SommarVax 2013

Primal Scream
More Light
Album, 2013

Lloyd Cole
Standards
Album, 2013

Vad det gäller musiken den här sommaren har det handlat mycket om gammal skåpmat eller väl inarbetade vax från andra tidevarv. Mycket Rodriguez, Sundström och Lundell har det blivit. Bowie & de andra gamla gubbarna osv.

Men två hyggligt nya album har även bearbetats. Symptomatiskt är det förstås skivor med en artist och en grupp vars bäst före-datum gick ut för länge sedan. I alla fall om man skall lyssna på alla andra. Jag gör inte det. Jag lyssnar på skivorna istället.

Bobby Gillespie, frontman i Primal Scream i rampljuset

Det var ett tag sen Primal Scream var heta.  Det var väl tretton år sedan folk i allmänhet brydde sig och närmare tjugotvå år sedan det blev stora rubriker i musikpressen.

Visst, jag var där. I Hultsfred 1992 när albumet Screamadelica från året innan presenterades live i ett vansinnigt sväng mångt vildare än vad som själva skivan i sig någonsin blev även om det var en milstolpe i sig i genren rock möter klubbmusik. (jag fick till och med mig en flyer formad som loggan på det klassiska albumet som Bobby kastade ut från scenen) Jag var även där 1990 framför tv:n som visade MTV som gick att titta på på den tiden och tog del av den ursprungliga versionen av Come Together. Något av en inkörsport för mig för bandet som vid den tiden redan hade hunnit släppa två LP's. Jag fortsatte vara där när bröllopsdanserna ballade ur i gemensamt fylledans-skrål till Rocks från den milt sagt Rolling Stones-inspirerade plattan Give Out But Don't Give Up 1994. Jag var även där när PS hittade på ett nytt soundtrack till filmen Vanishing Point 1997 utan att den gamla kultfilmen hade bett om det och jag tyckte om det.

Sen var jag inte riktigt där längre.

Det kom så mycket annat emellan. Vi tappade kontakten, Primal Scream och jag. De fortsatte göra några plattor men jag var visst mest någon annanstans. Några lösa MP3 fladdrade förbi i farten. Kill all Hippies hade någonting, en kul basgång och någon låt mer, men det mesta andra jag hörde kändes förlorat redan från start. 2006 kom någon sorts nystart i och med plattan Riot City Blues. En ojämn historia dock. Fyra goda spår och sex riktigt usla. Två år senare kom kom Beautiful Future som lyckades med konsttycket med att vara helt usel från början till slut så förväntningarna på årets More Light (som jag dessutom först inte visste fanns förrän för någon månad sedan) var minst sagt milda.

Märkligt då att den nya skivan är den mest intressanta de gjort sedan 1997.

Det är en rejäl kaka. I de luxe-utförande 2 CD-skivor med sammanlagt nitton spår. Itunes egna de luxe-variant räknar in ytterligare två spår och de får jag ju naturligtvis ta reda på också, så tjugoen låtar på ett bräde, eller ja, ett spår är en remix av ett befintligt spår, men ändå.

Det som gör det till en sådan rejäl kaka är dock inte mängden och längden musik utan faktiskt vad som händer mellan start och stopp på varje spår. Det är en besvärlig skiva det här.

Även om Primal Scream ständigt har utvecklats och hittat nya roliga rum att leka i;  The Byrds-pop, olika faser ur The Rolling Stones karriär, techno, biljaktsmusik, spacerock, MC5-exesser. reggae/dub-hyss och så vidare så har de oftast grävt efter en musikalisk skatt i taget och per album.

Här däremot är de bokstavligen "All over the Place"

Ljud och referenser haglar över lyssnaren i stora sjok ofta i en och samma låt. Det trycks in science fiction-sväng, kraut-rock, keith-riff, house-blipp och en övertänd saxofon gärna på en och samma gång. det är besvärligt, svåröverskådligt och ganska härligt.

Första singeln It's alright, It's OK som leker retro anno 1992 är inte alls representativ för skivan Istället låter det mesta som en urballad husbåtsfest på en husbåt som kantrar framåt gryningen samtidigt som festdelegaterna har nått en crescendo drickandes absint och var och en spelandes olika inkompatibla instrument för varandra på hög volym. Ändå hänger det ihop på något sätt. Av och till tänds en psykedelisk stjärna som för tankarna till svenska Goat även om det här inte är så uttänkt på samma sätt.

Ju mer man lyssnar desto mer förvirrad blir man. Trådarna löser liksom inte upp sig. Plattan fortsätter ge och ge. Det känns helt logiskt att Robert Plant dyker upp och ylar lite på Elimination Blues. Han får inte ens leda sången. Han sjunger bakgrund och ylar. Varför inte? Inget är som det skall här ändå.

Allt är inte helt Hunky Dory på skivan även om det mesta är minst sagt intressant. Covern på Nick Cave & Grindermans Worm Tamer är rent ut sagt lam och Hit Void låter som att vakna av att någon slår en stekpanna i tinningen på en . Annars är det övriga bidragen mest skönt fascinerande och kryptiskt besvärliga.

Jobbigaste plattan på evigheter. Jag gillar det.

Lloyd Cole i sina kvarter i New York där han bott i mer än 20 år

Exil-britten Lloyd Cole kan jämföras med Primal Scream här ovan på det sättet att han sett sina sötebrödsdagar passera för förbi innan det ens fanns något internet. Eller ja, Primal drar väl fortfarande in lite stålar medan Lloyd å sin sida gått från topplistor och storskivbolag till att inte ha något skivbolag i ryggen alls. Det har dock aldrig varit något hinder för Lloyd som gett ut sina skivor ändå. Själv.

På 80-talet noterade Lloyd stora framgångar först med sitt kompband The Commotions och senare som ren soloartist. Som bäst gick det med soloplattan Don't get Weird on me Babe från 1991. Då fick man in en hel symfoniorkester på skivan. Nu för tiden får Lloyd samla in pengar direkt från sina fans i insamlingar på nätet innan han ens har börjat spela in. Tiderna förändras.

Men musiken förändras inte så mycket. De senaste skivorna har präglats av lågmäldhet, akustisk gitarr och ett närmande till den snällare varianten av countryn men signumet har alltid funnits kvar. Det lätt bittra men ändå upplyftande. Orden som flyger lätt över pappret.

På årets skiva Standards har dock elgitarren dammats av och kommit till heders igen. Den som tidigare är bekant med Lloyds värld känner lätt igen sig. Det puttrar på i gammal känd anda. Där Primal Scream förvirrar mig gör mig Lloyd trygg i ett vakum av somrig lätt melankolisk pop av fint märke. Det är stabilt och inte det minsta besvärligt. Lite lek med Television-gitarrer blir det i Opposites Day och ett modest utbrott av distorsion får ta plats i Blue like Mars men det är ändå inom väldigt ordnade former. Orden flyter på fint med. 

I'm drinking tea
Taking unpaid leave from my
Women's Studies, uh huh

Okej jag hittar inte riktigt höjderna på orden som i klassikern Why I love Country Music från 1985 eller om minnena av sängkammaraktiviteterna i Butterfly från 1991 men det är förbaskat trevligt rakt över. Lloyd lyckas väcka upp sina gamla takter utan att låta patetisk. Han hamnar lustigt nära Dylan i tonen i till exempel Period Piece men det känns helt logiskt.

Bäst blir det när det görs allra mest enkelt för sig i den släpande Myrtle and Rose. En låt som gjord att framföras som cover av en hjärtskärande Magnus Carlson från Weeping Willows när tillfälle ges. Kanske i en musikfråga i På Spåret redan i vinter?

Ett sista Stänk av sommaren

Sommarens sista skälvande dagar tillbringas i Stockholm och däromkring.

Först Kickoff med jobbet, sen lite runt i Stockholm, ut till fagra Vaxholm och så tillbaka till Stockholm igen och sen hem.

Efter sedvanliga dragningar om framtiden bjöds det på förfriskningar

På vift i staden. Kungsträdgården har växt igen något

I Vaxholm såg det ut lite som kan tänka sig - som Marstrand light

Vågigt och blommigt om vart annat

Änderna är mycket större här

Vaxholms fästning

Paus i Skövde. Rätt vagn. Blå tåget

Way Out West 2013 i backspegeln

Way Out West 
Rockfestival, Slottsskogen, Göteborg.
9 aug 2013

Jag kör en WOW light i år. Vi klipper en dag, fredagen och det lyckades bli den dagen då det inte regnade under festivalen i år.

Vi anländer precis lagom vid tresnåret framme vid Flamingo-scenen för att ta del av det vi ville se mest. Sixto Rodriguez. Känd naturligtvis efter feel-good-dokumentären Searching for Sugar Man och med två återutgivna LP-skivor som gått varma i vintras och framåt.

Både  efter Stockholmskonserten tidigare i veckan och nu i Göteborg fick Rodriguez hemska recensioner i dagspressen som jag tycker var alldeles för orättvisa.

Visst är det darrigt. Sixto leds till en pall av sina döttrar och ser så dåligt att han knappt ser mikrofonen framför sig men det är inte på långa vägar så katastrofalt som pressen gett sken av.

Framför allt har man slaktat kompbandet och kallat det yxigt och osmidigt och därför blir jag så förvånad när de låter alldeles utmärkt. Det har anmärkts på för långa gitarrsolon osv, och visst dras låtarna ut något men vadå? Hur skulle inte en live-platta från 1971 med fullt band ha låtit? Kom in i matchen GP, DN, och SVD.

Sångmässigt har Sixto svårt i  sina låtar som han sjöng ljust för över fyrtio år sedan medan det pratsjungande lägre registret låter alla tiders. Bandet sköter sig gott, speciellt el-gitarristen och snubben på orgel och piano och diverse roliga ljud.

Vi får material från de två klassiska plattorna Cold Fact och Coming from Reality men även några covers. Chuck Berrys Lucille var inte så kul men de andra byggdes in fint i setet.

Solen skiner och folk vaggar och rör försiktigt på sig i leden. Många leenden och innerliga applåder mellan låtarna. Publiken är i sanning blandad. Allt från hardcore Slayer-fans, vithåriga pensionärer, hipsters och småbarnsföräldrar delar den tidiga eftermiddagens föreställning med stort intresse och fokus. Härligt Sixto!

En varm publik på många sätt

Utsikt över en av barerna på området. Gott om folk

En stund senare var det dags för stadens son. Håkan Hellström. Hela skogen dammsugs på folk som ställer upp framför scenen. Liksom när jag såg Håkan senast här på WOW 2010 så är det svårt att inte ryckas med i den monumentala stämningen. Det sjungs med och dansas mest hela tiden. 

Musikaliskt har det utvecklats lite snett tycker jag dock. Det är inte mycket alternativrock eller indie kvar i den här showen så att säga. Det kan dels bero på frånfället av Daniel Gilbert från kompbandet. (här ersatt av Mattias Hellberg som är en mycket god musiker men sätter inte här så mycket egen färg på ljudet) Det blir för rakt på något sätt. Ibland nästan lite plastigt. Publiken är dock helt vild som vanligt.

Sen det här med mellansnacken. De är alldeles för långa och övergripande. Skall man ta upp så mycket av publikens tid får man ha något att säga. Bättre då med kortare kärnfulla kommentarer mellan alla låtarna istället för ett par evighetslånga monologer som inte leder någon länge vart än till Azaleadalen. Håkan är på gott humör dock och brinner verkligen på scen. Det kan man aldrig ta ifrån honom.

Konfetti på slutet

Slottsskogen får ett annat sorts ljus i sig under WOW

Några ögonblick från Semestern 2013

Resa till Östkusten i ett stekvarmt Sverige. Resan går först till Nyköping, sedan i lagom takt genom Söderköping, Mon, Söderköping igen, Gryt, Valdemarsvik, Gamleby, Oskarshamn, Almvik och slutligen Norrköping. Sådär runt 28 grader hela veckan.

Nyköpingshus. Här har det gått vilt till sen 1317

Mon i S:t Anna Skärgård

Pannbiff Söderköping style

Centrala Söderköping i solen

Gryts varv i kvällen

På väg in till Valdemarsvik

Vi hamnade mitt i Valdemarsviksrodden

Gamleby gamla centrum

Strax utanför Oskarshamn

Klippigt och Östersjön

Fint hotell i Oskarshamn, vy från hotellrummet

Nere i hamnen i Oskarshamn

Almvik, våfflor och varning för småtåg

Kebabätningsutsikt i Norrköping

Torpa Stenhus

Torpa Stenhus
Historisk plats/byggnad/utflyktsmål
Västergötland (ca 2 mil syd-ost om Borås)

Sommaren är utflykternas tidevarv och Västergötland är fullt av märkliga och intressanta platser att besöka när andan faller på. En utflykt till Torpa Stenhus visar sig vara en bra idé.

Det välbevarade stenhuset byggdes som borg redan på 1400-talet, gjordes om till slott och framlevde senare dagar som sädesmagasin varvid man inte rivit ner det och använt stenen till andra ändamål som man gjort med så många andra gamla sten-konstruktioner.

Huset som varit i privat ägo under alla århundraden är öppet för allmänheten och man kan knata omkring överallt och titta på källarvalv, fängelsevalv, gamla matsalar, en säng Gustav Wasa skall ha sovit i, ett kapell och en hel del andra rum och utrymmen. Målningar på väggar har plockats fram ur damm och smuts och golvplankorna är de samma som från sena medeltiden. 

 

 Gustav Wasa befann sig på platsen flera gånger och hämtade fruar. Det var gott virke i dem i den här trakten. På bilden ovan ser vi Gurra själv och en av fruarna, Margareta Leijonhufvud.

Här har vi en av matsalarna där en och annan bägare öl sköljts ner.  Här fick vi under den guidade visningen som ingår i entréavgiften reda på att fjädrar tillhandahölls under måltiderna. De användes för att stoppa ner i halsen på sig när man hade blivit mätt så att man kunde kasta upp under kontrollerade former och sedan inmundiga sig mer mat. Det var inte ovanligt att man bjöds på ett 30-tal rätter under en middag här och det var hemskt oartigt att inte äta allting.

En fönsternisch som visar byggnadens bastanta konstruktion. Man är fortfarande mycket stolta över att man höll stånd mot dansken här 1566 som belägrade slottet utan framgång. Många hårda ord mot dansken fälls under rundturen vilket får sina konsekvenser då delar av den tystlåtna rundtursgruppen visar sig bestå av just danskar.

Bild: Johnny Telkkonen

Utanför slottet strövar djur omkring. Här en grupp nyfikna ungtjurar som kollade upp de senaste besökarna. Det finns även hägn med dov- och kronhjort som man även kan äta på restaurangen på området. De smakade vilt och starkt. 

Omgivningarna är vackra och i direkt anslutning till slottet hittar vi sjön Åsunden.

Här kan man sätta sig och fundera vidare i den historiska miljön. Ett mycket gott utflyktsmål får man säga, med god mat och mycket att titta på och uppleva. Rekommenderas.

Det är öppet dagligen här  11-17, den intresserade kan hämta mer information här:
HEMSIDA | Historisk presentation

Stefan Sundström på Liseberg

Stefan Sundström
Konsert, Taube-scenen, Liseberg, Göteborg
19 juli 2013

En nyklippt och sprallig Stefan Sundström kommer till Göteborg och bjuder på en ganska soft föreställning med tyngdpunkt på senaste skivan Under Radarn. På Lisebergs mindre scen är sikten god från alla håll. Från baren, bänkarna närmast scen och rentav strax utanför själva området. En hel del av våra äldre medborgare har resolut tagit plats på bänkarna närmast scenen, de kanske alltid gör det i hopp om att få se Lotta Engberg eller så vilket medför en mycket lugn och sansad tillställning.

Bandet för kvällen består av kända delar från Weeping Willows och gamla kompbandet Apache och kvällen till ära är de förstärkta av Gunnar Frick som alternerar på dragspel, piano och Steel guitar.

Fina versioner på färska låtar som Fåglar och Hej Hej Hej Lou blandas upp med klassiker som Under Isen och stycken om Sabina i olika varianter. Starkast blir det inte helt otippat under Alla Ska i Jorden som framförs nedtonat och brutalt med Stefan på akustisk gitarr och Ola Nyström på grymt ekoförsedd elgitarr. (Se klipp längre ner från kvällen innan i Kalmar som lät ungefär likadant)

Sundström är på ett piggt humör och hakar upp sig på fenomenet Carl-Einar Häckner ganska mycket under kvällen. Han pratar lite om att jobba med att tona ner sin proggig-het men kan såklart inte hålla sig från att dela ut en och annan känga mot exempelvis oljebolagen i världen och vad de har för sig.

Kvällen avslutas med Amors Pilar som ett lite tillrättalagt extranummer, men det är en varm och god kväll som drar upp mungiporna på alla församlade. Inte ens det faktum att en Mariestad kostar 72 riksdaler i Lisebergsbaren kan förändra det.

Här den gott inspelade videon från kvällen i Kalmar innan:

Iggy & The Stooges på Liseberg

Iggy & The Stooges
Konsert, Liseberg
26 juni 2013

Iggy & The Stooges. På Liseberg. Det är så fel att det blir rätt. Förvirrade turister och barnfamiljer som är ute och åker karusell får höra brutal och uppriktig musik. Låtar som Raw Power, Beyond the Law och Open up and Bleed istället för Lotta Engberg. Det är verkligen inte mer än rätt.

Det är ett lite anpassat set för nöjespark. Volymen är för låg och Iggy är verkligen gammal nu, men ändå. Han orkar fortfarande mer än de flesta som är trettio år yngre. Det kan ibland kännas som lite på rutin. Giget på Liseberg i grådaskig svensk kallsommar är väl inte det hetaste för bandet på turnén men ändå, men ändå. Det är ju Iggy. Och James Williamsson som än en gång excellererar på sin el-gitarr och Steve Mackay som skiftar mellan sin rökiga saxofon, träblock och envetet piano. Resten av bandet som nu består av Mike Watt på bas och en okänd förmåga på trummor gör allt som behövs för att stötta upp de andra.

Favoritballaden Open Up and Bleed sitter gott och andra höjdpunkter är Joanna, ovanliga klassikern Cock in my Pocket, den suggestiva Penetration och Search And Destroy förstås

Ett avsteg från Stooges-katalogen görs, Iggys solo-hit The Passenger dyker lite oväntat upp men gör sig så bra den med.

Roligast är det famösa introt där Iggy ligger på scenen och öser komplimanger över en flicka som står långt framme vid scenen. Med sin softaste baryton-röst förklarar han med mjuk röst hur vacker hon är. "such a Lovely girl, so pretty... För att sedan abrupt ändra rösten till djävulusisk och skrika "..but Your Pretty Face is going to Hell!!!!.." och ëposet med samma namn drar igång med samma tyngd som den gjorde redan 1973.

Vi får låtar från den senaste plattan insprängda här och där i set-listen, och de låter väl ok, men det är det gamla som drar upp mungiporna mest förstås.

Kompisar från Förr

Strax innan det drar igång. Förväntan ligger i luften. Öl ur plastglas dricks stilla. Regnet håller sig i molnen. Publiken är lätt överårig och som Iggy själv lite luggsliten. Det är mest riktiga fans framför scenen. Buttra män ler och det hoppas en del längst fram. En del av det unga gardet kör kvällen i bar överkropp som kvällens huvudperson själv. Det är tungt, vasst och trivsamt på samma gång

Iggy lever. Han gör verkligen det. Han pratar dock lite oroväckande mycket om döden i sina mellansnack trots den livsglädje som spritter ur den slitna kroppen.

Hjälte lite vid sidan av. James Williamson spelar alla gitarrpartier som hörs på scen. Hysteriska intron, solon och krumbukter. Han spelar Ron Ashetons partier från de första plattorna lika obehindrat som sina egna från ungdomen. En riktig gitarrhjälte.