One More Time With Feeling - Skeleton Tree

Nick Cave & The Bad Seeds
One More Time With Feeling, film, 2016
Skeleton Tree, album, 2016

Det har gått några dagar och det har behövts för att samla sig och kunna skriva om de två verken som släpptes till världen i förra veckan.

Först kom filmen. One More Time With Feeling. På min födelsedag och allt och sen dagen efter på fredagen kom skivan. Skeleton Tree. De hänger ihop på ett sådant sätt att det blir omöjligt att resonera kring dem var och en för sig.

Det hela började med att Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds höll på att spela in en ny skiva. Inspelningarna dokumenterades för en ren spela-in-en-skiva-film. Medans detta görs händer det otänkbara. Nick Caves son omkommer i en olycka vid kusten i södra England där familjen Cave huserar sedan många år.  Allting tar en annan vändning.

Vad som skulle bli en cool pryl med gott ljud blev istället ögonblicksbilder från en sorgeprocess i form av en annan sorts film och en skiva.  Då de hunnit ganska långt i inspelningarna som det var är det svårt att spekulera i hur den skulle ha låtit annars om inte det otänkbara hade hänt men å andra sidan känns det meningslöst att spekulera i just det.  Det här vad som är nu. Man kan också spekulera i vad som är rätt att göra när den största sorgen står till. Gräva ner sig. Försvinna. Eller göra det man gör så gott man kan. Nick Cave väljer att fortsätta skriva, spela in. Göra det han kan. Som han säger en bit in i filmen när han diskuterar kring det. "This is what I do..."

Jag går på fina Bio Roy i Göteborg i den ljumma septemberkvällen. Jag har druckit kallt vitt vin och är varm. Jag har druckit vitt vin av inte någon annan anledning än att det brukar stå en öppnad flaska vitt vin och fyllt glas på pianot på scenen i Nick Caves rockvideor och liveklipp som jag sett fladdra förbi så många gånger i skärmljuset från datorn. Jag förstår vad filmen skall handla om men vet ändå inte riktigt vad jag skall förvänta mig. Dessutom är filmen i 3-D vilket är ett oväntat grepp. Jag får på mig tjocka glasögon som delas ut i vestibulen och svetten rinner snart under bågarna och gör ansiktet blött. Bio Roy visar ingen sliskig reklam innan filmen börjar. De visar en trailer för en spansk film av det mer seriösa slaget och ett anslag där de ber oss i publiken att lämna tillbaka glasögonen när filmen är slut. Sen börjar det.

Nick Cave har alltid haft en kapellmästare i sitt kompband. En lirare som får ihop det., Styr upp. Sätter skutan mot rätt mål så att säga. Från början i banden The Boys Next Door, The Birthday Party och under lång tid i The Bad Seeds var det Mick Harvey som hade den rollen. Numera sedan en del år är det Warren Ellis som tagit ansvaret.  Vi kunde se redan i förra filmen, 20,000 Days on Earth (2014) om Warren Ellis stora betydelse som som vingmannen, samtalspartnern och kapellmästaren i Nick Caves värld. Den filmen som var en milt dokumentär dokumentär, friserad och rejält tillrättalagd hade ju mer formen av en feel-good-rulle. One More Time With Feeling är något annat.

Vi får inte se någon rak historia om exakt vad som hände med unge Arthur, Caves son, eller någon vanlig historia från A till B utan tas från början i ett lugnt tempo in i en rad scener som behandlar tiden som gått. I fragment behandlas sinnesläget i sorgen, förvirringen och hur man beter sig som människa i de här lägena. I bland i fragment, ibland i lite längre passager. Då och då avbryts det hela av tagningar på låtarna från den kommande skivan ifrån studion i Brighton. I plågsamt vackert svart-vitt med 3-D-effekter som hur konstigt det än kan låta faktiskt fungerar.

Vi ser en skrynklig tagen Cave som i vissa scener glömmer bort sina pianopartier, tappar bort sin favoritpenna och har dålig koll på sin frisyr. Polaren Ellis är dock där hela tiden och stöttar upp. I andra scener har vi en mer stark ilsken Cave som spyr galla över hur den brittiska tabloidpressen behandlat dödsfallet och som tröstar sin fru Susie Bick och kvarvarande son Earl.

Nick och frugan Susie

 Tempot i hela filmen är modest. Kameran glider lugnt och stilla över replokalsgolvet eller hemma i villan hos familjen Cave. Ofta följer den med någon person in i nästa rum och stannar upp och ser vad som händer där. Mycket av filmen handlar om själva filmen. Allvarliga samtal fortsätter i rent praktiska spörsmål om hur scener skall tas egentligen och i en central scen pratar Cave om det obekväma med hela idén med regissören Andrew Dominik som snabbt replikerar att han är lika obekväm själv. Regissören är en god gammal vän till Cave så det blir aldrig tal om några steg för långt eller något av spekulativ karaktär. Det är smakfullt och förbannat snyggt filmat hela tiden. Nicks frisyr håller hela vägen. Linjen hålls. Som han uttrycker det i slutet av filmen, "Jag och Susie bestämde oss för att fortsätta vara lyckliga - som en hämnd.."

Warren Ellis har lagt tangenterna i knät

Har du tänkt att se den här filmen tänker jag inte berätta om den sista sången i filmen som går igång när eftertexterna kommer. Har man inte salt på kinderna efter att ha hört den är man en sten.

Efter att ha vinglat hem efter bion och lyckats arbeta en hel dag dagen efter kan jag äntligen ta mig till Bengans skivaffär och handla det nya albumet och ta mig hem och lyssna på det. Jag tas genast tillbaka till filmen från kvällen innan. Från första sekunden brus i inledande Jesus Alone till det avslutande titelspåret åtta stycken senare.

Den som känner till något om Nick Cave och hans musikaliska produktion vet att han aldrig dragit sig för det sorgsna förut. Eller det dramatiska och närmast pompösa. Döden har varit rikligt närvarande också men det här är ändå någonting annat. Det är en vacker och mild skiva. Inte psalm-aktigt som det blev när han tonade ner sig på Boatman's Call för en del år sedan. Det här är mer oroväckande, lite obehagligt och  stillsamt och för att få använda den väl använda rock-klyschan, mer naket.

 Warren Elis som från början hade en mer fast position på fiol i bandet tar stor plats i de ljud vi hör, ofta på analog synthesizer med rikligt med effektpedaler kopplade till. Det är mycket sparsamt med gitarr och bas det är bara trummor på några enstaka låtar. Rent musikaliskt går tankarna till en del av de soundtracks som Nick och Warren producerat på egen hand men även till de mer stillsamma sakerna de gjort de senaste åren som titelspåret på Push The Sky Away.  Det är ändå en klassisk Bad Seeds-skiva. Efter ett tag framträder små detaljer som man inte hör först som mild marimba och mjuk körsång i kanterna som bara kan komma från ett håll. Från de dåliga fröna.

I Distant Sky som väl skulle kunna spelas på en begravningsförrättning dyker den danska sopranen Else Torp upp och sjunger som en mild ängel från ovan. Hon ramas väldigt fint in här av storartad men sansad fiol. Annars är skivan en välgjuten helhet som fungerar rätt igenom. Här finns ingenting som flippar ut eller som inte passar in. En skiva att spela rakt av om och om igen. Allra starkast är det i kanterna. I ödesmättade inledande Jesus Alone och i avslutande titelspåret Skeleton Tree.  Allra sorgligast blir det i I Need You där rösten inte helt bär men ändå bär.

Som någon skrev i något kommentarsfält någonstans, det kan ha varit på last.fm eller något sådant. "Jag har ingen aning om vad man hör när man lyssnar på skivan om man inte sett filmen.." så hänger de hela ihop och skivan kommer för alltid att ta en tillbaka till de där rörliga bilderna. Det går säkert att bara lyssna på skivan och bli starkt berörd av den också så klart, men se filmen. Gör det. Det kanske inte är det roligaste tipset jag har att ge men det är ett tips.

And I called out, I called out
Right across the sea
I called out, I called out
That nothing is for free
And it's alright now
And it's alright now
And it's alright now

Winnerbäck turnéavrundar i Linköping 2016

Lars Winnerbäck
Support: Anna Ternheim
Konsert, Linköpings Arena, 20 augusti 2016

Winnerbäck har vart ute på turné ett tag i år och vi passar på att se avrundningen av hela resan på hans gamla hemmaplan i Linköping. Arenan är dock helt nybyggd och här har aldrig spelats någon konsert innan. Trots att bygget inte är helt färdigt än går det bra att se spelning här. Allt är uppfört i den populära färgen betong och det hela ligger utslängt på en åker en bit ifrån själva staden. Jag har aldrig förstått vad det skall vara bra för att slänga ut såna här lokaler ute på vischan för när städer är utmärkta platser att ha de i men det tar inte så förtvivlat lång tid att ta sig hit. Om man har bil.

Det blir lite som en Östgötarnas version av Håkan Hellströms Ullevi-spelningar i mindre format. Femton tusen taggade östgötar i milt blandade åldrar har tagit sig hit och stämningen är som värsta hemvändarkvällen i en mellanstor svensk stad en bra lördagskväll.

Anna Ternheim inleder med sitt set. Jag var lite orolig att hennes del skulle blåsa bort något på en fotbollsarena men hon blir lite mer av allting i live-formatet. Dessutom sjunger hon ännu bättre än hon gör på skiva. Hon växlar mellan gitarr och piano eller bara mikrofon och gör bra ifrån sig. Hon är ju en av få artister som man inte behöver skrika "Spela Shoreline" till, för hon gör ju ofta det frivilligt som det är. Den får vi höra och en massa andra låtar som jag inte riktigt vet vad de heter. Mot slutet blir det rent av Rock'n'roll.

Många tittar på Anna men många står också i köerna till ölförsäljningen under hennes framförande. När hon slutat och mörkret lägger sig är det dags för Lars. Då tätnar folkmassorna på parkett framför scenen och köerna till barerna glesnar av. Vissa har jagat upp sig med för mycket dryck och blir utledda av vad som ser ut som ganska vänliga vakter men det är på det stora hela en städad afton.

Lars inleder med Lågsäsong från senaste plattan och det skulle man kunna tänka sig lägga sordin på stämningen men sanningen är den att de senaste låtarna växer fint i det levande formatet. Faktum är att alla nya låtar låter mycket starkare här. Det är en återvändelse som märks. Anekdoter om för utomstående okända förorter till Linköping mottags högljutt och välvilligt av publiken. Lasse hinner även med att ta lite politisk ställning för en gångs skull när han pratar om flyktingkrisen och tiggare. Han berättar om tiggare han möter på flygplatser som vill värva honom för American Express och frågar sig vilka vi borde göra oss av med först egentligen. Bra Lars!

Det blir en del material från senaste plattan men också oväntat mycket gammalt. Det är möjligt att östgötarna bjuds på en mer nostalgisk meny än vad andra fått den här sommaren men bra sitter det.
"Vi skall ju åt samma håll" säger han lite torrt och drar igång låten med samma namn. Vi hör grejer som Tätort på en Slätt, en naken men stark Elegi. Avslutningen innan första pausen Kom ihåg mig/ Solen i Ögonen/Hugger i Sten/Om du lämnade mig Nu (Med Ternheim som duettpartner)/Hosianna är ett fett parti minst sagt. Sen kommer Söndermarken och då får man ta sig till Motala för att hitta en torr näsduk. De är känslosamma, östgötarna.  Sen är det paus igen och stark nyöppning efter det med Elden och den personliga favoriten För dig.  Sen blir det några låtar till och ett rejält fyrverkeri.

Han har bytt band sedan jag såg honom sist på Läckö slott för några år sedan. Jag känner bara igen Hellacopters-trummisen som gör ett styvt bra jobb och Ulf Lundells basist från förr. De två gitarristerna har jag ingen aning om vilka de är. Den ena har en sällsamt trevlig hög volym på sin gitarr hela spelningen igenom. Schysst ljud.

Några låtar fattas, I Stockholm hade suttit fint också och Kom Änglar förstås men ändå mycket gamla klassiker. En fin kväll på slätten. Jag fångade en minut av när det höggs sten som man kan se längre ner.

Här mitt ute på ingenting ligger arenan

Anna Ternheim inlder

Sen kommer Lars

Här en darrig 1:45 på Hugger i Sten

Vi tar oss till Linköping

Vi gör en resa till det andra Götland, Östergötland och till tätorten på slätten, Linköping.

Vi bor i ett torn. Promenerar i parker och friluftsmuseer. Är inne och viftar lite i katedralen. Har det bra på stora hela.  På lördagskvällen går vi på konsert. Mer om det i en annan post.

Vi bor väldigt modernt den här gången men vinet smakar

Så här kan det se ut i Linköping

Vi hittar en katedral i grönskan

Här sköldas det upp sig

Det är högre i tak än i själva religionen.

30-tals charm. 1230-tal.

Så här kan det se ut ute på stan

Och här har vi hittat det lätt påhittade men ändå gamla Linköping

Här är allt lite Hedebyborna

I affärerna finns allt man behöver

Tvätt-dag

De gjorde stor grej av att V-Gurra drog vidare här

Det här vet jag inte vad det är, men jag vill ha en

Så här håller det på

Gata upp och gata ner

En transport dök upp. såg lite trött ut

De håller på reglerna här. Sicka regler sen

Hotellet låg lite apart

Här hände det grejer för sjuhundra år sen

Hur du lockar till dig getingar.

Nere i parken

Strax bakom en gräsmatta där jag kunde ligga och dricka öl i lumpen´'91

P-Floyd i Dalhalla 2016

P-Floyd
Konsert, "Den åttonde dödssynden", Dalhalla 6 aug 2016

Vi tar oss till Dalhalla igen och den här gången tittar vi på Pink Floyd-tribute-bandet P-Floyd som tagit hela jättegrop-arenan Dalhalla i besittning.

Jag har sett de en gång tidigare på Lisebergshallen, det kan ha vart 2007 eller så. Man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna bli lite larvigt med ett cover-band på en arena men det här är väldigt utstuderat, påkostat och faktiskt bitvis väldigt likt originalbandet. 

Föreställningen är uppbyggd kring dödssynderna som skaparna tycker ramar in Pink Floyds karriär som band. Det är frosseri och vrede etc genom åren. Saknaden efter Syd Barrett, kampen mellan Gilmour och Waters, förvirringen av de enorma framgångarna och så vidare.

På en mindre scen bredvid den stora scenen står en snubbe och pratar engelska och leder publiken genom storyn. Låtarna spelas dock av i sin helhet för det mesta på sin kant. Snubben som pratar påminner om en karaktär som Robert Gustafsson hittat på. Han har ett väldigt svengelskt uttal och hans grej är rätt onödig egentligen. Låtarna står sig bra som det är.  Det funkar dock utmärkt när han sträcker upp sig utklädd till militär och skriker "If you don't eat any meat you can't have any pudding." på rätt ställe i Another Brick in the Wall.

Låtmässigt är det väldigt brett från hela det klassiska bandets verksamma tid. Roligt att höra gamla grejer som Lucifer Sam sida vid sida med grejer från de mest kända plattorna på 70-talet.

Mest spektakulärt blir det i Goodbye Blue Sky från The Wall när i perfekt timing med texten det plötsligt flyger in ett flygplan över scenen. Ett propellerplan med rikligt med rök efter sig som sedan stannar kvar och cirklar, loopar och låtsas-störtar över scenen under hela låten. Det var rent av magnifikt och fantastiskt utfört.

Dödssynds-storyn håller hjälpligt så länge de håller sig till de gamla bekanta sju men när de kommer in på sin egenpåhittade åttonde synd så blir det riktigt jolmigt. Det är någon sorts synd som handlar om att glömma av sin bakgrund och sluta bry sig om de sina runt sig. De hela börjar likna ett jobbigt facebook-inlägg med någon präktig livsbejakande floskel mot en bild på en solnedgång. Synd faktiskt.

Bandet då? Jo utropstecknet är sologitarristen Jan Stumsner som är helt prickfri. Att sätta solot i Comfortably Numb som han gör är få förunnat. Han är värd hela entrépengen bara han. I övrigt sköter sig de andra bra. Mycket folk på scenen, bas, saxofon, dubbla uppsättningar på klaviaturer och trummor och tre körtjejer varav den ena varvar med lite akustisk gitarr ibland också. Och så till detta svengelsk-mannen och ytterligare en skådis som har i uppgift att röka cigarr och dricka sprit i en fåtölj på den lilla scenen.  Nä, trots det jolmiga en mycket bra kväll om än otur med vädret framförallt för det stackars förbandet Men on the Border som dessutom var förstärkta av delar av Sandvikens symfoniorkester. Det var lite svårt att höra vad de spelade. Vi passade på att äta lite korv och sänka en öl när de höll på, Men de gjorde en fin engelskspråkig hyllning till Olle Ljungström i hans Nåt för de som Väntar i lite proggig version hörde jag iallafall.

Arenan Dalhalla. Den gröna pricken representerar en ivrig konsertbesökare i regnkläder.

Här ser vi förbandet i hällregnet på den lilla scenen till höger.

Det är en väldigt speciell konsertarena

Så här får man spöka ut sig i regnet

Här ser vi duken på lilla scenen där det pratas igenom själva plotten

Och här ser man själva huvudgrejen.

Vi fick riktigt bra platser trots att vi handlade rätt sent

Här är flygplanet. Nu en bit bort, snabba ryck på det.

Have A Cigar med skådis som exemplifierar uppblåst på storskärm

Damerna tar i ordentligt i The Great Gig in The Sky

Mycket bra solo-gitarr

Sångaren hade lättare för att sjunga Waters än Gilmours partier

Bandet hade även med sig en stor Disco-kula

Mot slutet på en oväntat lång spelning. Mycket hanns med