I Vargens tid, i Vattnet

Wendy McNeill
For the Wolf, a Good Meal
album. 2011

När man i förhandssnacket till en ny skiva hör namnet på den amerikanske multiartisten Tom Waits slängas in lite håglöst i de övriga säljfraserna brukar jag dra öronen åt mig.
Inget är enklare när det gäller att skapa cred för en samling sånger som att med jämna mellanrum referera till fenomenet Tom Waits. Denne nordamerikanske gigant som är så älskad av den alternativa rockmusikscenen, men som samtidigt alltid själv alltid hållet sig på behörigt avstånd från den samma, istället utforskandes helt andra musikaliska dimensioner som stenkakejazz, mördarballader och urgammal blues.

Hur mycket jag än själv beundrar ursprungskällan brukar jag som sagt sucka åt Waits-referenserna, men här får jag faktiskt göra ett undantag.

Kanadensiskan Wendy McNeill som sedan en tid tillbaka slagit ner bopålarna i Stockholm lanserar nu i maj sin femte fullängdsskiva For the Wolf, a Good Meal som inte bara bjuder musik inspirerad av redan flera gånger nämnde Tom Waits utan även musik från andra parallella universum av ljud.

Man upptäcker strax att dragspelet har en central roll i sättningen, men det är inte Calle Jularbo vi snackar om här, utan ett dragspel av mer centraleuropeiskt snitt. Vänner av filmmusiken till Amélie från Montmartre borde attraheras av trakterandet av handklaver som driver många av sångerna på skivan framåt oftast i ett lätt sönderhackat valstempo.

Wendy McNeill med medmusikanter har satt sig i båten utan åror

Till skillnad från många av sina samtida kollegor i den alternativa musikvärlden fastnar dock inte Wendy i ett och samma tillstånd hela sin skiva igenom. I Sången Toss it Away släpper hon dragspelet och låter spåret ledas av ett akustiskt gitarriff som inte ligger grungebandet Nirvana långt efter. Riffet omfamnas av en i övrigt episk produktion med intressanta stillsamma inslag av slagverk och hårt bearbetad körsång samt xylofon eller något i den stilen.

Skivan innehåller 15 spår varav tre klockar in på en minut eller mindre och får ses som små andningspauser mellan de övriga låtarna som överlag håller mycket hög klass. Det är överlag tal om musik som är på allvar utan att bli för pretentiös, musik som är bitvis sorgsen, men som aldrig går över gränsen till det överdrivet sorgsna. En återhållen och sparsmakad produktion som innehåller det som behövs i en professionell produktion. Här och där hör man instrument som inte spelar huvudroll i respektive stycke men tillför mycket atmosfär som tramporgel, marimba eller mellotron.

Textmässigt knyts sångerna ihop i en sammanhängande berättelse med utgångspunkt ur drömmar Wendy haft. Hon har uppenbarligen drömt mycket om vatten, vattendjur, grekisk mytologi, fransk missilvapenstillverkning och spelkortsfigurer. Det är inte helt lätt att följa de textmässiga banorna men för den som inte riktigt hänger med så utlovar Wendy ett släpp av en kompletterande bok till skivan som är tänkt för publicering 2012. Historierna som berättas på den här skivan kommer också att få sin fortsättning på kommande skivor.

När jag lyssnar på skivan släpper jag dock idéen att följa historien som dock går utmärkt att följa i det medföljande texthäftet ungefär som när man lyssnar på The Wall av Pink Floyd eller annan valfri konceptskiva. Jag låter istället orden flyta ihop med det lätt hypnotiserande dragspelet och letar med öronen upp ytterligare roliga ljud jag inte hört vid lyssningen tidigare.

Inte för jag tror att Wendy lyssnat något på Lars Demian, men när hon tar tar oss med till ompa-ompa-land hamnar hon lustigt nära Demians harmonier som han vanligtvis bankar fram på piano, och se där, där kommer vi till Tom Waits igen som Demian var så starkt inspirerad av under sin tidiga karriär.

Tänk att människor av idag nöjer sig med att höra på musik från så kallad melodifestival eller idol-uttagning när nyskapad musik 2011 kan låta så här bra.

Skivan släpps i maj och mer om Wendy hittar ni på hennes hemsida