Ministry studsar tillbaka

Ministry
Relapse
Album, 2012

Al Jourgensen född med en kubansk far, norsk mor och sedermera uppfostrad av en dansk styvfar växte upp i Chicago och utvecklade tidigt en diversifierad musiksmak. Det kan vara en förklaring till att det band vid namn Ministry som Al ständigt varit en central punkt i sedan 1981 ständigt befunnit sig i utveckling och rört sig från den ena extrema utgångspunkten till den andra. Eller så är anledningen att Al är galen helt enkelt.

Hur som helst så är bandet tillbaka med en comeback-platta, igen. Det har gjorts några gånger förut. Få band har gjort så monumentala avslut som Ministry gjorde så sent som senast 2007-2010, en period på flera år som ägnades åt avslutsturnéer, avslutningsalbum, samlingsalbum, dvd:er och gud vet vad. Men innan man ens greppat hela skalan av produkter och tjänster som erbjöds som ett "Hej då" så släpper bandet helt plötsligt helt nytt material som om inget hade hänt.

Ministry började sina dagar som ett elektroniskt new wave-band närapå i new romantic-fållan. Men redan på andra skivan Twitch från 1986 börjades vägen stakas ut någon helt annanstans.

Bandet började bygga komplexa och brutala musikstycken med tyngdpunkt i sampling av industriella ljud kombinerade med stygga elgitarrer. Även om uttrycket var väldigt rock' n' roll var sättet att producera och arrangera musiken mer i stil med den samtida dansmusiken som hördes på diskotek och skvalande ur radioapparater. Till brygden lades ofta högljudda inklippta tal från gamla instruktions- och informationsfilmer från äldre tid eller från samtida politiker och andra mediala personligheter.

1991 erhöll bandet sin största framgång i form av hit-singeln Jesus Built My Hotrod som blev en golvfyllare på alternativa dansgolv världen över. Jag har själv kvar ett minne i form av ett jack i handflatan från en kväll på en klubb i Göteborg då jag fick för mig att dansa i närheten av ett ståbord fullt med ölsejdlar till denna episka hit-låt. Den efterföljande plattan Psalm 69 sålde riktigt bra och gav Ministry en stor publik världen över. Här lades också grunden för det rabiata hatet mot George Bush och hans son George W Bush som kom att hålla i sig i texterna på en rad skivor som släpptes efteråt.

Textmässigt attackerade Al och hans Ministry det mesta republikanska regeringar kunde hitta på. Stark kritik mot bägge Gulf-krigen, hanteringen av den amerikanska gränsen mot Mexico och de förenta staternas jakt på all olja i världen varvades med historier av mer konspiratorisk karaktär eller rätt och slätt om droger. Här pratar vi inte om några sublima omskrivningar, Ministry presenterade ofta vad de tyckte om sakernas tillstånd helt enkelt.

Musikaliskt utvecklades bandet med åren mer mot renodlad hårdrock och rent av metal mellan varven, om än med inslagen av de samplade talen och en och annan knasig cover som på 1995 års Filth Pig där man gav sig på en Bob Dylan-klassiker. Just Filth Pig är nog min favoritskiva med bandet. En dynamisk platta där bandet vågade spela långsamt och blytungt också. En skiva som dock präglades av bandmedlemmarnas svåra drogproblem vid den tidpunkten.

Fler skivor följde och medlemmarna i bandet kom och gick med undantag av fyren Al i mitten som höll ihop bygget. Samtidigt som han hade Ministry att tänka på omsatte han även idéer i andra projekt som Revolting Cocks, Lard och Buck Satan för att nämna några, så skivutgivningen har alltid varit stor och flödande.

2007 inleddes som sagt nerläggandet av Ministry som stod klart 2010 och nu två år senare är de alltså tillbaka igen, vare sig vi vill det eller inte.

Al Jorgensen väljer sina charter-resemål med omsorg

Årets skiva Relapse som kom i förra veckan är alltså det första albumet med helt nyskriven musik utgiven under president Barack Obamas regeringstid och sålunda saknas helt den traditionella kritiken mot den sittande regeringen. Al gick ut offentligt och stödde Obama under hans kampanj 2008 och väljer nu alltså helt andra måltavlor för sitt ogillande. Inledande Ghouldiggers med långt och surt intro gör upp med gnidna ex-managers, bittra ex-flickvänner och även sekreterare till gnidna ex-managers. I den inledande svadan konstaterar Al att förolyckade musikkollegor som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Janis Joplin och Amy Winehouse har det bättre ställt som döda än stackars Al som måste fortsätta ta fajten mot idioterna. Det är lite rörande och ohyggligt fånigt på samma gång.

Musikaliskt bjuds vi på närmast speed metal-liknande tirader med så hastiga dubbeltrampande trummor att de låter som kulsprutor. Vi känner igen uttrycket främst från Rio Grande Blood från 2006 men nu 2012 låter det lite mildare och mer uppblandat med konventionell melodiös rockmusik.

Ambitioner att ta musiken till andra platser än just till omslagsbilden till Kerrang! hörs ibland som i inledningen till Freefall. En lite sorglig och ödslig ljudbild som gott hade fått utveckla sig till ett eget spår innan det som nu strax blir mer Slayer än Slayer självt liksom.

Ibland går det helt vilse. Kleptocrazy varvar ett snyggt styggt riff med ett riktigt eländigt refräng-korus. Det låter som när Def Leppard anländer till helvetet ungefär.

Politiska händelser av mer modern art tas upp i 99 percenters. Här refereras till Occupy-rörelsen och dess slogan We are the 99%. Helt i linje med Als politiska övertygelse, han har ofta propagerat för fördelarna med en progressiv beskattning. Låten i sig låter också lite mer som förr, eller 1995 iallafall med fungerande refräng och mer rock än thrash i bagaget.

Titelspåret Relapse låter egentligen som flera andra låtar på skivan med den stora skillnaden att den faktiskt låter bra. Tankarna går till en version av The Sisters of Mercys Vision Thing på steroider eller som soundtracket till den första upplagan av dataspelet Command & Conquer där ett gäng studiomusiker härmade Ministry anno 1992 allt vad de orkade.

I likhet med flera av de senare årens mer metal-orienterade verk blir det lite väl mättande till slut med all speed och det ettriga tempot. En och annan industri-blues i mer modest tempo hade framhävt de intensiva partierna än mer och tillfört välbehövlig dynamik till skivan. Ändå är skivan bättre än jag hade föreställt mig om än att man får sälla rätt hårt för att få ut en handfull godkända bitar ur kakan.

Mot slutet på skivan händer lite oväntade grejer. Dels hör vi antagligen den enda Thrash/Speed-hymnen någonsin som helt fokuserar på nyttan av att rösta i allmänna val, Git Up Get Up N'Vote. Säga vad man vill om Al Jourgensen, men han har flera goda avsikter i sitt artistskap i all röran. I Bloodlust lyckas bandet med konsttycket att både låta som sig själva för 25 år sedan och som Pantera. Avslutningsvis bjuds vi på en remix av titelspåret Relapse som låter som om Tyskarna från Lund gjort den. Nä, man har inte tråkigt med Ministry, det måste man medge. Men hoppet om en klassiker i Jorgensens händer får väntas med att tändas. Jag tror klassikern kommer när idén att göra en riktig industri-countryplatta kommer om skall vi säga, 10 år från nu?

Ministry besöker Sverige i sommar. Den 6 juli besöker de Getwayfestivalen i Gävle. Bara tanken på att de kommer att dra undan mattan för Manowar och Yngwie Malmsteen och allt annat skräp som spelar där göder tanken på att åka dit. Trots att nya plattan är sådär.

Celloskräck

Linnea Olsson
Ah!
Album, 2012

Som rubriken antyder så lämnar jag för en stund de sedvanliga ljuden alstrade av huvudsakligen gitarrer eller klaviaturer och ger mig i kast med en ny skiva som kretsar kring det gamla klassiska instrumentet Cello.

Bakom cellon hittar vi Linnea Olsson som tidigare gjort sig ett namn som medmusikant till artister som Ane Brun, Frida Hyvönen och Nina Kinert. Linnea som spelat 1600-talsinstrumentet cello sedan sjuårsåldern började för några år sedan samla ihop egna trådar och tankar mittemellan den tränade klassiska musiken och fri improvisation vilket nu i vår resulterar i debutplattan Ah!

Det handlar helt och hållet om cello och sång. Här finns inget kompband som fyller i och fyller ut. Istället hörs lager på lager av svepande och plockande tag på stråkinstrumentet sida vid sida med drömska sångpartier med engelskspråkig text.

Cellon har sitt egna speciella stämningssättande ljud. Självklar i en stråkkvartett men också känd som extra krydda inom både rockmusik och jazz. Det brummar och brinner, kvider och berör. Mycket känns vunnet bara i själva tonen men självklart behövs det någon som kan spela på det ganska otympliga stycket instrument också, och det kan Linnea.

Inledande instrumentala The Ocean sätter stämningen direkt med rullande stråkhyss som illustrerar ett rullande och lite vilset hav en dag då inte luften står stilla.

På de andra spåren sjunger Linnea också, som jag var inne på tidigare.

Linnea har tagit sig till Stranden med sin cello. Dagen har tydligen 1700-talstema

Sången är ren och klar och slår ibland kullerbyttor med flera stämmor samtidigt i drömska och närapå diffusa passager om än att sången inte låter lika speciell som trakterandet av cellon. Linnea sjunger i samma liga som en handfull andra sångerskor antingen från Sverige eller Storbritannien men utan att helt överraska lyssnaren. Musiken däremot står helt i en klass för sig och går inte att likna vid något annat släppt på en fullängds-CD tidigare.

I låtar som All 4 You eller It's Ok drivs arrangemangen in i en intressant minimalism som för tankarna till så skilda källor som Kraftwerk eller Laurie Andersson utan att det låter pretentiöst eller jobbigt avant-garde för den sakens skull. I huvud taget är skivan trots ett visst svårmod och med gott om moll en lättillgänglig skiva som sätter sin alldeles egna speciella karaktär på en tidig söndagsförmiddag hemma hos vem som helst

Några spår poppas till också, men det är det där drömska, lite repetitiva som är det riktigt intressanta med skivan tycker jag. Textmässigt entoniga Summer låter som filmen-i-filmen om mannen som lever ett år i en sjö ur Ägget är löst ser ut. M-hm, den liknelsen var mer pretentiös än något du hittar på Ah!, men låt dig inte skrämmas av det.

Mer om Linnea och provlyssna på låtar etc. kan man ta del av på hennes hemsida.

Och har du vägarna förbi Piteå (23/3) eller Göteborg (24/3) kan du se henne live också

Ryggdunkarträsket

Det är alltid lika gott när man ser och hör ett livstecken från legenden från Linnéstan',

Gunnar Danielsson

Här gör han upp med fjäskarna och ryggdunkarna i en nyproducerad video

Nu blir det Bondage

Bondage Fairies
Bondage Fairies
Album, 2012

Stockholmsduon Bondage Fairies som numera växt till en kvartett släppte nyligen sitt tredje album som heter samma sak som bandet självt.

Det lite gåtfulla bandet som gömmer sina ansikten bakom mopedhjälmar, förvridna hörlurar av den större modellen och andra attribut har av någon anledning etablerat sig som i stort namn i Öst-Europa. Särdeles stora framgångar har noterats i Ukraina och i moder Ryssland.

Med utgångspunkt ur obskyra genres som bitpop och electro-punk skapar bandet svängig popmusik i en alternativ fåra tidigare vanligen mest utforskade av konventionella gitarrband.

Jag har haft rätt svårt för den här ironiska nörd-scenen och inget jag hört har direkt imponerat tidigare, men nya skivan med Bondage Fairies innehåller något väsentligt som utgör en skillnad både mot bandets tidigare alster och liknande band över lag - Låtarna i sig är inte så tokiga.

Med ett lätt obscent namn och hemmagjorda masker är lyckan gjord

Musikaliskt hör vi en uppställning med trummaskin och tjocka analoga keyboard-ackord i förgrunden lätt saltad av elgitarr och bas och sedan har det fått koka med stora portioner av dataspelsnostalgi. Ständigt återkommande är inslagen av ljudklipp som för tankarna till det episka hemdatorspelet Gianna Sisters från det mest nördiga hörnet av 80-talet. Spelet kunde spelas på en C64 eller en liknande apparat. Till detta adderas sång, ungefär som den man hörde av bandet Broder Daniel eller efterliknande band från 90-talet.

Hade man bara haft ovanstående ingredienser hade man tröttnat rätt fort på det här men skivan överraskar som jag var inne på i inledningen tack vare låtarna i sig. I gott tempo och lite lagom berusat valsar sångerna fram sida vid sida med varandra. Till slut infinner sig någon sorts poäng. Även med utgångspunkt i ett retro-dataspelsriff kan klassisk pop skapas.

Det låter helt eget och ändå inte. Ibland låter det som halvvägs mellan The Caesars (Caesars Palace) och Melody Club och ibland trippar det iväg mot regionerna där belgiska Vive La Fête håller till men man har inte tråkigt. En viss risk att man får hål i tänderna av alla sockrade blipp och blopp förekommer dock i längden

I avslutande Star Signs får vi till och med lite tugga-tugga-gitarr i en episk discodänga som gjord för att få folk att skaka rumpa på hippaste discot i Kiev sådär runt 2 innan folk hunnit bli för tröga.

Närmast ger sig bandet ut på en centraleuropeisk turné så har du vägarna förbi Sulzbach-Rosenberg (19/4), Oberhausen (24/4) eller till exempel Offenbach (26/4) ja då har du möjlighet att utforska musiken i sitt rätta element.

Le Voyage Dans La Lune

AIR
Le Voyage Dans La Lune
Album, 2012

Le Voyage Dans La Lune
Film, 1902/2011

Filmmusik skapas ofta i samklang med filmen i fråga. Inte sällan medan filmproduktion pågår och innan allt är färdigklippt. I enstaka fall tillkommer musik senare i en ny version av filmen, även om det är ovanligt. Det har även förkommit fall där kompositör eller band spelat in alternativ musik till film då de tyckt att den gamla inte dugt som ljudspår till en klassisk rulle.
Så gjorde Primal Scream 1997 då de hittade på ett alternativt score till kultklassikern Vanishing Point från 1971.

Franska duon AIR tar konceptet ett steg längre och släppte tidigare i februari ett album med musik till återgivningen av filmen Le Voyage Dans La Lune som ursprungligen gavs ut 1902 (!)

Låt oss gå tillbaka till filmen och dess ursprung. Fransmannen Georges Méliès och hans bror Gaston skrev och regisserade inte bara en av de första spelfilmerna med uttänkt manus, specialeffekter och massiva skådespelarinsatser, de skapade även i samma slag världens första Science Fiction-film. Filmen avhandlar en gäng skäggiga vetenskapsmän som skapat en fantastisk kanon som kan driva en projektil i form av ett rymdskepp hela vägen till månen. Och till månen kommer de. Man skall här komma ihåg att detta görs 67 år innan människan de facto kom till månen och i en tid då man just precis sagt hej då till 18oo-talet. Det är en smått fantastisk film som visar prov på människans oerhörda törst för utveckling och utforskande av det okända sida vid sida på människans förmåga att klanta till det mesta. Som exempel kan nämnas att det första vetenskapsmännen gör när de för första gången bekantar sig med en hornbeprydd månvarelse är att naturligtvis slå ihjäl honom. I tidens anda av kolonialism och våldsam misstänksamhet mot det okända, men likaväl i beteende precis som nu för tiden. Vi har inte förändrats så mycket som mänsklighet de sista 110 åren trots allt.

Det gick inte så bra för Georges Méliès trots att han skapade den första klassiska Sci-Fi-rullen. Hur duktig han än var på filmskapande så förstod han sig inte på det där med upphovsrätt. Thomas Edison (yep, han som uppfann glödlampan, det är inte förrgår vi snackar om här) piratkopierade filmen som fick stor spridning och blev en stor succé både i Nordamerika och i Europa med stor profit vunnen på detta. Méliès själv som bekostat de för tiden mycket avancerade specialeffekterna gick dock bankrutt. Det hindrade honom dock inte ifrån att fortsätta göra film fram till 1913. Aldrig dock med samma monumentala framgång som med Le Voyage Dans La Lune.

Filmen som naturligtvis var stum och svart-vit gjordes även i en handkolorerad upplaga. Alltså inte i färgfilm utan vissa filmrullar färglades för hand, ruta för ruta.

Alla kopior på de färgkolorerade filmrullarna var gåtfullt borttappade fram tills 1993 då man hittade en filmrulle i en lada i Frankrike. Rullen var i ett bedrövligt skick och en tidskrävande restauration inleddes. 2011 hade filmen nypremiär på filmfestivalen i Cannes och det är alltså den här upplagan som AIR ljudsatt och som först lanserats på en DVD och nu i februari 2012 som en vanlig CD-skiva.

AIR är aktuella med ny filmmusik till gammal film

Fransmännen i AIR har alltid haft något cineastiskt i sin musikproduktion vare sig de gjort filmmusik eller inte. De har gjort ren filmmusik tidigare som till The Virgin Suicides (2000), Lost in Translation (2003) och Marie Antoinette (2006) men även på de vanliga skivorna hör man oftast svävande instrumentala stycken som allt som oftast för tankarna till film.

Duon som består av Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel har genom åren lyckats korsbefrukta modern elektronik med mjukt retrospektivt sväng från flydda tider. Likaväl som man vart på banan med synthesizers har man trakterat elbas och elgitarr med känsla från förr. Man kan dra paralleller i musiken från så vitt skilda håll som norska och moderna Röyksopp såväl som sjuttiotalets Jean Michel Jarre och ännu längre tillbaka till Serge Gainsbourg och hans pop från skarven mellan 60 och 70-tal.

Nya skivan förvånar med tanke på att den är alstrad med fokus på en film på det sättet att den är mindre följsam och strömlinjeformad än sina senaste föregångare. Då både Pocket Symphony (2007) och Love 2 (2009) var ganska meditativa i stora drag hade man kunnat tänka sig att denna nya skiva också skulle vara det. Men inte, istället målas det med ganska stora penslar mellan varven. För den som är bekant med bandets musik sedan tidigare så känns förhållningssättet igen. Vi hör de patenterade mjuka el-pianona, den krumbuktande elbasen, de analoga syntetiska hyssen och gästartister på sång som vanligt lite i bakgrunden. Men vi hör också ett lätt utflippande som i sina mest målande stunder för tankarna till ett eftermiddags-jam med Frank Zappa, och det har vi aldrig hört med AIR tidigare.

Det är en kort platta, men det var ju också en kort film. En långfilm 1902 låg som i det här fallet i spellängd på en 12-14 minuter. Skivan som gjorts nu klockar in på modesta 31 minuter, men det ger en god överblick över skivan och faktiskt en viss poäng. Det är bättre med en massa korta skivor en ett fåtal monster utspridda över en lång tid. På en lång skiva riskerar alltid låtarna att slå ihjäl varandra så att säga.

Bäst blir det i Parade som låter som musik till en brittisk knasfilm för fyrtio år sedan samtidigt som det kan spelas på en hipp elektronisk klubb idag också, så bred är upplevelsen. Sonic Armada bjuder på de där Zappa-vibbarna som jag var inne på tidigare och Cosmic Trip uppvisar de där tonartsförändringarna som man bara hittar i fransk populärmusik. De där som låter helt galet, som bryter mot alla musikaliska regler, de där skiftena man inte får göra i musik, och som fungerar så bra och märkligt.

Den handkolorerade versionen av Le Voyage Dans La Lune valsar runt med framgång på filmfestivaler världen runt just nu men finns även utgiven på DVD. Man kan titta på den svartvita versionen på YOUTUBE (se nedan) där den dock har ett tillfälligt ljudspår som inte har så mycket med filmen att göra, så ta en titt på filmen, men slå av ljudet och låt AIRs musik ljuda ur högtalarna istället, så får man en mer komplett upplevelse.

Beväpna dig med vingar säger han

Thåström
Beväpna Dig Med Vingar
Album, 2012

Mannen med epitetet "Sveriges enda Rockstjärna" skickade just ut sin senaste LP till folket.
Han kallar den för Beväpna dig med vingar och jag har ägnat denna halv-våriga vintersöndagsförmiddag med att avlyssna detta alster.

En monumental artist som Thåström behöver egentligen ingen större introduktion. Han ledde landets största punkgrupp Ebba Grön, han ledde landets största postpunkband Imperiet, han ledde landets enda industrirockgrupp av rang, Peace, Love and Pitbulls och har under och efter dessa karriärer lett sin egen framgångsrika solokarriär, även den naturligtvis en av landets största.

Åtta soloplattor blir det nu, med senaste alstret inräknat om man bortser från live och samlingsskivor. Den nya skivan krokar tag i de två föregående skivsläppen, Skebokvarnsv. 209 (2005) och Kärlek är för dom (2009) på de sättet att den liksom sina föregångare uppvisar en minimalism både i produktion och melodi. På skivorna innan dessa tre ägnade sig Thåström åt ganska bombastisk rock'n'roll även om en och annan naken ballad lät sig göras mellan varven också. Vissa förankringar kan även noteras med skivan som släpptes under gruppnamnet Sällskapet (2007), en skiva där kompbandet fick komma lite mer med tals. (Jämför med David Bowies Tin Machine eller Nick Caves Grinderman, liknande projekt snarare än soloskivor)

Fjäderlätta,brusiga pianoackord ackompanjerade av fragmentiserade trummor och distad bas långt bak i bakgrunden släpper fram sång och text på det sättet vi vant oss vid att höra Tåis de senaste åren. Sparsamma gitarrackord och lite stråkar här och där kliver aldrig fram och tar över.

Inledande titelspåret Beväpna dig med vingar som också släppts på singel innan bjuder på repetition och monotoni i samma anda som till exempel FanFanFan som blev en sån enorm hit för några år sedan. Det är en nästan lite komisk insikt i musikens väsen som framträder när man inser att lika väl som man kan komplicera musik genom framförande i dussintals ackord, med mängder av tempo- och taktskiftningar så kan man utveckla melodin även precis tvärtom, in i sig självt, ibland in i ett enda ackord, eller två.

Vänner av Thåström känner igen sig. Sångrösten känns igen och man hör alltid på några sekunder in på en sång vad det handlar om. Självrannsakan och minnen av förr avhandlas i texterna som genom åren förändrats från ren rock-prosa till att nuförtiden mer handlar om självterapeutiska berättelser ur Pimmes liv.

Man får en känsla av ett bokslut som kommer att ta några decennier innan det står helt klart. Det delas ut en del grumliga ursäkter och förklaringar till höger och vänster när Joakim inte har fullt upp med att göra diffusa jämförelser med tillstånd i livet kontra musikaliska uttryck från andra artister genom åren. Det sjungs om Whitney Houston om hur hon sjöng Dolly Partons låt, om hur Jim Cales fiol lät i The Velvet Undergrounds Venus in Furs och det sjungs igen om The Gun Club, vars sångare Jeffrey Lee Pierce tillägnades en helt låt på förrförra skivan.

Thåström vid sitt framträdande på Way Out West-festivalen i Göteborg 2011

Även om skivan har sina goda stunder så känns det som att vi börjar komma till vägs ände i den här minimalismen nu. En del låtar börjar bli lite väl lika varandra. Man förstår att det är texten som skall ledas fram till lyssnaren i första hand men det är synd att offra musiken för det. kompbandet runt Thåström är begåvat och det är synd att vi inte får höra någon explosion från gitarristen Ossler till exempel. Det mesta är så fragmentiserat.

Något totalhaveri är det dock inte frågan om. I Låt dom regna sjunger Pimme mot en fond av hummande manlig bakgrundssång som lyckas låta halvvägs mellan en negro spiritual och Röda arméns köravdelning. I efterföljande Smaken av dig hör vi riktigt härliga thriller-aktiga stråkar som följer Thåströms innerliga sång i varje språng. Thriller som i en skrämmande film då skall tilläggas. I St Ana Katedral hör vi äntligen lite driv. Det känns i det här läget befriande med lite fullskalig instrumentering och tyngd, men låten är ändå förhållandevis stillsam. Här kan man dock förvänta sig en utveckling på scenen där låten kan få växa vidare. Avslutande Sluta när jag vill är nog det starkaste bidraget. Vad som avses med mantrat "Jag kan sluta när jag vill" kan man ju dock fundera på tills man blir grå på.

För hängivna fans av Thåström (och det finns det många av) är det här ytterligare en juvel i en tung krona, men för de som inte riktigt förstått sig på de senaste skivorna lär inte bilden klarna mer nu.

Mark Lanegan släpper eget igen

Mark Lanegan Band
Blues Funeral
Album, 2012

Den amerikanske legendaren Mark Lanegan släppte i dagarna ut sitt sjunde soloalbum Blues Funeral och därmed sitt första egna alster helt under egen flagg sedan 2004 års Bubblegum.

Mark har ju inte legat på latsidan direkt för det. Liksom Freddie Wadling som jag var inne på i min tidigare recension i år (Blue For Twos senaste) så har Mark presterat en väldigt spräcklig skivutgivning som för en lekman inte är helt lätt att följa spikrakt.

Karriären inleddes i Seattlebaserade Screaming Trees redan 1985 som först 1992 gjorde ett större väsen ifrån sig i form av stora framgångar världen runt. Parallellt med rollen som sångare i de skrikande träden lade Mark ut texten och sången både på egna soloskivor och som gästartist på en mängd album och enstaka spår med andra artister. Ibland fick han status som mer eller mindre fast medlem (Queens of the Stone Age), ibland som helt och fullt fast medlem (The Gutter Twins) men allt som oftast som gubben i lådan som dök upp när de behövdes hjälp med att få ordning på de mest whisky-anfrätta sånginslagen (Soulsavers, Mondo Generator, Mad Season, Bomb the Bass, med många flera) Dessutom har han hunnit med att göra tre album med Isobel Campbell i samma anda som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde sina album en gång i tiden, dvs. dels i duettform och dels i skilda spår sida vida sida på skivorna i en sorts Odjuret och Skönheten-variant.

En fullspäckad och levande karriär alltså, men minst sagt i en spräcklig skivutgivningsform.

Nu hör vi Mark med sitt band helt styra skutan på ett album igen och det är med ganska stora förväntningar jag tar mig an skivan.

Mark Lanegan under en rökpaus i arbetet med att hitta inspiration

Mark driver alltid projektet han för stunden deltar i framåt med sin mycket karakteristiska sandpappersröst. Rösten river och sliter i lyssnaren oberoende om vi tar del av blytung hårdrock eller något åt hållet närmast visa. Liknelser görs ofta med artister som Tom Waits eller Nick Cave och även om det finns ett visst släktskap i inlevelse och uttryck gör trots allt Mark sin egen grej.

Nya skivan Blues Funeral bjuder på både mycket bekanta tongångar och dels en lite otippad dynamik. Vi hörs dels ganska sprättiga och pigga bidrag som för tankarna tillbaka hela vägen till Screaming Trees och dels de sedvanliga blues-psalmerna som vi vant oss att höra de senaste åren. Dessutom har dörren öppnats till det digitala ljudrummet på några spår. I dessa spår blandas ljudbilden upp och den traditionella rockinstrumenteringen paras ihop med modern teknologi samt den gamla kultmaskinen mellotron., ett tidigt elektroniskt instrument som till exempel The Beatles och David Bowie använde för att gestalta en symfoniorkester utan att faktiskt ha en sådan i studion. Det lät aldrig riktigt som en symfoniorkester utan ett nytt ljud lades in i rockhistoriens bibliotek av ljud. Ett varmt märkligt ljud som passade utmärkt i sin roll att fylla ut och förstärka en klassisk låt. Amerikanska The Smashing Pumpkins närmast överdoserade på mellotroner i sin karriär runt sådär 1996, men nu känns det helt okej och damma av monstermaskinen igen. Finaste exemplet på mellotron-tämjande hittar vi på det avslutande spåret på skivan, i Tiny Grain of Truth, men innan dess ligger elva andra låtar av vilka några förtjänar att uppmärksammas ytterligare.

Det är en ganska jämn och trevlig skiva dock utan de där allra mest magnifika topparna som man ibland stött på i Marks karriär. När Mark gör en patenterat långsam och innerlig sak som Bleeding Muddy Water känns det som att han gjort precis samma sak förr, men då tyngre och mer rakt i magen på lyssnaren. Likadant i St Louis Elegy. Rösten är precis som Thåströms helt intakt och gör ingen besviken. Produktionen är prickfri och snygg med elegant gitarr och här och där har rytmerna fått markerats med en maskin istället för en mänsklig trumslagare och det är helt okej. det är bara det att slutresultatet blir mer mysigt än omvälvande.

Ibland sticker det dock iväg lite. Gray Goes Black är en riktigt bra pop-låt med exceptionellt läcker elgitarr i sticken. Här bryter Mark ny mark och låter inte som som sig själv riktigt från tidigare gånger i historien.

Deep Black Vanishing Train är en annan höjdpunkt på skivan. Här reds en bryggd på en återuppväckt Johnny Cash vid mikrofonen kompad av en sorgsen Nirvana-gitarr och hela anrättningen kryddas med stilren hippie-flöjt och ett allvarligt mörker som inte riktigt visar sig på andra spår på skivan. Ingredienser som på pappret inte låter som de skulle låta blanda sig, men som i praktiken gör det utmärkt i låten.

Det ringlande inledande riffet i Harborview Hospital får en att tro att man står på Eriksbergs varv 1987 och tittar på U2, och det kan ju låta ohyggligt uttjatat att härma de irländarna men faktum att låten binder ihop 80-talet och nu på ett högst oväntat och gott sätt. Utan Marks fantastiska sång hade det dock stannat vid nivån på en klassisk b-sida på en vinylsingel.

Vi hör pop och psalm om vartannat men vi får även lite hygglig skogshuggar-rock i Riot In My House. God tyngd och gott humör, men inte riktigt så att vi behöver syrgas, inte riktigt den höjden.

Så ingen dum platta alls, men inget mästerverk. Ingen episk modern blues. Han kanske mår lite för bra, Mark?