Ulf Lundell
Konsert, Socitetsparken, Varberg 2 augusti 2019
Som jag utlovade kommer här en post dedikerad till han Ulf som soundcheckade i parken i det förra inlägget. Det är såklart ingen annan än Ulf Lundell som gör ett stopp i Varberg i den ljumma sommarkvällen i stadens centrala och för kvällen inhägnade park.
Vi har sett Ulf allra sista turnéer flera gånger nu, senast 2015 i Göteborg men det är klart att han inte ger sig. Det går ju inte. Han måste ut på vägarna igen. Ut i blodomloppet igen.
Dessutom är produktiviteten vad det gäller skivproduktion inte satt på sparlåga heller. Tidigare i år kom den fina Tranorna kommer som vittnade om gott om krut kvar i påsen.
En titt på Ulfs Instagram i sommar där Ulf redovisat sina spellistor på turnén på ett föredömligt sätt visar att han ändrar rätt friskt i programmet föreställning till föreställning. Det finns en grund rätt igenom åt ett ganska publikfriande håll. Det är inte så mycket suggestiva udda-låtar som det kan bli ibland utan det här påminner lite om David Bowies greatest hits-show på Glastonbury 2000. Dock spelas en hel del man inte helt räknat med den här kvällen. Kul!
Ulf börjar inte sin vana exakt på minuten på utsatt start 20.00 som han brukar göra. Han drar igång fyra minuter innan utsatt start. Det öppnas med introt på Titelspåret Tranorna kommer och vi är igång. Ulf släntrar in från vänster från vårt håll och får den vita viskningen påhängd sig. Det jublas i publiken.
Festplatsen badar fortfarande i sol såhär dags och träden runt om ger gott lä men en god ljusrygg är igång från start och kommer senare att jobba fint i skymningen.
Ulf har lite lätt tappat bort sin röst men det bekommer honom inte. Han rasslar på rejält ändå. Är dock mycket sparsam med mellansnacket inledningsvis. Låtarna hakar tag i varandra. De ebbar inte ut som normalt utan trummisen Andreas Dahlbäck ändrar takten i en takt så att säga och nästa låt rullar in. Som andra låt bjuds Kär och Galen och publiken går förstås bananas. Längre fram som i Chans är trumslagen i sig så ikoniska så de känns igen även innan de andra instrumenten kommer på plats.
Vi lyckas få en gruppering extra enerverade smålänningar bakom oss som skriker och pratar rotvälska hela konserten igenom men annars är folk rätt lugna. Det blandas dock in nyare grejer också bland de gamla hitsen och från senaste plattan får vi förutom titelspåret en god tagning på Definitivt Religion där Janne Bark släpps fram på extra skön elgitarr. Om han tidigare i sällskapet med Ulf i karriären har fått leka Neil Young så är det här hans stora stund som en fiktiv David Gilmour.
Det hinns med 17 låtar innan extranumren tar sin plats. Vi hör bland annat en fin Nästan ditt namn och en vansinnigt stark tagning på titelspåret från Den Vassa Eggen.
I den första grupperingen extralåtar får vi först den allsångsvänliga Hon gör mej Galen där Ulf släpper sången i en vers och låter publiken få arbeta istället. Det är effektivt men kanske inte lika starkt som när Ulf gjorde samma sak på stora scenen på Roskildefestivalen 1999.
Efter en stund tar Ulf till orda och tar itu med kvällens första egentliga mellansnack och det blir en lång och rörig historia om Ulfs upplevelser på behandlingshem i just Varberg 1985. Historien inkluderar ett möte med djävulen och även en ung tös om skötte om tångbadsmassagen på hemmet. Mest om den andra och vad som kunde ha hänt om inte tanterna kom in och störde hela tiden. Det är djupt förvirrat och oscriptat så att säga. Många trådar får ingen egentlig upplösning men publiken skrattar gott med ändå. Medans Ulf pratar fäpplar de övriga musikerna med underliggande muzak och på given signal tar Janne Bark sats, tar ett skutt och sätter det inledande riffet till (Oh La La) Jag Vill Ha Dej delvis i luften på väg ner. Jag skojar inte, det är så jävla vackert så jag hade kunnat betala inträde bara för att få se det.
Efter en stark Oh La La som mot slutet går över i en överraskande reggae är det dags för en kort paus till. Sedan kommer den sista attacken.
Först Snön Faller och Vi med Den och sedan sist underbara Rått och Romantiskt. Den senare som jag trott hade utgått från set-listen då den inte spelats på de senaste konserterna men här får vi den igen. ändå. Underbart.
Det är sammanfattningsvis en mycket god kväll. Jag kanske hellre hade hört några suggestiva tyngre låtar istället för de mest Bruce Springsteen-glada klapp och klang-låtarna men det är ändå så mycket gott spelat den här kvällen. Bandet är rent guld. Fint förstärkta av Karin Hellqvist på fiol i läget ungefär som på Bob Dylans liveplatta At Budokan från 1978.
Det var svårfilmat då min telefonkamera gärna vill fokusera på huvuden i publiken istället för på själva showen men några snuttar fick jag till som ni kan se nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar