söndag 16 mars 2014

Weeping Willows går på det igen


Weeping Willows
The Time Has Come
Album, 2014

Det har blivit dags för comeback för Weeping Willows igen. Nu varade uppehållet i sju år sedan förra avslutet och för ett par veckor sedan kom den senaste återkomsten i form av albumet The Time Has Come.

Det har vart lite av och på genom åren med WW för mig. Jag var med på grejen från start. Såg en upp-hypad och fullsatt konsert på lilla scenen på Pustervik för en väldig massa år sedan som dels bjöd på upplevelsen om att ta hand om en tös som svimmade på mig som jag fick hjälp med att bära ut backstage och hälla vatten på samtidigt som bandet vevade på med sin hjärtskärande musik som slog en med sitt säregna allvar och drama. Sammanbitna män i kostymer som rökte på scen oavbrutet och tittade ner i golvet. Men den minst sagt varma lokalen kokade av förnöjsamhet och glädje ändå. En klassisk spelning.

Det blev några konserter till, mest runt om i Göteborg för min del. Trädgår´n, Park Aveny Hotell (där jag för övrigt inledde med att bjuda gänget jag gick med på en dyr bricka öl och brände hela kvällskassan i ett svep utan att få mer än en tillbaka), en bortblåst KALAS-spelning vid Röda Sten och någon mer jag inte riktigt minns nu. Mycket av behållningen på spelningarna var iscensättningarna av materialet från den starka debutplattan Broken Promise Land från 1997. En säreget stark debutplatta som mer lät som ett bands final och rekviem. Nu är det ju det här gamla rävar som innan bland annat kuskat runt med Stefan Sundström på otaliga turnéer och plattor i form av kompbandet Apache, men ändå. Debuten var ovanligt stark.

Det gick inte att toppa helt enkelt. Jag tyckte att bandet gjorde helt rätt som gav sig i kast  med andra inriktningar. Syntetisk Pop och allt vad det blev men inte förrän på Fear & Love för sju år sedan hittade de tillbaka till den där gamla grejen som funkade som bäst och året platta känns som en ren fördjupning och tillbakablick hela vägen till början igen, men med ett något större och inarbetat självförtroende.

Weeping Willows har tappat en på sin biltur genom livet men står än stadigt















Weeping Willows 2014 är dels lite på rutin och dels oväntat innerligt tillbaka i det allvarssamma lekarna igen. Nya skivan inleds snyggt med ett dramatiskt Burt Bacharach-klingande nummer i form av The World is Far Away. Sångaren Magnus Carlson leker Elvis Presley från just när han hade blivit lite trivseltjock men ännu inte helt svullnat upp av pillerna och ekorrsmörgåsarna. Det låter riktigt stiligt med tidstypiska trumpeter i kanterna och följsamma stråkar.

Sedan slås det till med plattans bästa spår redan i andra numret, Ghost of Love. Inledningen är alltså helt grym. Okej, jag blir lite tagen enbart av det grymma akustiska riffet som är som hämtat från Ennio Morricones bästa soundtrack, den monumentala musiken till filmen Città Violenta från 1970 men låten blommar ut fint med kompletterande elgitarr som säger twang och god bas och fint trumvisp.

Sedan kommer den där rutinen som jag nämnde en stund tidigare. Det blir aldrig dåligt det här men en del låter som en dag på jobbet utan de där prickarna över i.

Anna Ternheim hälsar på i ett stycke, Lovers Never Say Goodbye och även om Nico Röhlcke spelar lap steel guitar som glöder som en glömd cigarett i ett askfat så räcker det ändå inte ända fram. Det blir lite för vagt det hela.

Längre fram skruvas hastigheten upp i It Takes a Strong Heart to Love och här tas Morrissey-manéren i från tårna. Det låter rätt kul tills man inser att det i stora drag är just en låt av Morrissey som är ganska rippad här, Every Day is Like Sunday. Den finns ju redan. Nä, bättre kan ni.

Och bättre blir det när vi kommer till titelspåret The Time has Come. Den enda låten som ger det andra spåret en rejäl match. Här är Weeping Willows i sitt esse. Visst, här spökar Elvis och Morrissey i Magnus röst också, det gör det som oftast, men här hör man ändå själen i själva bandet och det där djupa härliga bottenallvaret. Som gjord för en magisk stund på konsert. När Röhlkes och Ola Nyströms elgitarrer trasslar in sig i varandra i ett vattenfall av stråkar, ja då är vi i hemma igen.

Nä, det är ingen katastrof det här. Det är hög lägstanivå om man skall vara på det klysch-humöret. Weeping Willows spelar än i sin egen liga i landet. Det finns inget annat att jämföra med här som når den här nivån. På andra sidan gränsen västerut hittar vi dock Sivert Höyem från gamla bandet Madrugada som fortsatt solo sedan en del år nu. Han har en ny platta på gång. Vi får se om den kan ge tårpilarna en match. 


Inga kommentarer: