söndag 14 augusti 2016

P-Floyd i Dalhalla 2016

P-Floyd
Konsert, "Den åttonde dödssynden", Dalhalla 6 aug 2016

Vi tar oss till Dalhalla igen och den här gången tittar vi på Pink Floyd-tribute-bandet P-Floyd som tagit hela jättegrop-arenan Dalhalla i besittning.

Jag har sett de en gång tidigare på Lisebergshallen, det kan ha vart 2007 eller så. Man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna bli lite larvigt med ett cover-band på en arena men det här är väldigt utstuderat, påkostat och faktiskt bitvis väldigt likt originalbandet. 

Föreställningen är uppbyggd kring dödssynderna som skaparna tycker ramar in Pink Floyds karriär som band. Det är frosseri och vrede etc genom åren. Saknaden efter Syd Barrett, kampen mellan Gilmour och Waters, förvirringen av de enorma framgångarna och så vidare.

På en mindre scen bredvid den stora scenen står en snubbe och pratar engelska och leder publiken genom storyn. Låtarna spelas dock av i sin helhet för det mesta på sin kant. Snubben som pratar påminner om en karaktär som Robert Gustafsson hittat på. Han har ett väldigt svengelskt uttal och hans grej är rätt onödig egentligen. Låtarna står sig bra som det är.  Det funkar dock utmärkt när han sträcker upp sig utklädd till militär och skriker "If you don't eat any meat you can't have any pudding." på rätt ställe i Another Brick in the Wall.

Låtmässigt är det väldigt brett från hela det klassiska bandets verksamma tid. Roligt att höra gamla grejer som Lucifer Sam sida vid sida med grejer från de mest kända plattorna på 70-talet.

Mest spektakulärt blir det i Goodbye Blue Sky från The Wall när i perfekt timing med texten det plötsligt flyger in ett flygplan över scenen. Ett propellerplan med rikligt med rök efter sig som sedan stannar kvar och cirklar, loopar och låtsas-störtar över scenen under hela låten. Det var rent av magnifikt och fantastiskt utfört.

Dödssynds-storyn håller hjälpligt så länge de håller sig till de gamla bekanta sju men när de kommer in på sin egenpåhittade åttonde synd så blir det riktigt jolmigt. Det är någon sorts synd som handlar om att glömma av sin bakgrund och sluta bry sig om de sina runt sig. De hela börjar likna ett jobbigt facebook-inlägg med någon präktig livsbejakande floskel mot en bild på en solnedgång. Synd faktiskt.

Bandet då? Jo utropstecknet är sologitarristen Jan Stumsner som är helt prickfri. Att sätta solot i Comfortably Numb som han gör är få förunnat. Han är värd hela entrépengen bara han. I övrigt sköter sig de andra bra. Mycket folk på scenen, bas, saxofon, dubbla uppsättningar på klaviaturer och trummor och tre körtjejer varav den ena varvar med lite akustisk gitarr ibland också. Och så till detta svengelsk-mannen och ytterligare en skådis som har i uppgift att röka cigarr och dricka sprit i en fåtölj på den lilla scenen.  Nä, trots det jolmiga en mycket bra kväll om än otur med vädret framförallt för det stackars förbandet Men on the Border som dessutom var förstärkta av delar av Sandvikens symfoniorkester. Det var lite svårt att höra vad de spelade. Vi passade på att äta lite korv och sänka en öl när de höll på, Men de gjorde en fin engelskspråkig hyllning till Olle Ljungström i hans Nåt för de som Väntar i lite proggig version hörde jag iallafall.

Arenan Dalhalla. Den gröna pricken representerar en ivrig konsertbesökare i regnkläder.

Här ser vi förbandet i hällregnet på den lilla scenen till höger.

Det är en väldigt speciell konsertarena

Så här får man spöka ut sig i regnet

Här ser vi duken på lilla scenen där det pratas igenom själva plotten

Och här ser man själva huvudgrejen.

Vi fick riktigt bra platser trots att vi handlade rätt sent

Här är flygplanet. Nu en bit bort, snabba ryck på det.

Have A Cigar med skådis som exemplifierar uppblåst på storskärm

Damerna tar i ordentligt i The Great Gig in The Sky

Mycket bra solo-gitarr

Sångaren hade lättare för att sjunga Waters än Gilmours partier

Bandet hade även med sig en stor Disco-kula

Mot slutet på en oväntat lång spelning. Mycket hanns med


Inga kommentarer: