Husmusik

The Japanese Popstars
Controlling Your Allegiance
Album, 2011

Idag ger jag ut på djupt vatten och tar itu med ett sommarsläpp (skivan kom ut sent i juni) i form av ett verk innehållande så kallad House.

Jag och House har väl inte promenerat så där värst mycket ihop genom åren. Jag har väl snarast snubblat in i genren via andra musikstilar som tillfälligt korsat vägarna med den här dansmusikvärlden. Det kan ha handlat om någon remix på en rock-singel eller något extraordinärt utsvävande experiment som fångat mitt intresse (läs Primal Scream ca 1991, svenska Nåid, norska Röyksopp eller franska Daft Punk till exempel)

Men nu ger mig i kast med renodlad House av den sommarfärska varianten av 2011.

Nordirländska The Japanese Popstars släppte alltså i juni ut sitt andra fullängdsalbum Controlling the Allegiance och bandnamnet till trots är de inte popstjärnor i Japan, inte än i alla fall. Namnet härstammar från en i trions starka intresse av manga och annan japansk populärkultur.

Jag får väl erkänna att det är listan av gästartister som figurerar på skivan som lockat mig till den, gästartister från en mer konventionell rock/pop-kultur och jag får anledning till att återkomma till dem strax.

Som många dansmusik-musiker har bandet börjat sin bana som renodlade DJ's. Som sådana vann de flera inom branschen mycket meriterande priser både i Storbritannien och lokalt i Nord-Irland. 2008 togs steget från att spinna skivorna till att göra en egen och debutplattan We Just Are såg världens ljus. Den skivan gjorde inte så mycket väsen av sig men fram till den nya skivans födelse arbetade bandet fram ett gott rykte som estradörer av dansanta ljud på konserter och festivalspelningar. Framgångar i USA har uppnåtts och nästa år deltar man på den ryktbara Lollapalooza-festivalen vilket innebära närmast en garanti för någon form av större genombrott.

Skivan brakar loss med en repetitiv slagfärdig dänga som befinner sig ljudmässigt någonstans mittemellan Deutch-Amerikanische Freundschaft och The Chemical Brothers. Det är ganska mäktigt och tungt, men de vokala insatserna på Let Go blir väldigt upprepande då det inte är många olika textrader som uttalas om och om igen. Musikaliskt låter det roligare då det händer en del en bit in i stycket. Ringlande loopar av elektronik omfamnas av tung bas och rytmer som faktiskt utvecklas under låtens gång.

Efter Let Go följer ett instrumentalt spår som låter som Rave i största allmänhet, Catapult, men efter det kommer vi till det första spåret med mer traditionell sång och här faller bitarna mer gott på plats. Lisa Hannigan, mest känd som medlem i Damien Rice's kompband fyller Song for Lisa med lite välbehövlig själ. Strax efter dyker självaste Robert Smith upp, Robert känd från sin spökorkester The Cure har även tagit med sig sin patenterade sex-strängade bas och spelar och sjunger bekanta toner över en fond av dansmusik. Det är inte Roberts största stund, men det låter ganska trevligt.

The Japanese Popstars får Besök av Robert Smith och Jon Spencer

För att vara en dansmusik-platta är Controlling the Allengiance en ganska dynamisk historia. Det är inte rätt och slätt samma tempo hela tiden och inte upprepningar på samma infallsvinkel om och om igen. I Our Building Block hälsar vi på hos 70- och 80-talet med mjuka analogliknande halvmelodier om än inplacerade i ett modernt möblemang av elektroniska instrument.

Nästa tunga gäst på skivan är Jon Spencer känd från sitt primalblues-band Blues Explosion. Han har fått i uppgift att prata till tonerna av en stunsig sak som bandet kallar Destroy. Det är lite slöseri att inte använda Jon till sång också, eller lite bestialisk gura som han spelar så bra, men han är rätt kul att höra pratandes också. Han babblar på som en ung Elvis Presley som sköter mellansnacket i ett inspirerat The Cramps. Tyvärr klipps hans monolog sönder och det trycks en del på repeat-knappen, det är synd. Organiska hyss gör sig bra i sin helhet mot den helt och hållet elektroniska ljudbilden annars.

Irländaren James Vincent Mcmorrow tar sig sedan ton i Shells of Silver och med tempot något lägre än tidigare uppnår Japsarna en av de mer intressanta stunderna, rent melodimässigt. De har stulit bitar av refrängen någonstans, men jag kan inte sätta fingret på exakt vad just nu. Annars låter det eget om än att det är nära till The Chemical Brothers och Daft Punk här och där, men inte så där pinsamt nära som det lätt kan bli.

Allt är inte jättebra. Lagom utspridda ligger mindre roliga alster och Falcon Punch med sina raspande ljud är nog värst av de sämre spåren. Sist på skivan dyker Tom Smith från bandet The Editors upp och han låter lite som han sjunger en helt annan låt än vad bandet spelar på, men på något sätt fungerar det ändå. Joshua representerar den klassiska valet för radio på skivan.

Lite mättande med så mycket välstädad elektronisk musik på en gång som med ett helt album blir det. Behovet att lyssna på taggig lo-fi gör sig påmint efter en runda, men i milda doser är The Japanese Popstars nya skiva ett hyggligt musikaliskt hantverk