torsdag 31 januari 2019

Best of Ennio Morricone - En helg i Norrköping


Best of Ennio Morricone
En tribute-konsert under ledning av dirigenten Marcin Wolniewski
Louis De Geer konsert & kongress, Norrköping 27 januari 2019

Vi tar oss en längre helg och åker till Peking. Östergötlands mörka hjärta, Norrköping.

Det fanns tankar på att se Ennio Morricones sista turné men med tanke på Globen som arena och vettiga biljetter som hann ta slut tog vi istället budget-alternativet "Best of Morricone" som utspelade sig samma kväll som Ennio lirade i Stockholm på det lokala konserthuset i den mindre staden.

Det vi ser är en italiensk-polsk gruppering på över 100 individer på allehanda instrument av symfonisk eller konventionell band-typ, eller som del i en stor kör.

Bakom sig har de en stor bildskärm där filmklipp visas och den här showen fokuserar helt på Ennios bildrag till filmmusiken. Han har ju ändå gjort scores til obegripliga över 500 filmer genom åren och är still going strong.

Föreställningen är riktigt bra och jag blir lite förvånad över att om vi ändå får de mest kända styckena från de välbekanta spaghetti-western-filmerna från 60-talet så smits det emellan med en hel del annat också. Ennio har ju mestadels tonsatt mer reguljära dramafilmer ofta av kriminal typ men är ju ändå mest bekant för de flesta genom Sergio Leones Western-filmer.


Ljudet är mycket gott. Den svåra balansen just att få till ett normalt trumset vid sidan av klassiska slagverk är vanligtvis ett omöjligt uppdrag även i specialbyggda konserthus. (Minns en groteskt dålig inledning av Weeping Willows i Växjö konserthus där just trummorna inledningsvis lätt vedervärdiga ljudmässigt) För att inte tala om hur det ekar i en hockey-arena.

Alla små och stora märkliga instrument hörs förträffligt och det är roligt att leta i synen på scenen vem som spelar någon märklig flöjt eller solar loss på någon form av bleckblåsinstrument.

Vanlig akustisk och elektrisk gitarr smiter fint in i ljudbilden och kören ångar på starkt längst bak. Ennio skriver musiken så att alla har att göra. Utom damen på harpa då som inte har full sysselsättning under kvällen. Men ändå, en stor jävla harpa har de så klart släpat med sig också.

Det är närmast omöjligt ens för ett fan att ha tagit del av all musik som Ennio komponerat och jag själv hör flera stycken från filmer som är helt obekanta för mig. Allt låter dock starkt känslosamt eller lätt groove-svängigt den propra looken som orkestern har till trots.


Allra starkast blir det dock i den klassiska L'Uomo Dell'Armonica eller The Man with the Harmonica som anglofiler helst känner igen den som. Munspelssnubben får till tonen helt och det är rysningar över hela publiken.

Även om det här inte var Ennio och att orkestern hade mer oväntade polska inslag än utlovade italienska så är det här en riktigt sevärd och stark föreställning. I filmklippen värjer man inte för de mest sadistiska inslagen och vi ser scener med tortyr, barnfamiljer som arkebuseras och andra våldsamheter som ramar in den stämningsfulla musiken väl.

En liten skvätt film här från klassiska  Le Clan des Siciliens, från början släppt som film och på skiva 1969






Att åka till Norrköping annars är som mildare variant av morbid-turism. Även om man har rensat upp i sina gamla centrala industriområden och fyllt husen med museer och allehanda aktiviteter och att man ser att på skyltar i staden som ändå klockar in på 100.000 i befolkning att de har etablering av kända arbetsgivare som har lokal representation här så är det som att hela stan har gett upp på något sätt.

Man märker det redan när man kliver av tåget på stationen. Det är som att staden hälsar en med en trött suck när man hastar på i riktning mot stadshotellet. Det märks ännu tydligare när man är här om sommaren då parkerna frekventeras av landets mest håglösa tiggare och påtända arbetslösa individer. Det är något djupt sorgligt och fascinerande på samma gång. Med sina vackra stenhus och smalspåriga spårvagnar och sitt förflutna är staden ändlöst mer intressant och själfull än till exempel grannen Linköping men ändå så döende.

Jag försöker få ihop en varm korv vid halv sju på lördagskvällen men allt som inte heter McDonalds har precis stängt. En lördagskväll, lönehelg. Helt dött överallt. Jag lyckas till slut hitta en öppen pressbyrå och beställer en korv som rullat många varv på sitt galler. Äter den gående hemåt hotellrummet och möter bara någon enstaka människa på väg hem från något sent jobb eller några klasar invandrarungdomar som hänger i hörn utan mål och mening. Göteborg känns överlag som downtown Manhattan i jämförelse med det här.

Lite bilder från staden










Inga kommentarer: