Västervik
Vi når fram till kusten på andra sidan landet och bekantar oss med Västervik. Det visar sig vara en härlig semesterort. Lite sådär Astrid Lindgren-land/utomlands ungefär.
Staden är på gott humör och turistsäsongen är inne i sin sista skälvande fas. Det är inte direkt något trängsel någonstans.
Överallt ligger pittoreska hus som Västerviksborna själva tycks få bo i också. Allt är inte förehållet turister som det kan vara på andra sådana här orter vid kustlinje.
Ofta har vi gatorna lite för oss själva och det finns en hel del gator att gå upp och ner på. Man har fått fin ordning på staden trots att danskarna eldade upp den år 1517, 1612 och även 1677. Danskjävlar.
Ett stopp för lite käk och en stadig tjeckisk stor stark sitter aldrig fel. Folk pratar lite konstigt i Västervik men vi gör oss hyggligt förstådda. Det är sol och regnar på samma gång, men är varmt och regnet är snart över. Vi äter husmanskött och fisk och språkförbistringen leder till att vi får in fel sås till laxen några gånger, men på det stora hela flyter det på bra
Här har vi hittat fram till det riktigt gamla Västervik. Det är så gammalt att det är snett.
Stegeholms slott anlades 1370. Togs av Engelbrekt 1434 och 1612 var de förbenade danskarna här och tog hand om det en stund. Från 1966 har det dock ockuperats av vistrubadurer. Under flaggen Västervik Visfestival har scenen i hörnet frekventerats av storheter som Fred Åkerström, Cornelis Vreejswijk, Ola Magnell, Stefan Sundström och Lasse Demian för att bara nämna några. Vi är dock några veckor sena från sommarens vis-klimax, vid vårt besök satt endast några tonåringar på murarna och skrek könsord och längtade till nästa sommar igen
Det är ordning och reda på Västervik, även om parken vid järnvägsstationen var fylld av friställda solbrända medborgare med stora hundar som i de flesta städer. Medelåldern på invånare såväl som gästande turister är över lag ganska hög. Barer och kullerstensgator befolkas i stor grad av seniorer.
Västervik har sitt eget Skansen, komplett med gamla röda hus, ett museum och ett torn som Uno byggt, eller i alla fall testamenterat en massa pengar till så det kunde byggas.
Från järnvägsstationen kan man ta tåg som åker på väldigt smalt spår. När solen ligger på skapas lätt en illusion av att man befinner sig ett par hundra mil söderut ner i Europa.
Kaffe och bulle är ett kapitel för sig i Västervik. Bullen äts med fördel med sked. Jag har aldrig tidigare sett sådana horder av feta och lyckliga gråsparvar som de som höll till på den här gården till det här bull-fiket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar