Franska Trion tar Stora Teatern i besittning

Franska Trion
Konsert, Stora Teatern, Göteborg, 16 mars 2018

Kultgruppen Franska Trion börjar få rejäla framgångar nu och är på god resa från kultepitetet till något större. En utsåld Stora Teatern i Göteborg är större än ett glest indie-disco om man säger så.

Musikaliskt har trion inga problem med att fylla ut den härliga gamla lokalen. Det är dels utsålt så långt som jag kan se och dels tar bandet härlig full plats på scenen trots att de bara är just en trio.

En stor och fin flygel har möblerats fram till sångaren och pianisten Matti Ollikainen och i centrum på scenen har vi Viktor Turegård på bred kontrabas. Till höger lite vinklat inåt finner vi slagverkaren Thommy Larsson och alla bidrar stort den här kvällen som redan från första start är en ren segerfest.

Härliga Stora Teatern från parketten sett strax innan avspark

Det spelas mycket från de två senaste skivorna även om vi får en och annan äldre klassiker eller mer obskyr historia. Många fina låtar från bästa Som ett Spjut genom Dagarna betas av i grandiosa versioner. Bandet är riktigt taggat.

Ljussättningen är inte så pjåkig heller

Bandet spelar och sjunger förträffligt och det enda lilla att anmärka på är att det är svårt att få bredden av olika intensitet i ljudet att fungera mot oss i publiken. Bandet växlar ju fort mellan hysteriskt vackert och finstämt till mer brutala tongångar och då till exempel i det brutala är det svårt att få till till exempel Larssons härliga trumspel där det inte snålas med bank på virvlar och cymbaler. Samtidigt försvinner Turegårds mjuka kontrabas i det hela men det är en lite anmärkning i den här härliga showen så fylld av sköna krumbukter på instrument och i sång att det är svårt att inte le stort mest hela tiden. Publiken är också gott lugn men innerligt engagerad i föreställningen.

En stor kväll med Franska Trion

Mot slutet blir det förstås stående ovationer

Jag fångade min vana trogen en liten skvätt på video också. Missade förstås början, men stora delar av den fina En Forsande Flod kan man se och höra på här:

Öppet hus på Kronhuset

Kronhuset öppnar upp sig och visar sitt inre för allmänheten. Huset är Göteborgs enda ordentligt bevarande 1600-tals-byggnad. Här samlade Karl X ständerna för överläggningar 1659 strax efter den stora freden. Han drog dock på sig en svår förkylning i det bitska Göteborgsvädret och dog några veckor senare. Hans 4-årige son Karl XI fick ta över istället.

Jag hamnade i trubbel med en gång

Autentiskt våningsplan

En fönsternisch

En besökare som mopsade upp sig tillrättavisas

Ett golv till. Rent 1600-tal

Här och där finns utklädda individer posterade som viker ut detaljerna

Detalj på stadsplanen 1746 efter en stor brand

Åt sidan

Utsikt från den femte våningen

Solen leker

Göteborg Wind Orchestra spelade upp några nätta marcher i stora salen

Exteriört 

Gott hus

Mer Ulf Lundell. Nu i live-formen

Ulf Lundell
Live Sommaren 2015
Album, 2018

Nä, han ger sig inte Ulf. Han tar aldrig slut. Knappt har smällen från ny-släppet nyss med 34 nya akustiska spår klingat ut innan Ulf släpper ut ett nytt Live-album på grönbete också.

Inspelat i Linköping sommaren 2015. Plattan kommer dock inte ut på en gång. Än en gång lägger han upp på siten Soundcloud fast nytt är han kör ut fem låtar i stöten. 5 i veckan fram till påsk är det tänkt. 25 låtar all-in-alles.

Denna veckan får vi:

Omaha

Tillsammans Vi Två

Ut i Kväll

Dagar Utan Slut

Snön Faller och Vi med Den

Nytt denna gången är att låtarna är nedladdningsbara och färdiga att ta hem direkt till datorn eller telefonen eller vad man vill. i .Wav-format då, men det går ju att omvandla till vad man vill. Just Snön Faller är inte nedladdningsbar men de andra fyra är det.  Man kan streama på Soundcloud (se länk nedan) eller ladda ner på Ulfs hemsida.

Det är bra tryck i konserten. Omaha är en snygg avspark och redan i fjärde låten Dagar Utan Slut låter Ulf rätt genomkörd men ändå på ett härligt humör. I Snön faller hittar han dock tillbaka till finformen igen.

Ett stöd i grisvintern blir det här att få till sig 4-5 nya låtar varje vecka till Påsk. Och sen kommer live-uppståndelsen då? Fan vet. Man är så glad för det här ändå som det är.

Iggy Pop och Patti Smith är startklara

Iggy Pop och Patti Smith (1977)

Det må vara om först sex månader men idag nåddes vi av beskedet att Iggy Pop och Patti Smith besöker Slottsskogen i Göteborg i augusti. Väl mött där!

Ulf, din spjuver

Det har vart tyst så länge från Ulf. Man har bara hört rasslet från penslar och sett en och annan tavla på instagramkontot. Men Ulf sitter sällan stilla. I natten la han ut lite demos på sin sida. Eller ja, lite det är ju Ulf Lundell vi pratar om. Han la ut trettio-fyra (34) demos på sin hemsida i natten. Nya låtar alltihopa. Några olika versioner på några. Allt Akustiskt.

Jag har inte ens hunnit igenom alltihop innan jag skriver det här men det jag hör låter bra. En del låtar hör man som skelett som man lätt kan föreställa sig kläs i rejäla producerade köttmängder och kläder. In och låt Janne Bark yla, koppla upp hammonden igen etc. Andra stycken låter bra som de gör här.

Jag har lite å göra nu. Hej då så länge.

Ulf Lundell 2018

Man hittar grejerna utlagda på musikwebbtjänsten SoundCloud men inbäddade på Ulfs egna sida. De går inte att spela direkt från Soundcloud. På dator (och jag använder Chrome som webbläsare) kan man hoppa mellan låtarna och se vad de heter. På telefonen blir det dock en enda lång låt av alltihopa, mer som en podd.

Allt ligger (än så länge) här: http://www.ulflundell.com/musik/skisser/

Bowie 71

Idag skulle David Bowie fyllt 71 år.

Även om jag lyssnar på någon låt av Bowie i stort sett varje dag (9 321 stycken sen maj 2004 enligt Last.fm) så känns det ändå extra hårt varje år när födelsedagen kommer så här i början av året varje år. Strax före dödsdagen.

Ikväll gör jag gör mig en bus-stark Screwdriver av någon anledning på tre färska apelsiner och en stor skvätt vodka och så lyssnar jag in igen. Jag studsar mellan skivorna från 1969 och tills nu, eller då, när det tog slut 2016.

Blackout, Black Country Rock, Lady Grinning Soul.

Jag knappar på måfå mellan åren och hittar bara guld.

Move on, Right, Always Crashing in the Same Car

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Allt slår in i bröstet som aldrig förr.

We Are the Dead, Word on a Wing, Criminal World

Jag drar mig framåt genom åren.

Never Let Me Down, Strangers When We Meet, I'm Afraid of Americans

Ramlar i o-ordning i åren, knappar, lyssnar

Fill Your Heart, Nature Boy, Slip Away

Går in på uddaspåren

Bring Me The Disco King (Lohner mix), Without You I'm Nothing

Allting skiner och fräser av guld som när man hörde det för första gången

Jag bryter av ibland. Ser livesändningen med Davids gamla musikanter på Facebook och ser den gamle pianisten Mike Garson bryta ihop i direktsändning. Han samlar sig och spelar variationer på synth-flygeln med en frenesi som jagad av vargar.

Sen ser jag på den här gamla intervjun från dansk TV från 2002. Det är en av de märkligare intervjuerna med David jag sett. Ofta intervjuar David mer än Vinterberg. De pratar mest om film och konstnärlig process. Sen förutspår David Donald Trump i rena farten i en kort utläggning om Amerika. Det är en mycket speciell intervju. Se den du också.




Tomrummet är totalt även om musiken aldrig dör.

Skiv-året 2017

Ännu ett år läggs till handlingarna och med det musiken som kom ut i år. Jag tittar här på de mest väsentliga släppen från 2017 i inte någon särskild ordning. Det som bet och som man vill höra igen.

Brian Jonestown Massacre - Don't get lost

Som vanligt en snurrig resa med de här snubbarna. I år med lutning mot skön shoe-gaze och återbesök hos Primal Screams rock-house vid sidan av den sedvanliga psykedelian och hippie-svänget.

Slowgold - Drömmar

Göteborgs egna Patti Smith fick till en fin kaka.  Från finstämt och klart till jollrande dimmigt.

Afghan Whigs - In Spades

Jag tycker nog att förra plattan Do The Beast från 2014 är starkare men en gäng riktigt starka spår finns allt på årets vax också.

Rodolphe Burger - Good

Sångaren från gamla bandet Kat Onoma är ständigt produktiv i olika projekt. Årets solo-platta är mer minimalistisk än brukligt men i stunder fantastisk 

Säkert! - Däggdjur

Annika Norlin taggade ner sig rejält och ledsjunger inte på många av spåren men ack så bra det fungerar ändå.

Blonde Redhead - 3 O'clock

Franska Blonde Redhead fick ur sig en grym EP på fyra spår i år. Här lyckas de kanalisera alla mina italienska favorit-soundtrack-gubbar från förr; Morricone, Cipriani, Umiliani etc. och ändå göra fantastisk pop av det hela.

Motörhead - Under Cöver

Motörhead dör aldrig även om Lemmy gjorde det. Samlingsplattan med covers som kom ut i år innehåller mycket gammalt som vi hört förut som tolkningar av Sex pistols, Rolling Stones, Ramones osv, men pricken över I var förstås den milt ovarsamma versionen av David Bowies "Heroes".

Cigarettes After Sex - Cigarettes After Sex

Antagligen årets mest genomarbetade album. Sövande och skirt och ändå så vaket. Alla låtarna låter precis likadant men ändå inte.

Mark Lanegan - Gargoyle

Mark är som vanligt hysteriskt ojämn på album. När han är som bäst i sin goth-blues eller i sina episka ballader slår knappt ingen honom och sen står det och trampar av och till som vanligt.

Henrik Berggren - Wolf''s Heart

Efter många år kom soloplattan och alla känner igen sig. Det är dock ett väldigt bra bett i skivan mycket tack vare det kompetenta kompbandet. Fantastiskt bra bitvis.

Roger Waters - Is This The Life We Really Want?

Roger vill gärna spela med Pink Floyd igen men får inte. Så han spelar in egna Pink Floyd-skivor. Årets upplaga är ovanligt bra. Man färdas med lätta steg tillbaka till 70-talets höjdpunkter och Roger uppdaterar även texterna till dagens vansinnigheter i politiken och livet.

Petter Ljungberg - No Worries Now

Petter kom tillbaka i år igen med två skivor. Den första, Got No Worries Now är bättre och lite enklare att ta sig in i men det är fortfarande en resa. Man får en del att bita i, men det är det värt

The Jesus and Mary Chain - Damage and Joy

Ett gammalt favoritband hittade tillbaka efter många år på skiva igen.  Visst, det är lite lugnare nu. Inte så mycket bittert fuzz som förr men ändå oväntat bra.

Mattias Alkberg - Åtminstone Artificiell Intelligens 

Mattias lugnade ner sig på senaste skivan. Menade på att han lyssnade på Fleetwood Mac och såna grejer och hade det ljudet i tanken. Jag hör mest Lou Reed i bitvis stora doser.  Mycket bra så.

Ulver -  The Assassination of Julius Caesar

Norska Ulver transformerades kanske mest av alla under detta året. Raka vägen från dödsmetall till episk psykedelisk synt-pop. Det låter väldigt märkligt alltihopa. Ibland som ett utflippat Tears for Fears och ibland som ren rymd-kraut.

Thåström - Centralmassivet

Thåström ångar på och på årets skiva togs många bra steg tycker jag. Han hade fastnat lite i tvåackordsbluesen tidigare men nu öppnar ljuden upp sig mot andra mål. Bästa på ett bra tag.

Iggy Pop - Gold
Iggy Pop & Jarvis Cocker - Red Right Hand

Knappt hade året 2017 börjat när 70-årige Iggy Pop gjorde årets bästa singel. Sedan nu några dagar innan jul gjorde han det igen. Två mäktiga singlar. Helvete vad bra. Första singeln var från filmen Gold som handlar om djungeln någonting och den andra är en brötig cover på Nick Caves skatt Red Right Hand. Jarvis Cocker gör ett berömvärt försök att anlägga Bowies massiva körsång som från åren i Berlin men tar inte riktigt den platsen. Det gör inget. Det låter härligt.