debatten kring skivan har mest handlat om röster från människor som generellt inte gillar U2 och hur man går till väga för att avinstallera skivan, inte så mycket om hur skivan faktiskt låter. Själv är jag en person av modellen Android så jag har fått införskaffa skivan på annat sätt och fokuserar fortsättningsvis mer på själva musiken än formatet den lanserats i. Även om det här inte är Dublin-kvartettens största stund så är det ändå en ny skiva rätt och slätt.

U2 är ett av många band som har en stor svans med följare som alltid menar på att det var bättre förr. Det spelar inte så stor roll vad ett sådant här band hittar på under 2010-talet, det var ändå bättre 1981 eller 1987 eller någon annan gång. Det är bestämt och givet på förhand. Jag hade själv mina mina mest givande stunder med bandets musik runt 1984-88 sådär men det tar inte från att jag blivit fortsatt imponerad av efterföljande skivsläpp. Så långt fram som till de tre senaste skivorna innan nu färska Songs of Innocence kom ut visade på oväntad kvalité av och till och jag har fascinerats över hur ett band orkar hålla på i den formen så länge. Det är lite som ett rockbandens The Simpsons som kan fortsätta överraska år efter år.  Trots lång Arena-status, mångmiljardärsskap, slitningar inom bandet, andra intressen och så vidare så låter detta fortfarande helt okej. Min gissning är att det handlar om någon sorts irländskt medvetet så väl som omedvetet ansvar mot musikkulturen som sådan.

Årets albumsläpp är dock inte lika starkt som All that you can't leave behind (2000), How to dismantle an atomic bomb (2004) eller No Line on the Horizon (2009) och jag skall bena ut varför.

Hej vi heter U2. Vi har tagit oss in på din telefon

Låtarna är inte här. Det här är ingen katastrofsamling melodier men någonting fattas. En del tidiga analyser inför skivsläppet som exempelvis i SVD pekade ut producenten Danger Mouse som en problemyta, att försök skulle göras att närma sig EDM (överklass-house) i ljudet men det tycker jag inte alls. Bert Karlsson skulle kunna ha producerat sönder det här om det var så men det skulle ändå funka, om låtarna höll. Så stark är U2-modellen, trots allt.

Det dröjer en bra bit in på plattan innan någon ögonhöjande händer. Det gör det på spår 6, Volcano som då dock är det spår som mest bearbetar de tidigaste rötterna i bandets historia om än på ett 2014-sätt. Den klassiska melodin finns här och här ligger dessutom sång, gitarr, bas och trummor på ett sånt sätt så att både fötterna och hjärtat vaknar i lyssnaren. Det här lite mer käckt brutala uttrycket lyser dock med sin frånvaro på de flesta andra spåren. Något som identifierats som styrkan i låtmaterial på senare alster har annars varit de mer lågmälda melankoliska balladerna och vi får en sådan allra sist på årets skiva, The Troubles, med stöd i sång av svenska Lykke Li men det blir varken hackat eller malet riktigt. Det låter som en ovanligt trött B-sida. Jämför exempelvis på de två stora balladerna på förra skivan. Det är en milsvid skillnad.

Lite otippat framstår Depeche Mode-arrade Sleep like a baby tonight som det bästa spåret i slutändan. Här hör vi också The Edge mest inspirerade elgitarr i några Blå Himlen Blues-stötar med jämna mellanrum i stycket. Så om än en hygglig platta utan direkta magplask men med väldigt få och låga toppar. Så-så.


Svenska Goat överraskade en hel musikvärld med sin konsekventa world-psych när de drämde till med debutalbumet World Music för två är sedan. Nu är de tillbaka med uppföljaren Commune och den låter ungefär likadant.

Goat har gjort sig i ordning för en kväll på byn

Vi hör åter igen psykedelisk musik med spår från Afrika och Asien, mässande kvinnoröster, samplade förvirrade tal, rullande bas, knäpp på konstiga stränginstrument och lättsam schamanism.  Det låter faktiskt väldigt mycket som förra gången. En parafras är som likheterna mellan The Doors självbetitlade debutalbum och efterföljaren Strange Days. I det fallet handlade det om några månader mellan skivinspelningarna och inte två fulla år som i Goats fall. Men två år har inte samma längd längre som förr. Goat har vart ute på så extensiva turnéer under den här tiden att de inte hunnit med att utvecklas helt enkelt. Det låter fortfarande härligt med allt fuzz och alla hyss som skall hittas på i låtarna. Det bankas på små trummor och bjällrar och har sig så det står härliga till. Ljudbilden är det inget fel på däremot är det lite svårt att hitta några spår av mer melodisk pop som faktiskt gömde sig under allt lull på förra skivan. Zappa-gitarren på The Light Within är dock svår att ignorera och Goatslaves för ihop trådarna mellan Kraut, New Wave och Västafrikansk rock av den mer hysteriska sorten på ett alldeles finfint sätt. Inte dumt, även om debuten är något vassare.


Robert Plant vägrar fortfarande ståndaktigt att återförena sin gamla orkester Led Zeppelin trots att ca 1,5 miljarder fans visat önskemål om detta. Istället kastar han sig itu med olika soloprojekt som nya skivan Lullaby and... The Ceaseless Roar. Det är ju inte riktigt samma sak men man får ge honom att gör det som roar honom för stunden, Robert.  Solokarriären är ju vid det här laget längre än den samlade tiden i LedZep och har gett oss 10 album mot de tidigare bandets sammanlagda produktion om nio album så man får ju se hans vidare karriären som det som han håller på med nu helt enkelt och sedan hoppas på något framtida avsteg till som när det gamla bandet återförenades för en kväll 2007.

Robert Plant spillevinkar sig vidare

Förra soloplattan Band of Joy förvånade ganska mycket med att låta piggt alternativ på många spår, fräscha covers och en skön tyngd helt enkelt. Årets verk är lösare i formerna och svårare att komma in på livet. Det envisas med en del samplade rytmer som känns onödiga samtidigt som rösten är kvar och sköter sig med en del fina gitarrer i kanterna ibland. Det är mycket Cous-Cous och Nordafrika på tapeten och det har alltid funkat bra med Plant men det låter lite tröttare den här gången. Många av låtarna kommer liksom aldrig igång riktigt, de får mer formen som intron till varandra. Fransmannen Rodolphe Burger har var inne på samma sak tidigare med helspelade såväl som samplade arabiska instrument och jag tycker att han har lyckats bättre än Plant själv (Lyssna gärna på hans platta No Sport för jämförelse), i alla fall som det låter på den här skivan. Förutom det arabiska så vänds det ut på ett och annat keltiskt också om än i sorten av lite turistbyråtillrättalagt. Det händer dock grejer mellan spåren. Turn it up låter som ett samarbete med säsongslediga musiker från Tom Waits kompband och A Stolen Kiss är en oväntat rak pianoballad med ekon från 80-talet. Bäst blir det i lätt tripphoppiga Up On The Hollow Hill (Understanding Arthur) som låter lite som förbi bäst före-datum (hade låtit vajjert 1997) men som ändå funkar fint här och nu också. Extra god elgitarr bjuds här med.

Ögonblick från Semestern 2014 #7 Gästrikland

Vi har kommit till den sista återblicken av sommarens semester och resa in i mitten på sydnorrland och tillbaka igen. De sista dagarna spenderades i det djupaste och vildaste av Gästrikland.
Vi tar in på Högbo brukshotell och håller oss mest där. Lite utflykt till närliggande Sandviken blir det men annars mest bad, promenad och titta på kaniner och sånt. Vädret höll sig hela resan och de här sista dagarna så toppade värmen med att gå över 34 grader blankt. Varmt.

Bruksmiljöerna är bevarade i Högbo

Alpackorna skötte den ekologiska gräsklippningen

Rabbisarna var intresserade av alternativ diet

Så här bor dom, kaninerna. Fint skall det va.

Sandviken city. En rätt sorglig stad på sina sätt

Ett av få bevarande hus i Sandviken med lite karaktär

Kallt vin svalkar i värmen

En and visade stort intresse för de medtagna kexen i kvällen

Här kunde det bankas och bultas

Ögonblick från Semestern 2014 #6 Mera Dalarna

Efter Kraftwerk fortsätter turnén runt om i Dalarna. Vi bor fint i Tällberg och tar en titt på Rättvik. Vi fortsätter norrut och kollar upp hur björnarna och de andra har det i Orsa Björnpark. De ser ut att ha det ganska bra. Hur bra en isbjörn nu kan må i en äng av ljung kan man ju fråga sig men man kunde se att det förbereddes med snömaskin för den stundande vintern och hägnen var oftast ganska stora. Den här dagen kom dock åskan flitigt på besök och de flesta djuren var inte så förtjusta i den. Många individer ville helst in i sina innerhägn och var inte så sugna på att underhålla oss besökare. Vi fick i alla fall en fin stund med isbjörnen Eva på nära håll och en brun rackare som åt apelsin.

Tällberg. Det är mycket rött i husen och rosé i glasen här

Frukost med fin utsikt vid Siljans strand

Downtown Rättvik

Närkontakt med isbjörnen Eva

En deprimerad persisk leopard som dessvärre inte fångade namnet på

Utsikt från berget Grönklitt

Närkontakt med en brun björn. Han skall just hugga en på några apelsiner

Ögonblick från Semestern 2014 #5 Dalhalla - Kraftwerk

Konsert: Kraftwerk
Dalhalla, Rättvik 2 augusti 2014

Man får ju gå på lite konsert när det är sommar och allt och säsongens musikaliska final utspelar sig lite otippat i ett gammalt dagbrott en bit utanför Rättvik där Düsseldorfs stoltheter Kraftwerk spelar upp sig. Jag har aldrig vart här innan. Det är en storartad arena med löjligt gott ljud visar det sig när tyskarna släpper ut sina skönt stela och stinna basgångar.

Innan mörkret riktigt lagt sig dunkar The Robots ut i ett närmast Hifi-nörd-landskap av ljud som sätter sig i ben, märg och all sten omkring oss. Den här låten får vi i den senare versionen med extra blipp i takterna. Annars tar bitarna avstamp i sina ursprungliga miljöer.

Det blir ju lite Guns' and Roses-feeling i och med att det bara står en originalmedlem på scen, Ralf Hütter men han jobbar på bra vid sin bordsdator och sjunger härligt falskt mellan varven vilket bidrar till den oväntade live-känslan som bandet redovisar. Ljusshowen är ju grym också och 3D-effekterna som inte syns på bilderna här fungerar långt över förväntan.

Bandet snålar inte med hits till att börja med och drar av kända slagdängor från Computer World, The Man-Machine, Radio-Activity och Autobahn. Mot slutet även en del yngre takter. De allra första årens mer experimentella låtskatter lämnas dock orörda.

Jag slås över hur väl det fungerar och hur det när det dunkar på som bäst är helt i klass med en monoton Iggy Pop som fastnat i ett groovy riff eller en Neil Young som får feeling i någon av sina längre låtutflykter. Det är helt enkelt rockhistoria att få ta del av Kraftwerk på god volym i en gammal gruva mitt i en sommar.

Mot slutet får vi några spår från den senaste skivan Tour de France Soundtracks från 2003 och även om man förstår Ralfs enorma vurm för cykelsport och glädje över att få spela musik från plattan som de gamla originalmedlemmarna hindrade honom från att ge ut på 80-talet (det blev då bara en singel) så är den ärligt talat inget vidare i jämförelse med de äldre vaxen. Men det är bara en ytterst liten smolk i glädjebägaren. 

Situation Dalhalla innan det brakar igång

En lite surreal feeling att se Kraftwerk - I Dalarna

Vi är robotar förklarar dom

Med 3D-glasögonen på flög de här siffrorna omkring hur som helst

En av favoritlåtarna som jag faktiskt köpte på bootlegkassett i San Marino 1984

Vi får godis från stora delar av karriären

Man-Machine. Piggt som 1978

Lite skönt fjäsk med animerade inzoomningar på Dalarna på storskärm

Neon Lights

Och Autobahn förstås. Nästan lika lång som när det begav sig

Autobahn fortsätter och bandet utforskar hela rummet så att säga

Det håller nästan hela vägen

En kul tur med Kraftwerk