Vi tar oss till Varberg igen. Några dagar. Tar in på Hotell Gästis mitt i staden.
Ute är det dimma och en nyans av grått. Inne är det varmare och mer färg.
Det har blivit dags att summera skiv-året som gått. Ett sorgligt år på många sätt. Inte i kvalitén på skivorna men i bortfallen. Så många vi tappat till de döda i år.
Årets Hej då Kompis
David Bowie - Blackstar
Först kom det en skiva och sen gick den störste hjälten av de alla och dog. Det är fortfarande helt obegripligt. Medans han fortfarande levde samlade jag några intryck om skivan här.
Årets Tillbaka-Till-Berlin
Iggy Pop - Post Pop Depression
Iggy samlade ihop sig med Josh Homme och några till och gjorde sin bästa skiva på evigheter. Även om låtarna inte riktigt nådde upp till fornstora dagar så gjorde ljudet det. Ljudet av Berlin 1977. Jag samlade mer tankar här när skivan kom ut.
Årets Sorgearbete
Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree
Skivan som spelades in och så starkt formades av Nick Caves sorg över sin ene unge sons död. Vackert ihopkopplad med spelfilmen One More Time With Feeling. Det mest darriga och uppriktiga som gjorts i bandets karriär. Jag skrev mer här.
Årets Hej då Kompis 2
Freddie Wadling - Efter Regnet
Göteborgshjälten Freddie Wadling fick klart en sista skiva innan han sa tack och hej tidigare i år.
Det är ett värdigt farväl med många starka stunder. Hårdast bet Alla Faller och vad han hittade på med Håkan HellströmsKänn Ingen Sorg. Här finns också en fin Velvet Underground-översättning i Söndag Morgon.
Årets Tvär-politiska
PJ Harvey - The Hope Six Demolition Project
Det här är en mer spretig platta än föregångaren Let England Shake men det är en slön kaka på många sätt. PJ Harvey sjunger om situationen i Kosovo, Afghanistan och reder ut sin syn på gentrifiering och bostadspolitik i Washington D.C. Det senare satte henne i direkt konflikt med de lokala politikerna där. Bästa spår: The Orange Monkey.
Årets Cool Jazz
Kent Sidvall - Victory For The Cool Jazz
Först hittade vi Kent Sidvall i den fantastiska SVT-dokumentären Vägen Till Vansinnet. Sen fick Kent göra en skiva också. Den innehåller den bästa Cool Jazz du kan tänka dig. Kent betar av klassiker som Autumn Leaves, My Funny Valentine, Little Wing och gör två versioner på Olle LjungströmsKaffe och en cigarett. Både på svenska och engelska. Värdigt.
Årets Serge Gainsbourg-hyllning
Mick Harvey - Delirium Tremens
Mick Harvey har ägnat mycket tid till att tolka och översätta den legendariske franske artisten Serge Gainsbourg till det engelska språket. Det här var hans tredje skiva i ämnet som kom ut i november i år. Det kan ha kommit en till, den sista fjärde plattan i sviten är på gång, kan redan ha kommit, har inte koll i skrivande stund. På den här hur som helst bet det starkast när Mick gav sig på min favoritlåt A Violent Poison (That's What Love Is) (Un Poison Violent, C'est Ca L'amour).
Årets Svenska Ungdom
Hurula - Vapen till dom hopplösa
Den förra plattan Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För är lite starkare låtmässigt än årets alster men det är ett fasligt gott gry på den här också. Det river fortfarande gott i kombinationen The Jesus & Mary Chain - Magnum Bonum - Broder Daniel-landet liksom.
En jämn skiva men det hugger finast i Undergången med Dig och Excorsist.
Årets Norskt 1
Sivert Høyem - Lioness
Pålitlige Sivert Høyem gör en sällan besviken i sin stadiga skivutgivning. Årets alster är lite mer finlemmat och pianobaserat men mycket starkt bitvis. Bäst låter det i Sleepwalking Man och i den stadiga duetten My Thieving Heart (med Marie Munroe).
Årets Man-Kan-Dansa-Till
bob hund - Dödliga Klassiker
Fantastiskt starka bob hund ger sig inte. De har ju sedan de kom tillbaka igen 2009 gett ut en stadig bunt album och EP-skivor. Det nya på skiva är lite lugnare och mer eftertänksamt även om texterna biter som aldrig förr. Legendariskt röj blir det dock på RockaBilligt som bara är att lägga till klassikerna rätt av.
Årets Hej då Kompis 3
Leonard Cohen - You Want it Darker
Leonard Cohen är ju den av de som föll i år som trots allt kom upp i en ansenlig ålder men det gör inte den sista skivan han fick ur sig mindre relevant eller sorglig för det. Ett enda långt vackert farväl till oss.
Årets Hytta-Med-Nävarna-Till
New Model Army - Winter
Brittiska New Model Army tog ett steg tillbaka i år och hittade tillbaka till festival-rock-med-flaggor-och-dans-och-skrik-och-klättra-på-varandra och allt det där. Burn The Castle är som gjord för den där festivalkänslan. Annars bet den lågmälda uppgörelsen med känslorna runt flyktingsituationen i Die Trying bäst.
Årets Norskt 2
Okkultokrati - Raspberry Dawn
Mycket av det jag lyssnat på i år i nya skivor är trots allt med gamla gubbar och band. Det här bryter väldigt ny mark för mig. Halvvägs mellan ren dödsmetall och rymdrock med rikligt med analoga syntar huserar norska Okkultokrati. Vi hör growl, krautrock-idéer och något helt nytt om vart annat. Texterna tycks helt baseras på alla konspirationsteorier som finns över huvud taget. Bästa spåret: Occular Violence.
Årets Fetaste
Massive Attack - Ritual Spirit
Massive Attack släppte ut en EP på fyra låtar tidigare i år och det är en rejäl Maxi-Singel som helt förtjänar att tas upp i den här albumrapporteringen. Alla låtarna låter som vanligt som en brysk kväll på klubb i Bristols hamn. Allra störst blev det i avslutande Take It There. En låt med de mest brutalt behandlade Beatles-harmonierna på gitarr och piano som man kan tänka sig. Massive slog också två flugor i en smäll och gjorde årets bästa rock-video. Se den här.
Årets Smäll-På-Nosen
Viagra Boys - Consistency of Energy
Stockholmsbaserade Viagra Boys krängde också ur sen en EP på fyra låtar som får vara med här också. När man behöver Hulligan-Krautrock rakt i ansiktet spelar man bäst upp det här.
Årets Skön-Sång
Weeping Willows - Tomorrow Became Today
Liksom bob hund är Weeping Willows ruskigt pålitliga och släpper aldrig en onödig skiva. Årets alster är inte riktigt samlad som skivorna innan men pendlar fint mellan det sentimentala och glatt dansanta. En fin Fet-Elvis-dans-parad fick de till i My Love is Not Blind.
Årets Julklapp
Nine Inch Nails - Not The Actual Events
Precis nu i julhelgen fick vi ett livstecken från Nine Inch Nails. Sicken julklapp! En mini-LP med ett väldigt otippat starkt och ilsket NIИ. Precis vad vi behövde. Starkt tvärsöver men mest värt att nämna är euforin i The Idea of You och den vansinniga produktionen på Burning Bright (Field on Fire).
Årets Öst-Göte
Lars Winnerbäck - Granit och Morän
Man får jobba lite med den här skivan. Den känns inte särskilt självklar vid de första genomlyssningarna och det lät mycket starkare på plats vid turné-avslutningen i Linköping i somras.
När man jobbat ett tag hittar man dock grejer som Khom Loy som dröjer sig kvar.
Årets Gammel-Indie
Pixies - Head Carrier
Pixies gjorde en sorts comeback härom året och släppte en skiva som i delar var ganska usel (Indie Cindy). Den här uppföljaren är många fall framåt. Det är ju inte riktigt det med där bettet som fanns 1988 om man säger så men det är en trivsam skiva. En liten låt som Plaster of Paris hittar alltid sin plats i tillvaron
Årets Hej då?
Kent - Då Som Nu För Alltid
2016 blev också året då rockbandet Kent packade ihop och tackade för sig. Nu är det inte mycket rock kvar på sista skivan (se mer utförlig analys från tidigare i år här.) men ändå. Hej då Kent. Jag tror att du är tillbaka om säg sju år med en känslomässig comeback-turné och ny skiva eller så gör du inte det. Den instrumentala låten som kom ut i avskedsvideon är det bästa Kent gjorde i år.
Jag såg kvalitetsorkestern bob hund ett antal gånger när det begav sig på 90-talet och en bit in på nästa årtionde. Även om goda möjligheter getts även längre fram i tiden har det liksom inte blivit av att hälsa på de igen. Jag har kollat upp plattorna som börjat komma ut mer frekvent igen efter 2009 och även om de inte alls vart så tokiga så har bettet och glöden från förr saknats lite menar jag. De har ju ändå hållit på sedan 1994 och jämfört med till exempel Kent som har ungefär samma ålder så är de ju fortfarande intressanta. Istället för att utveckla sönder sig så har bob hund mer invecklat in sig.
Idén att se de live nu 2016 känns dock klockren då rapporter om en god status spridit sig till mig från den pågående norden-turnén och bara för att det är en kul grej helt enkelt.
Det blir inte riktigt som jag tänkt mig då jag tvingas avbryta konserten för att valla ut en vän som drabbades av illamående men ungefär halva konserten får jag sett iallafall. Bandet intar klassiska Pustervik i Göteborg som nog är stadens bästa scen för band i den här storleksordningen. bob har inget förband med sig men väl en skön kvinnlig DJ som spelar hysteriskt spretig och god musik. Mycket garage och obskyr postpunk och så plötsligt groove-stycket Svolta definitiva med Ennio Morricone från 1970. Bara en sån sak. Inte så konstigt att de lirar den. Stycket ligger till bas för bob hunds egna instrumentala bob hunds 115:e dröm från 1998.
Något efter utsatt tid står bandet på scenen och värmer igång sina instrument. Sångaren Thomas Öberg har inget instrument att värma upp utan tar sig tid att ögna publiken istället, Han står säkert still i en minut och spanar av scengolvet innan det brakar loss.
Det varvas friskt med färskt material som Underklassens Clown, Din piñata och Brooklyn Salsa med gamla bekanta som Skall du hänga med? Nä!, Düsseldorf och Nu är det väl Revolution på gång?
De nyare låtarna låter överlag mildare, tydligare och ibland lite långsammare medans klassikerna fortfarande har gott om grus och gnissel i kanterna och även drar upp tempot. Halv-sena och nyare låtar har också lite bredare mönster där Disco möter de alternativa hyssen. Ett himla gott gry är det hur som helst och Öberg fnattar runt scenen och klättrar på saker och viftar i god kondition.
Ja, sen var jag ju tvungen att bryta och hjälpa vän ut. Personalen på Pustervik agerade mycket professionellt och lät oss använda en speciell utgång som ledde rakt ut på gatan. Jag lyckades inte ta mig in igen till den varma, utsålda föreställningen men det jag hann se var riktigt bra verkligen. Bra driv och humör. Lagom långa filosofiska mellansnack och tända versioner på alla låtar. Fin hjälp av småtjejerna i Pop-Kollo på flera låtar och en fet stämning i lokalen. Det funkar alltid med Bob
bob hund på Pustervik
Skjortan är av nu
Efter ett tag blev det revolution på gång igen
Jag filmade en liten sväng också. Det fina mittpartiet på Harduingetmankandansatill? inklusive bastrumman som hoppar över en takt. Lysande.
Plötsligt händer det. Först i kön. Bostadskön. 1 januari drar jag vidare. Västerut. Ikväll firar jag. Lyssnar på poeterna Iggy och David.
Som Iggy diktade, "Every motherfucker really needs a home...."
Eller David: "Sometimes I feel / That I need to move on / So I pack a bag / And move on / Move on..." Stay tuned för mer information.
Så var det dags igen. Som jag var inne på i mitt förra inlägg så var det dags att få träffa ikonerna i The Cure igen. Femte gången gillt. På hemmaplan i Göteborg. En sketen onsdag. Men vilken onsdag det skulle komma att bli.
Jag valsar ner till isladan Scandinavium i den bistra oktoberkvällen. Tar en titt på scenen och tar en promenad runt själva inner-arenan. Jag är ute i väldigt god tid. Det är ett fåtal individer på plats på parkett som klänger på kravallstaketet eller som satt sig på sina jackor och dricker blaskig folköl i plastglas. Jag hittar en starkt inmurad bar strax utanför ingången till innandömet av arenan. Tänker att ett glas rödvin skulle kunna hinnas med men det ser så otrevligt ut. Folk sitter inspärrade i en liten glasbur omgärdade av mängder med taggade vakter som ser ut och bara vänta på att nån skall snubbla på ett skosnöre så att de kan kasta ut dem. Jag tittar på rätt ful Cure-merchandise och tar mig en blaskig folköl för femtio kronor i korvkiosken istället. Sen går jag ner och tar mig en bra plats framför scenen. Tar mig en plats till vänster mot scenen i riktningen där Bowies gamla gitarrist Reeves Gabrels kommer och stå senare på kvällen. Tänker att det blir lugnare där än till höger där basisten Simon Gallup kommer att husera. Eller i mitten där Robert Smith själv tar plats. Det kommer att visa sig vara ett bra val.
Jag sippar blaskig folköl som påminner om öl och tittar på folkmassan som böjar fylla på framför scenen. Cure-flickorna och -pojkarna har blivit påtagligt äldre noterar jag. Mycket märkligt. Jag minns de förr som unga och oförstörda, arbetslösa med vaga konstnärliga drömmar. Nu ser de flesta ut som seniora socionomer, framgångsrika art directors eller hysteriskt leende konsulter. Hur gick det här till? Här och där en del yngre också, En del unga vuxna i sällskap med en förälder i min egen ålder. Folk är glada. Nästan för glada. Jag sänker plastmuggen i en skräpkorg alldeles lagom till förbandet The Twilight Sad ramlar ut på scenen.
The Twilight Sad värmde upp arenan
Att vara förband är alltid otacksamt. De flesta undrar vad det där är för jeppar som tar upp viktig scentid. De är liksom alltid i vägen. Skulle de vara för bra är inte det bra heller. Jag har lyssnat in mig på bandet sedan något år sedan sedan det blev klart att de skulle få värma upp under den stundande turnén med det mer kända bandet. På skiva låter det inte så oävet. Inget revolutionerade men schysst modern standard-post-punk med skotsk accent i sången. Live funkar det dock inte riktigt. Jag blir förvånad över att det är såpass otight som det är och att sångaren sjunger så falskt. De har ju ändå hängt med på turnén under hela den nordamerikanska delen som hållit på i flera månader. Sångaren James Alexander Graham som påminner om en blandning av Ian Curtis och ett borttappat barn på en stormarknad är dock hysteriskt glad och tacksam i mellansnacken. Publiken är varm och applåderar artigt snällt men utan större åthävor. Sju låtar får bandet spela och det tar sig något efter ett tag som de kopplar in mer elektricitet men det var nog inte deras största kväll direkt. I Could Give You All That You Don’t Want från senaste albumet från 2014 sitter skapligt.
Så fort bandet ramlat av scenen rusar ett 10-tal skojfriska roadies in och börjar bygga om tillvaron där uppe. Förbandet har fått använda en smal remsa närmast scenkanten där de tryckt in sina grejer inklusive ett litet trumset som bredvid huvudbandets trumset ser ut som ett på låtsas. Roadiesarna som delat upp scenens område i små zoner jobbar mycket effektivt och har strax hunnit bygga allt färdigt inklusive att tejpa låtlistor i golvet med tjock tejp och ställa fram dryck på strategiska ställen. I mitten framför trummorna ställs tre halvliter stora glas med apelsinjuice fram. Mörkret lägger sig en stund och sedan hörs ambienta ljud i högtalarna på modest volym samtidigt som ljusriggarna tänds sakta upp. Rökmaskinerna går på maxfart, det har redan under förbandet vart rökigare på scen än på en hemmafest hemma hos mig men nu uppnås effekter typ Lützen. Så blir det fart på publiken när skuggor rör sig i röken och så står de där. Smith hälsar kort på oss och hänger på sig sin gitarr. Det är igång.
The Cure. Robert Smith (t.h.) och Reeves Gabrels (t.v.)
SHAKE DOG SHAKE
Man har ju funderat på hur det skall börja. Rapporter från spelningarna i Helsingfors, Stockholm och Oslo har vittnat om antingen Plainsong eller Open. Vi får det tunga och goda inledningspåret från The Top från 1984, Shake Dog Shake. Det går lika bra. Den rasslar gott även om arenaljudet låter oväntat illa. Som att ljud i mixen fattas. Märkligt att man inte kan ställa in saker rätt från början. Det hela kommer att ordna upp sig efter ett par låtar men i första låten låter till exempel trummorna som någon som slår ihop grytlock. Humöret är det dock inget fel på. Smith är på ett lysande humör och Gallup är strax igång att undersöka hela scenområdet med sin sladdlösa bas. Gabrels tar det lite lugnare och spelar mest var han står. Han kommer längre fram att få hålla reda på var den promenerande basisten tar vägen, framför allt i förhållande till sin egen gitarrsladd.
FASCINATION STREET
De kastar om helt från tidigare konserter och drar på en klassisk rocklåt till. Ut-ljudet är inte helt stabiliserat än men det låter ändå magiskt. Gallup spelar storartad bas. Sångaren Smith må ha gått upp en del i vikt och har inte längre någon frisyr som någon vill härma längre men sången är där fortfarande. Fantastiskt stark och som den skall låta. Gitarrspelet är härligt flinkt också. Keyboardisten Roger O'Donell som jag inte ser så bra, han håller sig längst bort på scenen från min utgångspunkt får lite mer att göra på det här stycket från klassiska Disintegration från 1989.
A STRANGE DAY
Som tredje spår dunkar bandet på en stor favoritlåt till mig. Det klassiska episka monstret till låt från den suggestiva plattan Pornography från 1982. Det låter stort och fantastiskt och det är så förbannat roligt att vara så nära scenen och se det här hända just här. Min enda invändning är att låten i original innehåller multipla stämmor gitarr som Smith spelade bägge två på skivan. Lite i solodelarna som Thin Lizzy brukade göra. Nu när de har en så kompetent gitarrist som Gabrels med sig så kunde han bjudas in så att de kunde genomföra vad som hörs på albumet men han hålls kvar på mer undanskymd kompgitarr här. Det är lite synd. Annars låter det bara härligt.
A NIGHT LIKE THIS
Bandet fortsätter blanda friskt och här kommer otippat en klassisk sak från Head on the Door från 1985. En fantastisk poplåt som ändå innehåller de där bittra kanterna. Här får Gabrels lägga solot som spelades på saxofon på skivan från början. Publiken sjunger med fint i de bittra orden "The Most Gorgoulsy Stupid Thing I Ever Cut in the World.." som en stark vers slutar
THE WALK
Vi tar oss till 1983 och singel-hiten som är av mer dansant karaktär. Det låter faktiskt mycket fetare nu med fullt band än den gjorde då i mer minimalistisk tappning
THE BABY SCREAMS
Tillbaka till Head on The Door och tempot går upp, De patenterade klick-ljuden är med och drivet sitter gott. Folk runt mig verkar nästan förvånande att det är så bra som det är. Dans uppstår i publikhavet och även uppåt läktarna närmast. Vart man vänder sig ser man fånleende eller skrattande människor. För att vara anklagande för att vara ett så deppigt band gör de folk väldigt glada får man säga.
SLEEP WHEN I'M DEAD
En med mått mätt ny låt dyker upp i setet,. Från senaste skivan 4:13 Dream från 2008. Låter så mycket The Cure som det bara kan men är inte riktigt i linjen i kvalitén med de äldre styckena.
PUSH
Och så tillbaka till 1985 igen. En av de stora stora favoriterna för mig. Lite orolig för den här har jag vart då de experimenterat på senare år live med denna. Lite som David Bowie gjorde med sin Rebel Rebel på senare år live så har de mixtrat med introt. Släppt det tunga avstampet i trummorna och haft andra hyss för sig. Nu spelar de den på riktigt igen. Här hade jag hört Smiths gitarr mer uppskruvad men det är ett marginellt önskemål. På det stora hela låter allt som det ska. Underbart.
IN BETWEEN DAYS
De tar en låt till från samma platta. (De kommer till slut att ha spelat fem låtar från Head On the Door innan de är klara, mer än från någon annan) Den här har de tidigare haft problem med live och de har inte riktigt fått till bettet som låten har men nu har det ordnat upp sig och den sitter som ett spett. Smith spelar härlig akustisk gitarr med en stor stjärna på sig.
FRIDAY I'M IN LOVE
Den här låten från 1992 års Wish hade jag tidigare rätt svårt för. Det lät alldeles för lättsmält tyckte jag. Plattan i övrigt var mycket starkare men jag har blivit sams med låten efter mycket om och men. Budskapet om vilken dag som man lever mest på gör väl sitt till antar jag också. Hela bandet briljerar musikaliskt.
BOYS DON'T CRY
Äldsta låten ikväll hela vägen från 1978-79 och den brukar komma mycket senare, rent av avsluta spelningar. De spelar sången lite långsammare än man är van vid men stort jubel i publiken längs med hela stycket.
PICTURES OF YOU
Vi tar oss tillbaka till 1989 igen och bandet har gjort bättre tagningar av den här men den sitter ändå gott. Får svårt att avgöra om Smith spelar högt stämd femsträngad bas som han brukar i den här eller kör på gitarren. Hans olika yxor som han växlar med ser väldigt lika ut. Gabrels olika instrument ser mer unika ut när han byter ut de mellan låtarna.
HIGH
Det spelas mer från Wish från 1992. Den här har jag alltid föredragit i maxi-singel-versionen men den funkar bra i sju tums version också. En lite bortglömd pärla faktiskt, Projektionerna bakom bandet som hittills visat mörkare suggestiva mönster eller mörka stjärnhimlar är nu utbytta mot en klarblå himmel med fluffiga moln.
LOVESONG
Bandets största hit. Låg rent av 2:a på amerikanska hitlistan 1989. En klar favorit för många. Smith och Gabrels delar upp det intrikata gitarrarbetet fint mellan sig. Publiken sjunger med för full hals.
JUST LIKE HEAVEN
Den här pop-pärlan från Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 påminner lite om In Between Days i sättet men den här har de alltid satt bra live. Likaså i kväll, Det var ju en stor hit det här med och det parkett-dansas friskt igen.
FROM THE EDGE OF THE DEEP GREEN SEA
Ett monster till låt live och på skiva. En underbar resa. Med det Stooges-liknande pianot och en sjuhelvetes uppbyggnad i låt-strukturen. Ett stycke man aldrig tröttnar på.
WANT
Lite otippat en låt från en av bandets mest utskällda skivor, Wild Mood Swings från 1996. Skivan har några sorgliga spår men annat är faktiskt riktigt bra som den här. Här lägger O'Donell mer traditionell orgel vilket inte är så vanligt i Cure-låtar men det låter fett och bra.
ALT.END
Kanske konsertens enda tveksamma stund. Låten från det lite trötta albumet The Cure från 2004 kunde ha bytts ut mot något annat. Det är ingen hopplös låt men det finns så mycket annat bättre.
ONE HUNDRED YEARS
Om det lät lite håglöst i spåret innan så är vi helt back on track nu. Nu får vi tyngden och allvaret och de fräsande gitarrerna. "It Doesn't Matter If We All Die" som första raden går och det blir inte lättsammare efter det. Stort.
GIVE ME IT
Men om den föregående låten lät tung så är det ingenting mot vad som kommer nu. Låten är ju en bitsk kakafoni på albumet The Top redan 1984 men jag har aldrig hört någonting liknande med The Cure tidigare. Det är så inni-helvete tungt. Det är hårdare än Metal av vilken sort som helst. Man får jämföra med Swans med tillgång till ett stålverk för att ens komma i närheten. Och ljudet är nu sagolikt bra. Ljusriggarna åker berg och dal-bana med inställningen Full Epilepsi. Det är konsertens största stund och något jag aldrig kommer att glömma.
AT NIGHT
Bandet har tagit en kort paus och spelar fyra låtar på raken från klassiska plattan Seventeen Seconds från 1980. Bas-ljudet är enormt. Allt sugs in i mullrande bas. De andra instrumenten täcker upp basregister de med. En låt med ett skevt tempo som låter bättre än någonsin.
M
Låten Smith skrev till frugan Mary även om de inte hunnit gifta sig då. Det gjorde de först 1987.
En butter pop-låt som vuxit till en större tillvaro med åren. Har ett fint gitarrsolo som jag tycker spelas lite för lågt ikväll. Har hört andra senare tagningar då det fått ta över mer. Fångade en bit av slutet i låten i klippet längst ner i inlägget.
PLAY FOR TODAY
Låten som inte var en så stor hit från början men som blivit det senare. För några år sedan började folk sjunga fotbollskörer till keyboardslingan i versen och publiken i Scandinavium gör ett försök men det blir inte riktigt samma tryck som i Syd-Amerika eller Frankrike. Låten i sig sitter dock fint.
A FOREST
Jo, det är väl min favorit. Den största stunden och säkert spelad på varje konsert bandet gjort sedan 1980. Det låter bra, ingen fara på taket men jag har hört den i starkare versioner. I kväll är den bara fantastisk. Inte kvarts-lång som den blir ibland men de 2-3 sista minuterna med enbart Gallup på bas och Smith på solo-gitarr (ett nytt grepp) är det allra vackraste på hela kvällen. Ren magi. Janne Bark hade gått upp i brygga om han vart här.
LULLABY
Det blir en ny kort paus. De är inte borta i många minuter och nu får vi ett pass med lite blandat. Först brottarhitten Lullaby från 1989 och backdropen förvandlas till en stor spindelväv i vitt och svart. Smith accentuerar texten genom att flaxa med armarna under paus från gitarrspelet och göra extra spindel-lika grimaser.
BURN
Jag såg från början att en roadie hade förberett med en flöjt som hänger i Smiths mikrofonstativ och nu är det dags att tuta i den. Bandet spelar non-album-spåret Burn som fanns med på soundtracket till filmen Crow från 1994. Det är en riktigt bra låt som bandet sätter gott ikväll
NEVER ENOUGH
Den här var inte med på någon riktigt platta utan dök upp på deras remix-skiva Mixed Up 1990. Den släpptes även på singel och just tolvtums-mixen var sagolikt bra. De skojade till det och kallade mixen "Radio Mix" trots att den innehöll 2-3 gitarrsolon till som inte var med på den vanliga. Det här var den tidigare gitarristen Porl Thompsons stora stund där han fick leka Hendrix, Zeppelin och Cream för en stund. Den här kvällen vänder Reeves Gabrels fint ut de olika arketypiska gitarr-passagerna.
WRONG NUMBER
En tredje låt utan tillhörighet på en vanlig skiva. Dök upp på en Greatest Hits-skiva 1998 och som singel. Noterbart att här gjorde Gabrels ett tidigt gästspel. Han hade lärt känna Smith på David Bowies 50-års kalas som de bägge spelade på. Här får han för första och enda gången ikväll spela gitarr-delar som han själv vart med att hitta på. Gabrels blev ju fast medlem i The Cure först 2012 och senaste skivan kom ju ut 2008
THE LOVECATS
Sista pausen är gjord och i sista blocket plockar bandet fram de rena mest lättillgängliga låtarna. De där som alla gillar när de är fulla. Först ut Lovecats som de bygger om rejält. I original 1983 hade ju låten ett lätt-jazz-tänk med struttig ståbas och New Orleans-piano. Nu låter de mer som ett coverband på sig själva men Smith verkar ha fasligt roligt och det smittar av sig.
HOT HOT HOT!!!
Lite av en knaslåt från dubbel-LP'n Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 men ändå väldigt medryckande. The Cure goes Prince ungefär. Väcker skratt och glädje som vanligt. Publiken längst fram är fortfarande på fötterna. Förvånansvärt få har gett upp trots den långa speltiden. (då räknar jag inte de två flickebarnen som svimmade och fick bäras över kravallstaketet tidigare under kvällen)
THE CATERPILLAR
Det här är den enda låten jag inte tar vad det är med en gång. Jag tar den inte på första dutten så att säga. Smith spelar atonal fiol på sin elgitarr. Jag borde ha räknat ut det men hör först när han börjar sjunga att det är den märkligt skeva sången The Caterpillar. En sjösjuk låt från 1984 som är mycket populär fortfarande i många läger.
LET'S GO TO BED
Det här var min introduktion till bandet The Cure 1982 och även om jag kanske inte tycker att det är deras största stund idag så har jag fortfarande en väldigt weak spot för den. Den vinner också mycket på mer fullskalig instrumentering som denna kvällen. "Stay Alive But Stay The Same/It's just the same/A Stupid Game.." aj vad bra.
CLOSE TO ME
En fet hit-låt till. den här dök ju upp på Head on the Door 1985 och släpptes sen samma år på singel med mer riktigt blås på. Cure har ju inte med sig någon blås-sektion ikväll men O'Donell lyckas faktiskt få till det på tangenterna. Publiken sjunger med starkt.
WHY CAN'T I BE YOU?
Sista låten och det stussigaste vi hör ikväll. O'Donell får spela mer synt-trumpeter men de låter betydligt mer som autentiskt blås än det gjorde på 80-talet. Det hela blir som en futuristisk Soul-fest det specifikt 80-taliga i sig. och sen Tack och hej. Ja Tack verkligen. Må ni aldrig dö.
Lite fler bilder och en film jag redigerade ihop lite fort ikväll. Ljudet är svårt att få till med en telefon i en ishockey-lada men man får en bild på nåt sätt kanske.
Att det alltid skall komma nån och fota och filma när man skall fota och filma
Robert Smith och Simon Gallup
Reeves Gabrels längst till vänster
Robert Smith har tappat bort sin gitarr tillfälligt
Ikväll står ett visst band på Globens scen i Stockholm. På onsdag i nästa vecka står samma band på Scandinaviums scen i Göteborg. Det är ett av mina absoluta favoritband och jag kan knappt bärga mig igen innan jag går in i islada på onsdag kväll.
Må så vara att jag alltid vurmat för och tjatat om David Bowie, Iggy Pop, Lou Reed, Neil Young, Nick Cave, Led Zeppelin och Black Sabbath men vid sidan av de giganterna finns det ingen större musikalisk upplevelse att finna på scen eller skiva som The Cure.
Jag kom i kontakt med bandet för första gången 1982. Jag var tolv år och förstod ingenting först. Jag hade aldrig hört något liknande. (Det var mycket man aldrig hade hört tidigare när man var tolv år men det här skulle komma att fastna). Det var märklig musik. Trakterande av bas och gitarr på ett sätt som var helt nytt. Skumma klick-ljud i takt och bitter sång. Jag blev tvungen att höra de flera gånger om på radion innan det bara sjönk in och satt där. Sen dess har jag aldrig släppt bandet.
1987 åkte jag upp till Stockholm och såg The Cure första gången live på Johanneshovs Isstadion. De var ute på sin turné till plattan Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Det var sagolikt. I raden framför mig på parkett dansade en konstigt klädd man, han hade rutiga byxor och nån sorts joker-skjorta till det. Det visade sig vara Di Leva som hade lika roligt som jag. Bandet växlade mellan tungt gitarr-groove, skir pop och episka beteenden på scen. Det var så stort. Så fett. Och ändå så annorlunda allting annat.
Gitarrer med effekter inställda alldeles lagom mellan taggtråd och jangle. Simon Gallups enorma basgångar. Milda syntsjok som varma vattenfall hällt på allting. Distinkta trummor. En totalupplevelse. Efter konserten gick vi ut och tog lite luft. Alla ville åka med samma pendeltåg in till stan. Vi tog en promenad runt arenan istället och hittade av en slump artist-ingången. Då vi fick höra att bandet strax skulle komma ut där väntade vi en stund och strax därpå kom det ut en samling milt nyktra engelsmän med hår åt alla håll på väg mot sin turnébuss som stod strax bredvid. Boris Williams och Laurence "Lol" Tolhurst hade skojat till det och satt på sig samma överrock och viftade omkring som ett extra onyktert penntroll med två huvuden och fyra armar. Jag fick en kort pratstund med sångaren Robert Smith då jag yttrande mitt skarpa "Nice Concert" som mitt bidrag till dialogen. Lätt starstruck. Någon i sällskapet fick åtminstone ur sig att bjuda bandet på efterfest just som de skulle gå på sin buss och Robert klev av i steget och tackade och förklarade att de skulle åka buss i natten till Tyskland till nästa konsert och tyvärr inte kunde medverka. Det var minne för livet och autograf med hem. En tös i sällskapet som hade mycket rudimentära kunskaper i ämnet The Cure fick sina autografer skrivna på baksidan av sitt busskort. Alla skulle få.
1989 var jag tillbaka på Johanneshov igen. Det fanns en alldeles färdigbyggd glob alldeles bredvid nu men bandet tog återigen isladan i besittning. Nu byggde showen mycket på den senaste skivan Disintegration som var ett steg i en annan riktning. Det skramliga fick stryka på foten för det mer välspelade. Mycket lät Pink Floyd snarare än Post-Punk. Dessutom hade Europa-turnén kickat igång med Stockholm som första station bara tre dagar att senaste plattan hade släppts så det var svårt att helt lyssna in sig. Ljudet och ljuset var dock fenomenalt. Fortfarande lika imponerad över hur de lyckades spela och få fram den komplexa ljudbilden från skivan lika bra live. Di Leva var i publiken på parkett igen. Den här gången såg han inte lika glad ut dock.
Året efter, 1990 åkte jag till Roskilde rockfestival för första gången. Största artisten på festivalen var Bob Dylan som hade fått den bästa tiden klockan 20 på lördagen på stora scenen. Detta skulle dock innebära att The Cure som hade tiden innan eller efter skulle missa en av Englands matcher i Fotbolls-VM på TV så de frågade Bob om de kunde byta tid och han gick otippat med på det och bytte tid så att Cure kunde se fotbollen i lugn och ro. Sedan körde de ett Greatest Hits-set som på pappret var formidabelt men svårt för mig att i efterhand avgöra hur bra det var då jag piggat upp mig lite väl mycket med de uppiggande medel som bjöds på området. Jag minns att de körde udda nummer som Dressed Up bland hitsen iallafall.
Det kom att dröja till 2008 tills jag såg bandet igen. Än en gång på Johanneshov i Stockholm och här var jag tillräckligt redig i huvudet så jag kunde ta till mig hela konserten. Det var helt lysande som vanligt. Nu på onsdag blir det alltså femte gången gillt och jag är lika peppad som vid varje tidigare gång.
Jag har lite svårt att peka på vad som är så bra med de här bandet egentligen. De har aldrig vart tyngst eller mest spektakulära. Sjungit tuffast eller renast. Numera hittar man ett penntroll i mitten på sång och gitarr som med tiden blivit ganska korpulent och han har tappat bort de flesta originalmedlemmarna från förr. De har inte släppt en ny skiva på åtta år och de senaste två innan dess var i stora drag Sådär. Och det här är ändå det största som händer på en scen det här året, eller decenniet.
Om jag fick välja så får de gärna börja med The Kiss på onsdag som de gjorde 1987 men de får göra vad fan de vill. Insläppet börjar 18:15 på Scandinavium och efter 19 drar skottska förbandet Twilight Sad igång (som är väl värda en titt på också)
Här några live-klipp från genom åren som de gärna får återskapa i nästa vecka igen.
Först som sagt The Kiss, ursprungligen från 1987, här i en tagning från 2002
Skulle de välja att öppna med den här funkar det också. Plainsong, från 1989, även här i version från 2002
Andra spår som måste spelas. Push från 1985, här i 1986 års version
Två låtar som går att spela i ett svep, M och Play for Today, bägge från Seventeen Seconds från 1980 och här från en underbar fransk konsert 2005. Hoppas att fotbollskörerna på den andra låten sitter som det skall.
Jag hör också det här gamla örhänget från 1987 i 1995 års version
Det finns så många låtar, skall inte rabbla alla. De måste dock göra A Forest från 1980, Inte så här mysigt akustisk som i klippet nedan från 2001 utan riktigt elektrisk i minst 10 minuter med minst tre saftiga gitarrsolo-attacker från Smith själv. En bra kväll gör de det.
Världens bästa Berntsson.
Arbetar i IT-utbildningsbranschen,
Skrev oregelbundet kulturartiklar i pappersupplagan av Miljömagasinet 2010-2013 och här på bloggen recenserar jag oftast musik, film, mat & dryck samt bearbetar händelser ur historien och i samtiden
