Allt är Idioternas Fel

Dan Berglund
Allt är Idioternas Fel
Album, 2011

I slutet av april år i släppte vispoeten Dan Berglund lös sitt album Allt är Idioternas Fel som är det sjätte i ordningen från debutskivan En järnarbetares visor från 1975.

Dan som föddes i Helsingfors i Finland och tillbringade sina uppväxtår i Värmland har sedan 1965 varit verksam i Göteborg där han från 1974 och fram till 1979 var starkt knuten till partiet KPML(r) (nuvarande Kommunistiska partiet) Starkt politiskt engagerad spelade Dan visor på skivor och stödkonserter till stöd för exempelvis strejkande hamnarbetare

1979 bröt Dan med partiet och kommunismen som idé och även med musiken, det skulle dröja åtta år innan han kom tillbaka med skivan Vildmarken som präglades av mindre direkt politiskt tilltal, åtminstone i rent bokstavlig mening. Efter Vildmarken släpptes en samlingsskiva på 90-talet och så var det tyst fram till 2007 då han återigen återfödde sig själv som artist med skivan Såna som Vi... . Med årets skiva representerar alltså 2000-talets skivproduktion mer än dubbelt så mycket som Dan släppt lös på de två tidigare decennierna.

Titeln Allt är Idioternas Fel säger en del av vad som väntar lyssnaren. Dan är en man med starka åsikter även om han lämnat en partitrogen bana. Inledande titelspåret lånar hela den musikaliska strukturen av Bob Dylans sång Rainy Day Women #12 & 35, ni vet den där med den famösa refrängen "Everybody must Get Stoned". Dans text har dock inget med herr Dylans dito att göra utan avhandlar istället vems fel allting är och han konstaterar att det är idioterna. Innan han konstaterat det redogör han för vilka vi tidigare trodde som var att skylla på för allt är fel här i världen. Han radar upp borgarna, judarna, häxorna, Förenta Staterna, Vatikanen och för all del sig själv som de tidigare syndabockarna, men nu vet vi alltså bättre tycker Dan.

Dan Berglund är tillbaka med besked

Bob Dylan är en uppenbar inspirationskälla till sångerna på skivan vid sida av Leonard Cohen och Fred Åkerström. Texterna är överlag finurliga betraktelser av samtiden, av elände och hetsjakt på lycka och manifasterande av hat fastän alla människor är små och obetydliga, som Dan sjunger "Det är nästan så man glömmer/ att mänskan har en blyg och ömhetstörstande natur.." i den hurtiga Gröna Vågor.

I Goda Exempel är Dan så långt inne i Leonard Cohen-land att jag aldrig har hört något liknande. Hade man spelat den här för Leonard själv skulle han nog skruva på sig och undra när han skrev den där låten egentligen. Men det tar inte bort det faktum att det är en stygg liten fin låt, kanske den bästa på hela skivan faktiskt.

Instrumenteringen är intressant hela skivan igenom. Dan rör sig mot en fond av välspelade toner framtagna av Henrik Cederblom med medmusikanter. I Det Förflutna drar sig inte Dan för att vända upp och ner på 1700-talet och hamnar i Bellmanlandet med tidstypisk sång och cello och andra attribut.

Han har väldigt mycket att berätta för oss Dan, men han har ett gott handlag med att sjunga orden också. I den här skolan av Bob Dylan-musik där texten är så viktig blir det lätt att texter reciteras snarare än sjungs faktiskt och i många fall skulle texterna egentligen göra sig bättre i bokform snarare än i musik, men Dan lyckas sjunga om dödsänglar, inkvisition och böglobbys och orden flyter fram fint i butter manlig sång.

Jag var inne på Fred Åkerström tidigare och man kan även skönja ett och annat darr á la Cornelis Vreeswijk här och där.

Skivan avslutas rejält med en 10 minuter lång historia om Dan som 8-åring och ett trauma runt en lögn som fortfarande gör sig påmind. I Skymningen hör vi en delikat elgitarr som driver arrangemanget mycket nära till där Stefan Sundström brukar rumstera och det känns ju logiskt på något sätt. Så här kan man tänka sig att Sundström låter om några år. Med Fred Åkerström i framsätet och en svensk rolling Stones-gitarr i baksätet i sakta mak fram mot horisonten.