söndag 28 september 2014

Skivhögen #September 2014






U2
Songs of Innocence
Album, 2014

Goat
Commune
Album, 2014

Robert Plant
Lullaby and... The Ceaseless Roar
Album, 2014

Det har blivit dags att ta itu med musiken igen och jag betar idag av en trio musikalbum som inte har så mer gemensamt att de kom ut tidigare nu i september.

Irländarna i U2 blev först med att direktsläppa ett album ut på 500 miljoner mobiltelefoner utan att telefonernas ägare hade bett om det. Istället för att genom appar och musiktjänster erbjuda nedladdning av albumet kunde innehavarna av en telefon av märket iPhone hitta en skiva på sin telefon utan mer ansträngning än att slå på den. Debatten kring skivan har mest handlat om röster från människor som generellt inte gillar U2 och hur man går till väga för att avinstallera skivan, inte så mycket om hur skivan faktiskt låter. Själv är jag en person av modellen Android så jag har fått införskaffa skivan på annat sätt och fokuserar fortsättningsvis mer på själva musiken än formatet den lanserats i. Även om det här inte är Dublin-kvartettens största stund så är det ändå en ny skiva rätt och slätt.

U2 är ett av många band som har en stor svans med följare som alltid menar på att det var bättre förr. Det spelar inte så stor roll vad ett sådant här band hittar på under 2010-talet, det var ändå bättre 1981 eller 1987 eller någon annan gång. Det är bestämt och givet på förhand. Jag hade själv mina mina mest givande stunder med bandets musik runt 1984-88 sådär men det tar inte från att jag blivit fortsatt imponerad av efterföljande skivsläpp. Så långt fram som till de tre senaste skivorna innan nu färska Songs of Innocence kom ut visade på oväntad kvalité av och till och jag har fascinerats över hur ett band orkar hålla på i den formen så länge. Det är lite som ett rockbandens The Simpsons som kan fortsätta överraska år efter år.  Trots lång Arena-status, mångmiljardärsskap, slitningar inom bandet, andra intressen och så vidare så låter detta fortfarande helt okej. Min gissning är att det handlar om någon sorts irländskt medvetet så väl som omedvetet ansvar mot musikkulturen som sådan.

Årets albumsläpp är dock inte lika starkt som All that you can't leave behind (2000), How to dismantle an atomic bomb (2004) eller No Line on the Horizon (2009) och jag skall bena ut varför.

Hej vi heter U2. Vi har tagit oss in på din telefon

Låtarna är inte här. Det här är ingen katastrofsamling melodier men någonting fattas. En del tidiga analyser inför skivsläppet som exempelvis i SVD pekade ut producenten Danger Mouse som en problemyta, att försök skulle göras att närma sig EDM (överklass-house) i ljudet men det tycker jag inte alls. Bert Karlsson skulle kunna ha producerat sönder det här om det var så men det skulle ändå funka, om låtarna höll. Så stark är U2-modellen, trots allt.

Det dröjer en bra bit in på plattan innan någon ögonhöjande händer. Det gör det på spår 6, Volcano som då dock är det spår som mest bearbetar de tidigaste rötterna i bandets historia om än på ett 2014-sätt. Den klassiska melodin finns här och här ligger dessutom sång, gitarr, bas och trummor på ett sånt sätt så att både fötterna och hjärtat vaknar i lyssnaren. Det här lite mer käckt brutala uttrycket lyser dock med sin frånvaro på de flesta andra spåren. Något som identifierats som styrkan i låtmaterial på senare alster har annars varit de mer lågmälda melankoliska balladerna och vi får en sådan allra sist på årets skiva, The Troubles, med stöd i sång av svenska Lykke Li men det blir varken hackat eller malet riktigt. Det låter som en ovanligt trött B-sida. Jämför exempelvis på de två stora balladerna på förra skivan. Det är en milsvid skillnad.

Lite otippat framstår Depeche Mode-arrade Sleep like a baby tonight som det bästa spåret i slutändan. Här hör vi också The Edge mest inspirerade elgitarr i några Blå Himlen Blues-stötar med jämna mellanrum i stycket. Så om än en hygglig platta utan direkta magplask men med väldigt få och låga toppar. Så-så.


Svenska Goat överraskade en hel musikvärld med sin konsekventa world-psych när de drämde till med debutalbumet World Music för två är sedan. Nu är de tillbaka med uppföljaren Commune och den låter ungefär likadant.

Goat har gjort sig i ordning för en kväll på byn


Vi hör åter igen psykedelisk musik med spår från Afrika och Asien, mässande kvinnoröster, samplade förvirrade tal, rullande bas, knäpp på konstiga stränginstrument och lättsam schamanism.  Det låter faktiskt väldigt mycket som förra gången. En parafras är som likheterna mellan The Doors självbetitlade debutalbum och efterföljaren Strange Days. I det fallet handlade det om några månader mellan skivinspelningarna och inte två fulla år som i Goats fall. Men två år har inte samma längd längre som förr. Goat har vart ute på så extensiva turnéer under den här tiden att de inte hunnit med att utvecklas helt enkelt. Det låter fortfarande härligt med allt fuzz och alla hyss som skall hittas på i låtarna. Det bankas på små trummor och bjällrar och har sig så det står härliga till. Ljudbilden är det inget fel på däremot är det lite svårt att hitta några spår av mer melodisk pop som faktiskt gömde sig under allt lull på förra skivan. Zappa-gitarren på The Light Within är dock svår att ignorera och Goatslaves för ihop trådarna mellan Kraut, New Wave och Västafrikansk rock av den mer hysteriska sorten på ett alldeles finfint sätt. Inte dumt, även om debuten är något vassare.


Robert Plant vägrar fortfarande ståndaktigt att återförena sin gamla orkester Led Zeppelin trots att ca 1,5 miljarder fans visat önskemål om detta. Istället kastar han sig itu med olika soloprojekt som nya skivan Lullaby and... The Ceaseless Roar. Det är ju inte riktigt samma sak men man får ge honom att gör det som roar honom för stunden, Robert.  Solokarriären är ju vid det här laget längre än den samlade tiden i LedZep och har gett oss 10 album mot de tidigare bandets sammanlagda produktion om nio album så man får ju se hans vidare karriären som det som han håller på med nu helt enkelt och sedan hoppas på något framtida avsteg till som när det gamla bandet återförenades för en kväll 2007.

Robert Plant spillevinkar sig vidare


Förra soloplattan Band of Joy förvånade ganska mycket med att låta piggt alternativ på många spår, fräscha covers och en skön tyngd helt enkelt. Årets verk är lösare i formerna och svårare att komma in på livet. Det envisas med en del samplade rytmer som känns onödiga samtidigt som rösten är kvar och sköter sig med en del fina gitarrer i kanterna ibland. Det är mycket Cous-Cous och Nordafrika på tapeten och det har alltid funkat bra med Plant men det låter lite tröttare den här gången. Många av låtarna kommer liksom aldrig igång riktigt, de får mer formen som intron till varandra. Fransmannen Rodolphe Burger har var inne på samma sak tidigare med helspelade såväl som samplade arabiska instrument och jag tycker att han har lyckats bättre än Plant själv (Lyssna gärna på hans platta No Sport för jämförelse), i alla fall som det låter på den här skivan. Förutom det arabiska så vänds det ut på ett och annat keltiskt också om än i sorten av lite turistbyråtillrättalagt. Det händer dock grejer mellan spåren. Turn it up låter som ett samarbete med säsongslediga musiker från Tom Waits kompband och A Stolen Kiss är en oväntat rak pianoballad med ekon från 80-talet. Bäst blir det i lätt tripphoppiga Up On The Hollow Hill (Understanding Arthur) som låter lite som förbi bäst före-datum (hade låtit vajjert 1997) men som ändå funkar fint här och nu också. Extra god elgitarr bjuds här med.

Inga kommentarer: