Torpa Stenhus

Torpa Stenhus
Historisk plats/byggnad/utflyktsmål
Västergötland (ca 2 mil syd-ost om Borås)

Sommaren är utflykternas tidevarv och Västergötland är fullt av märkliga och intressanta platser att besöka när andan faller på. En utflykt till Torpa Stenhus visar sig vara en bra idé.

Det välbevarade stenhuset byggdes som borg redan på 1400-talet, gjordes om till slott och framlevde senare dagar som sädesmagasin varvid man inte rivit ner det och använt stenen till andra ändamål som man gjort med så många andra gamla sten-konstruktioner.

Huset som varit i privat ägo under alla århundraden är öppet för allmänheten och man kan knata omkring överallt och titta på källarvalv, fängelsevalv, gamla matsalar, en säng Gustav Wasa skall ha sovit i, ett kapell och en hel del andra rum och utrymmen. Målningar på väggar har plockats fram ur damm och smuts och golvplankorna är de samma som från sena medeltiden. 

 

 Gustav Wasa befann sig på platsen flera gånger och hämtade fruar. Det var gott virke i dem i den här trakten. På bilden ovan ser vi Gurra själv och en av fruarna, Margareta Leijonhufvud.

Här har vi en av matsalarna där en och annan bägare öl sköljts ner.  Här fick vi under den guidade visningen som ingår i entréavgiften reda på att fjädrar tillhandahölls under måltiderna. De användes för att stoppa ner i halsen på sig när man hade blivit mätt så att man kunde kasta upp under kontrollerade former och sedan inmundiga sig mer mat. Det var inte ovanligt att man bjöds på ett 30-tal rätter under en middag här och det var hemskt oartigt att inte äta allting.

En fönsternisch som visar byggnadens bastanta konstruktion. Man är fortfarande mycket stolta över att man höll stånd mot dansken här 1566 som belägrade slottet utan framgång. Många hårda ord mot dansken fälls under rundturen vilket får sina konsekvenser då delar av den tystlåtna rundtursgruppen visar sig bestå av just danskar.

Bild: Johnny Telkkonen

Utanför slottet strövar djur omkring. Här en grupp nyfikna ungtjurar som kollade upp de senaste besökarna. Det finns även hägn med dov- och kronhjort som man även kan äta på restaurangen på området. De smakade vilt och starkt. 

Omgivningarna är vackra och i direkt anslutning till slottet hittar vi sjön Åsunden.

Här kan man sätta sig och fundera vidare i den historiska miljön. Ett mycket gott utflyktsmål får man säga, med god mat och mycket att titta på och uppleva. Rekommenderas.

Det är öppet dagligen här  11-17, den intresserade kan hämta mer information här:
HEMSIDA | Historisk presentation

Stefan Sundström på Liseberg

Stefan Sundström
Konsert, Taube-scenen, Liseberg, Göteborg
19 juli 2013

En nyklippt och sprallig Stefan Sundström kommer till Göteborg och bjuder på en ganska soft föreställning med tyngdpunkt på senaste skivan Under Radarn. På Lisebergs mindre scen är sikten god från alla håll. Från baren, bänkarna närmast scen och rentav strax utanför själva området. En hel del av våra äldre medborgare har resolut tagit plats på bänkarna närmast scenen, de kanske alltid gör det i hopp om att få se Lotta Engberg eller så vilket medför en mycket lugn och sansad tillställning.

Bandet för kvällen består av kända delar från Weeping Willows och gamla kompbandet Apache och kvällen till ära är de förstärkta av Gunnar Frick som alternerar på dragspel, piano och Steel guitar.

Fina versioner på färska låtar som Fåglar och Hej Hej Hej Lou blandas upp med klassiker som Under Isen och stycken om Sabina i olika varianter. Starkast blir det inte helt otippat under Alla Ska i Jorden som framförs nedtonat och brutalt med Stefan på akustisk gitarr och Ola Nyström på grymt ekoförsedd elgitarr. (Se klipp längre ner från kvällen innan i Kalmar som lät ungefär likadant)

Sundström är på ett piggt humör och hakar upp sig på fenomenet Carl-Einar Häckner ganska mycket under kvällen. Han pratar lite om att jobba med att tona ner sin proggig-het men kan såklart inte hålla sig från att dela ut en och annan känga mot exempelvis oljebolagen i världen och vad de har för sig.

Kvällen avslutas med Amors Pilar som ett lite tillrättalagt extranummer, men det är en varm och god kväll som drar upp mungiporna på alla församlade. Inte ens det faktum att en Mariestad kostar 72 riksdaler i Lisebergsbaren kan förändra det.

Här den gott inspelade videon från kvällen i Kalmar innan:

Iggy & The Stooges på Liseberg

Iggy & The Stooges
Konsert, Liseberg
26 juni 2013

Iggy & The Stooges. På Liseberg. Det är så fel att det blir rätt. Förvirrade turister och barnfamiljer som är ute och åker karusell får höra brutal och uppriktig musik. Låtar som Raw Power, Beyond the Law och Open up and Bleed istället för Lotta Engberg. Det är verkligen inte mer än rätt.

Det är ett lite anpassat set för nöjespark. Volymen är för låg och Iggy är verkligen gammal nu, men ändå. Han orkar fortfarande mer än de flesta som är trettio år yngre. Det kan ibland kännas som lite på rutin. Giget på Liseberg i grådaskig svensk kallsommar är väl inte det hetaste för bandet på turnén men ändå, men ändå. Det är ju Iggy. Och James Williamsson som än en gång excellererar på sin el-gitarr och Steve Mackay som skiftar mellan sin rökiga saxofon, träblock och envetet piano. Resten av bandet som nu består av Mike Watt på bas och en okänd förmåga på trummor gör allt som behövs för att stötta upp de andra.

Favoritballaden Open Up and Bleed sitter gott och andra höjdpunkter är Joanna, ovanliga klassikern Cock in my Pocket, den suggestiva Penetration och Search And Destroy förstås

Ett avsteg från Stooges-katalogen görs, Iggys solo-hit The Passenger dyker lite oväntat upp men gör sig så bra den med.

Roligast är det famösa introt där Iggy ligger på scenen och öser komplimanger över en flicka som står långt framme vid scenen. Med sin softaste baryton-röst förklarar han med mjuk röst hur vacker hon är. "such a Lovely girl, so pretty... För att sedan abrupt ändra rösten till djävulusisk och skrika "..but Your Pretty Face is going to Hell!!!!.." och ëposet med samma namn drar igång med samma tyngd som den gjorde redan 1973.

Vi får låtar från den senaste plattan insprängda här och där i set-listen, och de låter väl ok, men det är det gamla som drar upp mungiporna mest förstås.

Kompisar från Förr

Strax innan det drar igång. Förväntan ligger i luften. Öl ur plastglas dricks stilla. Regnet håller sig i molnen. Publiken är lätt överårig och som Iggy själv lite luggsliten. Det är mest riktiga fans framför scenen. Buttra män ler och det hoppas en del längst fram. En del av det unga gardet kör kvällen i bar överkropp som kvällens huvudperson själv. Det är tungt, vasst och trivsamt på samma gång

Iggy lever. Han gör verkligen det. Han pratar dock lite oroväckande mycket om döden i sina mellansnack trots den livsglädje som spritter ur den slitna kroppen.

Hjälte lite vid sidan av. James Williamson spelar alla gitarrpartier som hörs på scen. Hysteriska intron, solon och krumbukter. Han spelar Ron Ashetons partier från de första plattorna lika obehindrat som sina egna från ungdomen. En riktig gitarrhjälte.

Midsommar i Lysekil 2013

Monsunen är med oss

En liten stund håller det upp

Då ligger havet blankt

Och klipporna lyser röda

Black Sabbath på riktigt igen

Black Sabbath
13
Album, 2013

Jag får villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på klassikerbandet Black Sabbaths återkomst i den reguljära formen från storhetssåren 1969-78. Den reguljära formen med undantag av positionen trummor då vi nu finner Brad Wilk bakom slagverken. ( känd från Rage Against the Machine bland annat) Klassikertrummisen Bill Ward var först med i bilden i återkomsten men vart missnöjd med det ekonomiska arrangemanget och har därför utgått ur uppställningen.

Nä, Sabbath gick ju vilse redan 1980 när de tappat bort en då svårt alkoholiserad Ozzy Osbourne och ersatte honom med Dio och andra halvfigurer som sångare i olika tappningar av bandet, den ena sorgligare än den andra.

På 90-talet återförenades originalen för att spela live och vid ett tillfälle släpptes en live-skiva med två nyskrivna låtar som bonus men det lät sådär, ärligt talat.

Så det är så fantastiskt roligt att årets skiva i stora drag så fullständigt överraskar genom att låta så gedigen, tung och grym och väl genomarbetad.

Gitarristen Tony Iommi lägger elaka välbekanta riff och solon som i fornstora dar, Geezer Butler vräker på med sin skördetröska till bas och får precis det utrymmet i ljudbilden som hans spel kräver och Ozzy som clownat sig så i närmare trettio år får till sången på ett minst sagt överraskande bra sätt.

tv. Sabbath ca 1969-70. th. Sabbth 2013

Låtarna som ofta drar iväg bortåt sju-åtta minuter är dock av lite olika fantastisk karaktär, jag hör inte något spår som är något direkt magplask men de är olika höga toppar i en god bergskedja av sånger får man säga.

Skivan börjar som bandets skivkarriär självt med en variant på det klassiska stycket Black Sabbath från 1969. Demoniska ackord, frilagda trummor, rullande bas och Ozzys mässande. Vi pratar stark igenkänningskänsla från det mest klassiska av gammel-Sabbath. Stycket är End of the Beginning och under sina styva åtta minuter hinner det gås upp och ner i tempo på klassikt manér, Iommi får in en 2-3 goda solon av hög klass och Ozzy får in en sångmässigt John Lennon-liknande passage mot slutet också. Här är en rätt hård arrangerad video som släpptes i anslutning till att bandet medverkade i ett avsnitt av den amerikanska TV-serien CSI tidigare i vår. Det må vara semi-live, statister till publik etc, men Ozzys glädje går inte att ta fel på. När han här en fem minuter in i monsterlåten börjar veva igång studiopubliken förstår man att det är precis HÄR han skall vara, i det här bandet, i den här musiken, i det här ljudet, i det här upplägget. Det är en sån fröjd att se och höra på.



Många spår spelas i andan som i introduktionslåten.  Age of Resaon låter som Sabbath lite längre fram på 70-talet med lite lätta progressiva stämningar och ett mer rent klassiskt hårdrocksgitarrsolo. i Zeitgeist vänds det ut på klassikern Planet Caravan med trummorna ersatta av lätt bankande på gitarrkropp och den där ljuva sommarpsykedeliska stämningen som gjordes så fint för så där fyrtio år sedan sist.

Allt låter dock inte helt lika mycket 70-tal. Här och där lånar Sabbath tillbaka från yngre kollegor som i sin tur lånat bra mycket från Sabbath själva från början. Singel-spåret God is Dead? andas lite Alice in Chains och en skvätt från Ozzys 80-tal sipprar fram på några spår till även om själva formen aldrig ändras helt.

Även om plattan är kalas är den lite väl allvarligt gjord. Man kan sakna de där utflippade grejerna som fanns med på de tidiga verken som gjorde skivorna så dynamiska. Utöver att tillsammans med Led Zeppelin uppfunnit den riffbaserade hårdrocken var bandet i sin glans dagar väldigt glada i att prova nya saker och inspelningstekniker. Man drog sig inte för att släpa in moog-syntar och mellotroner, akustiska märkliga hyss och att dra Ozzys sång genom gitarrpedaler och liknande. På den här skivan hittar vi med undantag från några korta intro-delar till sångerna inte några sådana idéer. Man tycks ha vart fullt upptagna att göra en tung god platta rätt och slätt.

Vidare finns det inte något annat som förekommer  av och till på de gamla klassikerna och det är svänget. Gamla låtar som War Pigs eller Supernaut går ju rent av att dansa till om man så vill trots sina sedvanligt tunga texter. Nä det här är musik att stilla eller våldsamt headbanga, hoppa upp och ner eller bara vifta med armarna till och det räcker rätt gott det.

Bäst blir det i Damaged Soul där allt faller på plats. Som jag utbrast vid första genomlyssningen. "Den bästa Doom-bluesen sen Jesus gick i kortbyxor" Det är något rent sagolikt bra helt enkelt. Här är bryggan tillbaks till 1970 lika stark som asagudarnas Bifrost till Asgård. Ett munspel slår efter en stund följe med Butlers och Iommis strängbändande och verkligt ljuv musik uppstår. Munspelet är ackrediterat till Ozzy men enligt en vild diskussion i olika samtalsgrupper om Sabbath på nätet skall det till största delen spelas av en extern kraft. Det spelar inte så stor roll, det låter så bra ändå och Ozzy har ingenting att skämmas för sångmässigt på det här verket.

Skivan finns i en deluxe-variant som dubbel-CD där skiva två innehåller tre låtar till, två av dem, Peace of Mind och Pariah är helt en par med låtarna på skiva No 1.

Riktigt bra jobbat gubbar!

Senaste Skivhögen

Makthaverskan
Makthaverskan II
Album, 2013

Iggy & The Stooges
Ready To Die
Album, 2013

Hjärtattack
Perfect Day på Repeat 
Album/Mini-album, 2013

Sällskapet
Nowy Port
Album, 2013


Man kan inte påstå att jag är direkt först på bollen på de här plattorna. Skivorna har fått gotta tills sig under den kalla våren som plötsligt blev så varm. Bloggen har fått lida. Dagjobbet har fått ta tribut i tid och först nu blir det skrivet, men iallafall.

Delar av Makthaverskan i en tidig sättning

Först ut är Makthaverskan. Det unga bandet som presenterades som Indie-rockens räddning när de släppte sitt självbetitlade debutalbum 2009. Jag missade det mesta men nåddes ändå av den i små kretsar modesta hiten Vi var Människor Från Början, en rätt fantastisk låt som lyckades med konststycket att låta mer autentisk depraverad post-punk än någonting som gjorts sedan 1983 och med spektakulär dåtidstypisk kvinnlig sång ofta i banor mellan skönsång och rena ångestskrik.

Tidigare i år, i mars släpptes uppföljaren, II, och ungefär sen dess har skivan med tillhörande release-papper tittat förebrående på mig ifrån överst på en hög o-recenserat. Nu är det dags att ta tag i det hela.

II må innehålla några flirtar med mer regelrätt pop men i stora drag är det samma postpunks-indie som tidigare. Spetsiga instrument och vass sång som man lätt skär sig på, Pulserande bas, gitarr som inte snålar med diskanten, ettriga trummor och den där sången som skär in sig i huden.  Rent arrangemangsmässigt låter det här och där som många har sagt tidigare som Broder Daniel. Samma indie-allvar och hårda betraktelser av en uppväxt i en sur stad vid havet där det oftast regnar. Jag hittar även ett släktskap med Uppsala-bandet Diskoteket som jag recenserade en spelning med för något år sedan. Det är den där känslan helt utan ironi. Oförställt allvar. Den där känslan som 80-talets ofta väldigt pretentiösa band i den alternativa fåran presenterade. Blodigt allvar. Monokroma skivomslag i svart och vitt. Allvarliga ord i ålderdomliga typsnitt. Butter vinyl. Det känns som att det är först nu de senaste åren som den känslan har lyckats återskapas igen efter decennier av slack, ironi och trams.

Det blir lite grötigt efter ett tag som det ofta blir i de här sammanhangen men det blänker till gott i No Mercy med sin starka text och refräng inramad av ringlande gitarr och övrigt följsamt ackompanjemang.  Eller som i The Cure-osande Asleep med patenterad stark basgång och vilt tassande trummor. Something More bjuder på knaprig gitarr som vänner av The XX lätt tar till sig och här finns även strukturer som påminner om The Sugarcubes i sina första stapplande steg.

Det är dystert, vasst, skramligt och vackert om vart annat helt enkelt. 

Iggy Pop och James Williamson i aktion

Iggy & The Stooges kom tillbaka på skiva i år. För att först reda ut det här med Stooges. Det är alltså den andra återkomsten av Iggys gamla band.

Den första upplagan gjorde två skivor under namnet The Stooges. The Stooges 1969 och Fun House 1970 och den andra gjorde en skiva, Raw Power 1973 under namnet Iggy & The Stooges. Det som skiljer upplagorna av banden är kapellmästar-gitarristen. I Stooges styrdes de sex elsträngarna upp av Ron Asheton och i Iggy & The Stooges sköts den uppgiften av James Williamson. Två gitarrister på sammanlagt tre skivor för väldigt länge sen alltså. Sedan för att ytterligare förvirra historien släpptes ett album som var tänkt att bli Iggy & The Stooges andra verk (Eller Stooges fjärde om man väljer att se det på det sättet). Den kom sedermera ut under bandformationen Iggy Pop & James Williamson, hette Kill City men finns även utgiven i ett otal bootleg-format under andra namn. Williamson producerade även och spelade gitarr på Iggys underskattade soloplatta New Values 1979.

Den första varianten, The Stooges återkom till världen med en turné 2003 och ett album, The Weirdness 2007 Då med Ron Asheton i gitarrspetsen som sedan så olyckligt avled 2009, alldeles för tidigt och saknad av en stor publik. Den andra varianten gitarrledd av James Williamson drog igång och turnera härom året och i år nås vi alltså av den upplagans återkomstplatta, Ready to Die.

Rörigt va?

Man skulle kunna strunta i allt ovanstående och bara kalla allt för The Stooges men det gör man inte för det här är viktiga grejer.

Iggy och hans Stooges må inte ha gjort en så där enormt stor låtskatt genom åren men få band kan stoltsera med att ha ställt till rockhistorien på det sättet som de gjort. Utan att själva få allt för stor del av uppmärksamheten har de påverkat all vettig tung musik som i huvud taget har gjorts sedan 1969 och de fortsätter än idag att påverka unga nykläckta själar som bildar band och ger sig hän.

Bara för att manifestera mitt eget intresse i saken skulle jag kunna informera om att om jag skulle tvingas spalta upp de tio viktigaste albumen i rockhistorien så skulle med största sannolikhet en dryg tredjedel upptas av The Stooges, Fun House och Raw Power. Lite beroende på dagsform, men ändå, antagligen så.

Den första uppståndelsen i albumform, The Weirdness från 2007 var dessvärre en sorglig historia. Trots de goda nyheterna av en återbördad Ron Asheton, hans bror Scott Asheton bakom trummorna, inhopparen Mike Watt på bas (han ersatte Dave Alexander som dog redan 1975 och för att fortsätta det på den överdrivet faktabaserade linjen i den här recensionen ersattes av Ron på bas just på Raw Power) och Steve Mackay på saxofon, trots detta så blev skivan gåtfullt usel. Dåliga låtar i trötta tagningar avspeglade inte alls den frenesi som gubbarna fått ihop live på sin comeback-turné.

Därför går man ju ut lite mer försiktigt i sina förväntningar inför den andra attacken i form av årets Ready to Die. Men det här fungerar faktiskt mycket bättre.

Okej. Det här är lite som David Bowies comeback från tidigare i år. Det är inte lika bra som de gamla klassikerna, men det är inte dåligt det måste sägas.

Det börjar grumligt med Burn och Sex & Money som låter umbärligt men i tredje spåret börjar det hända saker. Job är en härlig variant på gammalt känt tema i ny form. Iggys sång hamnar äntligen i rätt läge också. Gun fortsätter på samma tema. Gitarren ligger som ett jas-plan som vet vad det håller på med och mungiporna går stadigt upp på mig genom driven boogie-vers och solon. Det finaste solot hittar vi annars i titelspåret Ready to Die. det är en fröjd att få höra lite längd på Williamsons krumbukter igen. Dirty Deal fungerar fint också.

Annars är det lite som det skall vara. Tufft och fånigt om vart annat. Genomtänkta riff blandas med text om brudar med stora bröst. Härlig saxofon i sitt eget universum blandas ibland med lite för lättköpta riff. Men ändå. Det är i stora delar alldeles härligt.

Hjärtattack vid ett framförande på Henriksberg tidigare i år

Göteborgska Hjärtattack släppte tidigare i år sitt verk Perfect Day på Repeat. En sexspårs skiva med tre nya låtar och tre gamla som remastrats och släppts ut igen.

De nya låtarna börjar med Tänk inte bara på dig själv, en stompig fartfylld historia om att inte bara tänka på sig själv eller att ändå tänka på sig själv beroende på hur man ser det. Här tas också albumtiteln in i texten och får mer förklaring. Man avser i en textrad en tillvaro där Lou Reeds sommarlätta Perfect Day spelas om och igen i bakgrunden i en bekymmerslös tillvaro.

I Ung och bortskämd retar bandet upp sig på unga vuxna som bor hemma och inte tar ansvar för sig själva. Sånt här handlar gubbpunk av idag om. Låten innehåller också otippat ett vilda western-inspererat mellanspel. Oväntat och kul med stark körsång i refrängen.

Den tredje nya låten är en svensk översättning av Do Anything You Wanna do, Eddie Eddie And The Hotrods gamla örhänge som i Hjärtattacks händer blir Gör det som Du vill Göra Nu. Den sitter riktigt gott på svenska också. 

Resten av skivan består av nymastrade versioner av Båstad Blues II, Fas 3 och Moralpanik. De här låtarna recenserade jag redan förra året då de släpptes på EP:n Hjärtattack, se här. 

De nya låtarna är lite mer rakt på än de gamla tre som tog ut svängarna lite mer. Broderades ut mer helt enkelt. Jag är inte helt överens med produktionen på det nya som låter lite burkigare än hur det lät på den förra skivan. Men skoj är det och svängigt.

Och som jag vart inne på innan så finns det ett Stockholmskt Hjärtattack också. De har också hjärtat till vänster. De kan man ta reda på mer om här om det är så att man råkat googla vilse.

Sällskapet består av tre Mr Walker som väntar på sin mjölk

Sällskapet är bandet där Joakim Thåström släpper fram medmusikanterna Pelle Ossler och Niklas Hellberg också och de delar en vision i mer bandmässig form. Den första självbetitlade plattan kom 2007 och var helt helt klart ett av det årets bästa släpp. Den skivan och året Nowy Port har många beröringspunkter men där den föregående var smått magisk är årets verk inte det riktigt.

Vi hör än en gång fragmentarisk musik i en noga arrangerad central- och östeuropeisk ljud- och textvärld. Stommar till låtar byggs med dieselmotorer från oljetankers och dåligt väder i tyska och polska hamnar. Det är murrigt och dåligt väder hela tiden och cineastiskt svart-vitt. Gnisslande elgitarr virvlar in från kanten som en hamnkran i en höststorm. Körsång ligger som sjungen av akterseglade sjömän halvvägs in i dvala under en blöt filt i mörkret på kajen. 

Stycket E40 bjuder på mer rent avantgarde än minimalistisk mörk rockmusik. Det dunkar och väsnas mest. Som på förra skivan är en del instrumentalt. Anna von Hausswolff är inne på något spår och mumlar som ett inlåst flyktingbarn i en container och ett tu tre dyker Bruno K Öijer upp och pratar sig igenom Var och en av oss på ett särdeles jobbigt sätt.

Det saknas starka stunder som jag hittade på den förra skivan. Det finns ingen monumental instrumental sak som Ravic eller något gästspel så starkt som Nina Ramsbys. Resan till en mörk kontinent söder om Sverige är helt iordningställd och som gjord som filmmusik till en tung historia i hamnmiljö men enbart som skiva fungerar det inte riktigt den här gången.

Två klassiska Thåström-alster ingår, Såg dom komma och Rött Liguriskt Vin. Här är han rätt nära stilen på sina senaste solo-album. det är inte dåligt, men det för likt det han precis gjort, lite för många gånger.

Lite komiskt är det att Sällskapet på sin sparsmakade Facebooksida bjuder på en länk till Wikipedias post om E40.  En europaväg som börjar Calais i Frankrike, passerar i tur och ordning Belgien, Tyskland, Polen, Ukraina, Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och slutar i Ridder i nordöstra Kazakstan. Lite som skivan alltså. Lite vilse och med träff utanför tavlan så att säga.

1 Maj i Göteborg

1 maj.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt håller tal i ett svalt men soligt Göteborg. Ca 5.000 har slutit upp på Gustaf Adolfs Torg och är med på noterna när Jonas går loss på borgarna och de främlingsfientliga.

Lugnt och metodiskt betas ståndpunkter av. Vården, bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, jämställdheten, rasismen (både den politiskt strukturella i form av REVA såväl som den som gror i kommentarsfälten genom de ensamma och bittra), kollektivtrafiken och så vidare.

Anders Borg och Carl Bildt får sina kängor. "Vi vill ha en utrikesminister utan oljeblod på kavajen" är dagens starkaste utfall men framförallt poängteras upprepade gånger att Vänsterpartiet är motsatsen och antitesen till Sverige-Demokraterna. Det kan aldrig upprepas för många gånger för de som gått vilse i valbåset i tron att de röstar arbetarklassmässigt när de i själva verket röstar för och sympatiserar med nazism.

Gustaf Adolfs Torg i Göteborg 1 maj 2013

Det är inte helt Palme-klass men mot slutet uppstår glöd