Året börjar ta slut. Läge att summera skiv-året. Nu har jag lyssnat ovanligt lite på nyproducerade album det här året men spaltar här upp lite tankar kring de av årets plattor som jag gått igenom trots allt. Med så litet urval blir det inte direkt best of, men ja, ni fattar.
Årets Hej Då:
Dagar efter att kunskapen satt sig rörande det faktum att Lemmy inte längre är med oss blir det svårt att börja genomgången av skivorna på annat sätt än med Motörheads senaste och sista skiva som kom tidigare i höstas. Det sista skriket. Den sista repan. Litet gott i all sorg är att det gicks ut med flaggan i topp. Bad Magic ångar på under härliga former med stor frenesi och patenterat klassiskt ljud. Visst tar det på krafterna nu att höra Lemmy öppna med låt-titelraden Victory or Die eller sjunga om slutet i den med Motörhead-mått mätt ballad-liknande Till The End.
Som Lemmy presenterade sig och bandet på varje konsert. We are Motörhead and We play Rock'n Roll. In i kaklet. Starkt.
Årets Cover-platta:
I somras umgicks jag mycket med Ebba Forsbergs skiva med Tom Waits-tolkningar. Ebba har tidigare tolkat Bob Dylan och Leonard Cohen och nu i år ger hon sig på näste gubbe i ordningen. Det kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag att sjunga Waits på svenska och dessutom finns det en klassisk övning på detta sedan tidigare. Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan och deras episka Tom Waits på svenska från 1989. Istället för att rakt översätta som Bad Liver gjorde så gör dock Ebba om låtarna och vänder på perspektiven och det fungerar riktigt gott. En klassiker som Martha blir helt bakvänd på ett skönt sätt.
Årets Comeback:
Det trodde man inte riktigt att Lädernunnan skulle komma tillbaka 2015. Det kändes ju rätt kört om man säger så efter de förvirrade turerna i tidigare återföreningar. Plattan visade sig innehålla en näve låtar vi hört tidigare från projektet Godtherapy som jag recenserade redan 2010, en Nunnan-klassiker i ny form och några helt nya låtar. Bitvis lite jolmigt både text och musik-mässigt men ändå förvånansvärt bra och med gott om plock från Iggy och Bowies Berlin-tid och från Lou Reed förstås, som det skall låta. Singeln Just like a Dream funkar bäst. Som en ondsint tvilling-låt till Iggys gamla Cry For Love. Gott så.
Årets Soundtrack:
Den svenskproducerade lågbudgetrullen Kung Fury slog ned som en bomb under året. En orgie i amerikansk VHS-action som vi inte sett sen 1985. Med alla ingredienser; ninjor, nazistskurkar, video-effekter, persondator-nörderier, dinosaurier och uppgörelser. En fantastisk film. Soundtracket är om möjligt ännu bättre. Helt logiskt sjunger David Hasselhoff ledtemat True Survivor. Jättelöjligt och fantastiskt roligt alltihopa. De övriga bidragen på skivan framförs av ganska okända akter som heter saker som Lost Years och Betamaxx. Synt-trummorna viner i vinden. Allt vad Daft Punk alltid velat vara men aldrig blivit.
Årets Kraut-Pop:
Det blev i år som jag på allvar upptäckte fantastiska Les Big Byrd. De krängde ju iväg sin monumentala fullängdare They Worshipped Cats redan 2014 men inte fattade jag det. Jag fick jobba ikapp i år och fick då årets Liquid Sky i rena farten. En EP javisst, men vilken EP sedan. Inledande The Summer Ends Tonight kan vara bland det bästa de gjort. Skir Pop, tyngd, groove, psykedelia . Allt i ett. De andra tre styckena är grymma de med.
Årets hitta sig själv igen:
Annas platta är den enda på listan här som jag redan gått igenom tidigare. En fin och skör redogörelse från ett liv som gick bort sig och om vägen tillbaka.
Årets efterutgivning:
Han jobbar lite som Dylan nu, Mark Lanegan. I år släppte han en samling sånger från inspelningssessioner som ägde rum 2002. Han kallar det demos men det här hade kunnat gå ut till skivpressar direkt efter att det gjorts, så bra är det. Det är ju så här det skall låta ju. Han får sällan till det på sina album, trasslar lätt gärna till det med produktion och idéer. Ibland är den första enkla känslan bäst. Spåret No Cross to Carry bevisar det bland många andra låtar. Som torrt trä som möter tung bourbon. Vilda Västern på riktigt.
Årets Nja, sådär:
Veteranerna i New Order släppte nytt i år och det gick sådär. De har ju tappat sin gamle kollega Peter Hook och även om de gör sitt bästa för att fylla i hans lucka rent spelmässigt. Någon inhyrd förmåga spelar Hook-bas för glatta livet men det hjälper inte. Det är inte bara den högt stämda basen som fattas. Jag tror Hook saknas på många fler plan. Han behövs för att skapa ilska och frustration och dålig stämning i bandet så att de kan göra de där surmulna poplåtarna som de kunde göra förr. Nu låter de alldeles för glada och för mycket som vänner av ordning. De släpar in Iggy Pop för att prata på ett spår, Stray Dog och han sköter sig förstås men den underliggande musiken är för loj och samarbetet lyfter aldrig riktigt. Ett spår klarar sig från yxan, Singularity, här tänder det till för en gångs skull. Märkligt blekt vax.
Årets Sarg-släpp:
Under året har jag tagit del av Göteborgsbandet A Cup of Coffee and a Lovesong både från scen och på skiva och de erbjuder i sanning en besvärlig upplevelse oavsett format. Det är folk-psych från 60-talet varvat med atonalt joller från skumma bakgårdar på 80-talet. Rock och o-visa om vartannat. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om det här. Saknar sargen men vill ändå försöka igen. skivan avslutas dock med ett schysst Stone Roses-liknande jam på 11 minuter med som om med Grace Slick vid mikrofonen omväxlades i sång och indian-mässande. Yrsligt.
Årets Comeback 2 (som inte gick så bra):
Jag har alltid gillat Just D. Bandet som aldrig slutade med buller och bång som alla andra utan bara försvann liksom. I år kom de tillbaka med en ny skiva som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt. Textmässigt är allt bekant även om texterna avhandlar medelåldersproblematik snarare än värsta fyllorna på stan och hunger efter mer. Orden flyter rappt som man säger och vissa växlingar är lika briljanta som när det begav sig just innan internet blev var mans grej. Själva musiken verkar de dock ha out-sourcat helt till yngre förmågor. Det handlar inte alls som förr om finurliga samplingar av Pugh Rogefelt eller Björn Skifs eller andra svenska skatter. Det är mycket rakare genvägar och det är synd det. Utan ord är det mesta här outhärdligt. Ett spår sticker ut. Rädd om sin Kredd där de tillsammans med Dogge Doggelito får till något som smakar som fornstora dar'
Årets Fransmän:
Kat Onoma var ett fantastiskt franskt rockband som var verksamma 1980-2004 varpå bandmedlemmarna påbörjade olika solokarriärer med varierande framgångar. Två av de mer framträdande figurerna i bandet, Rodolphe Burger och Philippe Poirier är nu tillbaka med en skiva där de helt enkelt spelat in gamla låtar med Kat Onoma en gång till. Tyvärr har de inte valt de allra bästa låtarna utan grävt djupt i lådorna. Det är trots det intressant och speciellt. Burger spelar brutalt fin gitarr. En amerikansk radioröst hälsar ofta på och fraserar om sjungna fraser. Sången hamnar som vanligt halvvägs mellan Serge Gainsbourg och Lou Reed. Ljudet är tjockt och det hela låter ändå mest som gatorna i Strasbourg en regnig kväll.
Årets Thåström:
Året var inte gammalt när Thåström fick ur sig ett nytt vax. Den minimalistiska resan fortsätter. Årets skiva är dock ett gott fall framåt jämfört med de senare skivorna innan tycker jag. Ändå hoppas jag på något mer omvälvande nästa gång. Något mer maximalt. Mer än två ackord på pianot. Nåja, när det funkar så funkar det riktigt bra. Ner mot Terminalen och Kom med Mig är bara att lägga till klassikerna.
Årets Play it Safe:
Det är kluvet med Bo Kaspers Orkester. En gång i tiden fenomenala i uppdaterad mollbestänkt svensk lättsam jazz och sen försvinner de in i nåt pop-sväng av värsta märke. Fram och tillbaka. Iväg till Kuba och tillbaka och med fantastisk musik med sig tillbaka och sen rakt in i den mest sura svenska soulen som går att föreställa sig.
Årets skiva är dock lite otippat alldeles lysande. De drar en del växlar på sig själva och gamla meriter men de kan de kosta på sig. Starkt jobbat hur som helst. Orgel-ljudet i Håll Ut är värt inträde bara det och låten i sig den bästa de gjort på evigheter.
