Från Post-Rock till Huligan-Indie

Hunt
Holograms
Konsert, Stora Scenen, Pustervik, Göteborg, 131122

Jag hamnar på konsert igen. Skoj.

Efter lite lämplig uppvärmning på sunkkrog på andra Långgatan äntrar vi Pustervik på fredagskvällen och kommer precis lagom till att Göteborgska Hunt äntrar scenen.  De spelar klassisk post-rock med inslag av 80-tals-ångest. Svepande och episkt delvis i samma skola som Mogwai men med skirande kvinnlig sång. Det låter dels som gamla bekanta för 25 år sedan som den där peaken av just post-rock som tornade upp sig en bit in på 2000-talet. Alltihopa är ackompanjerat av ett bildband med ledsna människor i trasiga hus med många instagramfilter pålagda. Vi slås av hur välljudande och professionellt det låter och ser ut. Jag har aldrig hört Hunt förut men det gör inget, man faller in i grejen med en gång.

Det är ganska bra med publik på plats men inte så stora folkstormar att det inte går att ta sig ner till strax framför scenen för att ta sig en närmare titt.

Det blir långa låtar som det är frågan om i den här genren som på något sätt korsar indie-rock med en mer nästan symfonisk ådra. Ofta belönas med befriande crescendon mot slutet av varje stycke

Hunt verkar ha en lös banduppställning med medlemmar som kommer och går men det märks inte av utan det låter helgjutet och totalt det hela. Efter sista låten kändes det nödvändigt att gå till merchandisebordet där bandet gladlynt sålde den nya färska skivan Dark Come Sooner och det är en bra platta som låter god  i samma anda som det lät på spelningen.

Efter Hunt och en lagom lång paus skiftas stämningen när det blir Farstabandet Holograms tur att visa upp sig. De har också vissa avstamp i det lätt ångestfyllda och melankoliska från svunna tider men med en mer uppkäftig attityd. Vi hör dels hela basgångar från Joy Division och analoga syntslingor som stulna från The Cures album Faith men framförallt hör vi slingor av förbannande gitarrslingor med mycket diskant så som Broder Daniel spelade dem. Ibland hör vi rent av hela låtar och riff som de gjorts innan men här presenteras de i mer huligan-liknande miljö. Sången skriks konstant, ungefär som det skriks utanför puben på väg till derby på den närliggande arenan med ett cirkum av 8 pints i magen i ett gråmulet England. Det är punk, det är svårt att kalla det något annat och det är ilsket. Stämningen i lokalen ändras markant och strax bildas en en moshpit mitt framför scenen där ungdomarna dansar på varandra som om det inte fanns någon morgondag.

På klassiskt manér uppstår bråk med vakterna när någon lätt för ivrig konsertbesökare kastas ut och scenen som uppstår vävs in i föreställningen på ett nästan regisserat sätt.

Det blir lite entonigt efter ett tag men det har ändå någonting, det här arga och kantiga. Det är svårt att höra vad de sjunger om eller vad de vill egentligen men det biter, det får man säga. MEd lite mer struktur och dynamik kan det nog gå långt. Holograms är redan ute och turnerar i världen och USA så det är väl redan på väg.

Som vanligt kul att gå¨på konsert och också kul att kolla på de där grejerna man inte alls kollat upp innan. Att ta del av nytt i real-tid med dagens fina ljud- och ljuskvalité som Pustervik erbjuder.

Hunt verkar inte ha någon aktuell hemsida men man kan lyssna på ett spår på skivbolagets sida och kanske hitta mer info på någon annan flik där.

Holograms har en Facebooksida.

Skräck-Countryn i helgen

Dirty Old Bastards
The Don Darlings
The Coffinshakers

Halloween bash/konsert, Götahof, Göteborg 131108

Jag var ju och upplevde kultur i helgen. Tre band och nåt sorts sent Halloween-tema. Inte ett sånt där jobbigt Disney-Halloween-tema utan någonting mer mot ragger/hipster-Halloween typ.

Eller så mycket hipster-feeling vet jag inte om det finns över den här grejen längre, det kanske rent av är svennigt nu, vad vet jag.

Hur som helst så levererar tre band musik med lek med generationerna. Först ut i trappen till Götahofs lätt gotiska lokaler bjöd Dirty Old Bastards på musik med ståbas och tvättbräda bland annat.

Snygg inramning får man säga även om man hastade på in i lokalen och jag aldrig riktigt greppade vad bandet spelade riktigt. Det såg trevligt ut iallafall, som förr i världen på festerna i Vasastaden, Linné eller Haga i Göteborg.

Polarn Tony tyckte på förhand att det lät som studentspex men jag tyckte det lät lite starkare vid en närmare granskning. 

Sen inne på stora scenen var The Don Darlings först ut på scen. De såg ut som en samling kraftigt berusade bilmekaniker långt ifrån sitt garage. De fick till en fin bensinmacksblues från svunna tider. Publiken såg ungefär likadan ut förutom töserna som blandade friskt från 40- och 50-talet och pinup- och filmstjärneideal och andra attribut. Minst 75% täckning av huden av tatueringar är dock ett minimikrav i den här samvaron. För alla inblandade.

Sen var det dags för The Coffinshakers som har en sångare märkligt nära Johnny Cash i tonen. Det är en Cash i en vampyrfilm från 50-talet i och för sig med lite styggare musikalisk inramning med både twang och darr i gitarr och ståbås till. Jag tyckte att sångarn var lite väl nermixad och gick och småpratade lite med ljudteknikern som var sympatiskt placerad på golvet bland publiken. Han meddelade att "Det har brunnit i alla topparna" men i och med att jag inte behärskar ljudteknikerska så har jag ingen aning vad han pratade om. Roligt var det iallafall.  På lite närmare håll var det lättare att urskilja sången hur som helst och även om det var utsålt så var det en behaglig nivå på trängseln närmast framför scenen där ansatser till styrdans av mer ironisk art var det vildaste som hände.

De här gynnarna har väl inte gjort någon ny skiva sedan 2007 och jag vet inte hur het den här scenen är längre (De är enligt uppgifter stora i Finland dock) men det blir en riktigt skön kväll med en glad och tacksam publik som bär fram bandet till en god prestation trots den småsurt coola imagen.

Här har jag hamnat lite på kanten. Alldeles intill en köksdörr som personal från köket ville använda hela tiden men de hade en väldigt förstående inställning trots att man var alldeles i vägen.

Kul kväll helt enkelt och banden har några riktigt tjusiga låtar som de spelade ordentligt denna kväll. ta en titt på Facebook och Spotify och Youtube och sådant där så finns de överallt för de som vill känna vidare på grejen

David Bowie i Extra-upplaga

David Bowie 
The Next Day Extra
EP, 2013


Knappt har beskedet om Lou Reeds frånfälle hunnit sjunka in i medvetandet när David Bowie plötsligt visar nya livstecken.
Livet är Liv och Livet är Död.

Låt oss börja reda ut formatfrågan. Tidigare i februari i år släppte David Bowie sitt efterlängtade comeback-album, The Next Day, det första på tio år.  Ett fantastiskt gott album, antagligen årets album alla kategorier om än inte helt i klass med de mest spännande musikaliska expeditionerna på 70-talet, men väl så gott så.

Nu just som novembermörkret helt börjat omfamna och kväva oss släpper Bowie skivan igen i lite olika nya de luxe-varianter. Det finns dels en trippel-album-utgåva, dels ett dubbel-album och sen finns det en digital EP att titta närmare på. Trippelskiveupplagan innehåller dels den vanliga skivan, en skiva med nyskrivet, remixer och b-sidor samt en DVD med videos till de låtar som blivit singlar från den ursprungliga skivan. Dubbelskivan innebär samma som trippeln minus DVD:n och den digitala EP:n innebär just skivan där det nya gömmer sig och det är den jag väljer att lägga under lupp mest i dagens artikel.

Det har hörts en del gnäll om skivsläppet. Att det luktar cash in och profit men sanningen är ju den att köparen kan välja helt vad den vill köpa genom de olika alternativen som ges. Dessutom lyssnar ju de flesta surskallarna gratis genom Spotify ändå så gnället är delvis obefogat.

Det är dessutom inte någon helt ny idé det här med att återsläppa skivor inom samma år i nya varianter och utföranden. The Cure gjorde det 1987 med sitt dubbelalbum Kiss Me Kiss Me Kiss Me som släpptes som trippel lagom till julhandeln det året till exempel.

Man kan tycka att det är lite tramsigt, att det hade räckt att släppa de nya låtarna och några remixer och sen låta det vara bra med det. Eller så kan man skita i att fundera vidare på det och konstatera att man står inför en avlyssning av en bunt nya David Bowie-låtar. En vecka kan börja sämre om man säger så.

Det som är helt nytt är Atomica, The Informer, Like a Rocket Man och Born in a UFO. Vidare har vi även God Bless The Girl (som fanns med på den japanska utgåvan av originalskivan), samt remixer på Love is Lost och I'll rather be High. Ovanstående utgör den digitala EP:n. Bonuskivan i fysisk form innehåller även de gamla bonuspåren Plan, I'll take you There och So She som alltså var med på de luxe-skivan som släpptes i februari. Är alla med så långt?

De nya låtarna spretar och drar som de andra låtarna födda till världen 2013. Ingenting är speciellt direkt eller skamlöst publikfriande. Men det är typisk Bowie-musik. Lite avigt och introvert och storslaget på samma gång. Referenserna från den egna såväl som andras karriärer filtreras ner till en kopp mocca som är svårslagen om man jämför med typ all samtida musik i övrigt. Det låter modernt och ändå inte. Det målas både innanför linjerna och en bit utanför. Det är ur och i takt med tiden på samma gång.

I inledande Atomica leker Bowie med publikens förväntningar i den laddade textraden "Let's take this Show on the Road".  Oavsett om upphovsmannen bara jiddrar med sin publik som inget hellre vill att ikonen skall ut på turné-vägarna eller om han har något helt annan mening spelar ingen roll. Det biter. Lite 1980-bas sipprar fram i klassisk pop/rock med  småstygg gitarr. The Informer slår an sådär som ett spår från klassiska Scary Monsters med kul sång sjungen i lager mot varandra. Bowie sjunger såklart alla lagren. Skiften och byten av harmonier och takter sker så där märkligt som de bara gör. Det tar sin tid att ta sig in i det. Man måste jobba med musiken igen. Inget jävla färdiglagat. Det bjuds upp på en brottningsmatch med lyssnaren, man krävs på en motprestation.

Born in a UFO trasslar sig längst bort i rockhistorien och erbjuder otyglad elgitarr från ett yrvaket tidigt 70-tal, någon form av Bruce Springsteen-hyllning och innerlig sång. Det är smått underbart.

Bowie har nåt för sig med Vouge i Tyskland

Like a Rocket Man har inget att göra med Elton Johns plagiat på Space Oddity från 1972. Det hade vart roligt och höra en oprovocerad misshandel av den. Istället får vi en sjösjuk popdänga jag inte riktigt kommer igenom. Lite som migrän på de sju haven trots ett gott tempo och fint skruvande på de sex-strängade. God Bless the Girl är mer finstämd med dansant akustisk gitarr och glatt i moll med stark refräng. Härligt piano också.

Två låtar remixas, John Murphy från insomnade LCD Soundsystem drar ut Love is Lost i över 10 minuter där rytmen bygger mycket på om-samplade da capo-applåder. Det låter lite som hästhovar på den engelska överklass-landsbygden. Vid de första genomlyssningarna låter det lätt hysteriskt och omständligt. De där hovarna klapprar frenetiskt och vill aldrig lägga av men sedan händer något. Man kommer till ro och sveps med i en haltade meditativ skruvad resa som faktiskt för tankarna till en uppdaterad version av All The Madmen från 1970 på ett inte helt oävet sätt. Efter sådär sex minuter stegras upplevelsen och planar ut i mer regelrätt new wave-house med några toner från Ashes to Ashes inklistrade. Den tar sig helt enkelt, men först efter en 10-12 avlyssningar.

I'll rather be High levereras i en venetiansk version. Det innebär inslag av cembalo i kompet men i övrigt väldigt små justeringar. 

En ny EP med David Bowie. Livet kanske kan återgå till livet igen.

Love is Lost (Hello Steve Reich Mix By James Murphy For The DFA) som den fulla titeln heter har förärats med en ny video. (en förkortad variant dock, den här är bara på strax över fyra minuter) Det leks med dockor. David Bowie-dockor.

Lou Reed har lämnat oss

Jag nåddes precis av beskedet att Lou Reed lämnat oss. Han blev 71 år.

Lou var en av de stora. En av de stora för mig. En av de största. Lite äldre än de flesta andra, levde ett lite värre liv. Han fick så sent som förra året en ny lever. Kanske var det den som packade ihop nu, kanske var det något annat. Jag vet inte. Vi får väl läsa i tidningarna imorgon.

Ett fantastiskt musikaliskt arv lämnar han oss hursomhelst. Från de vassa spetsiga strapatserna i Velvet Underground på 60-talet genom en storartad solokarriär genom årtiondena som följde.

Månget glas har höjts från och satts ner hårt i bordsskivan med Lou Reeds hårdkokta rockmusik strömmande ur högtalarna till. Många dagar har helt ägnats denne trumpne, sure och ganska besvärliga amerikan och hans verk.

Han blev rockmusikens svar på Woody Allen i den meningen med sitt ständiga återkommande till staden New York i sina texter. Genom Lou gavs nycklarna till att förstå sig på människorna, byggnaderna, maten, drycken, musiken som staden ger sitt hem till och då inte bara någon övre medelklass utan hela vägen på stegen ner till hororna, pundarna, transvestiterna och de eviga förlorarna. Alla fick plats i Lous texthäften. Detta till ett eget och patenterat gitarrspel som är ett universum i sig.

De tre musketörerna när det begav sig. Bowie, Iggy och Lou.

Att börja prata om andra musiker och representanter för kulturen som inspirerats av Lou Reed ter sig som ett oöverstigligt projekt i sig. ALLA som har gjort något av värde efter 1966 har förr eller senare på något sätt tagit färg av Lou i någon form. Bowie, Iggy, Lundell, Neil Young, Sex Pistols, ja vem eller vilka fan som helst helt enkelt.

Det är inte vilken grabbhalva som helst som rider in i solen i natt. Det är Lou och han är säkert förbannad för det också.

Lou tappade aldrig fokus. Här är en liveinspelning av en gammal låt men framförd ganska långt fram i karriären. Lou sätter den som ett spett i marken. Tack skall du ha Lou. Tack.

Monster Magnet är här igen

Monster Magnet
Last Patrol
Album, 2013

Det i New Jersey baserade rymdrockbandet Monster Magnet är tillbaka med lite mer buller & bång än det brukar vara när de kommer tillbaka. Mycket av det beror på att höstens skivsläpp följs upp med en fullskalig amerikansk turné som bandet egentligen inte gjort sedan tidigt 2000-tal.

Det betyder ju inte att Dave Wyndorf och hans mannar legat på latsidan för det.  Tvärtom har det producerats skivor och genomförts konserter i en stadig takt om än att dessa projekt huvudsakligen genomförts och uppskattats i Europa. Magnet var ju i ropet på sin hemkontinent också, som mest kanske i mitten av 90-talet men sedan tappade publiken där intresset och bandet koncentrerade sina insatser i den gamla världen. Nu skall det tydligen bli ändring på det i och med släppet av Last Patrol som kom ut för några veckor sedan.

"'Last Patrol' is a return to our roots in terms of vibe and recording style. It's full-on psychedelic space-rock with a '60s garage feel, recorded almost exclusively with vintage guitars, amps and effects in our hometown of Red Bank, NJ. The songs are a kind of Space-Noir, tales of cosmic revenge, peaking libidos, alienation and epic strangeness.." presenterade Wyndorf upplägget på skivan innan den kom ut och vänner av gamla album med bandet förstod att det var ett återgång till svunna tider som stod på programmet.

Har de då lyckats?

Ja, och nej, mest nej får man väl säga. Vi pratar inte om något totalt haveri här men det är liksom något som fattas.

Reklamposters är de bra på att göra, Magneterna

Efter att ha tampats med albumet ett antal varv tar jag några stickprov på de senaste skivorna som bandet fått ur sig innan årets släpp och det slår mig att även om ljudbilden har tänkts ut lite mer noga på den nya skivan (en del arena-rock-tendenser som hörts tidigare är nu försvunna ur produktionen) så håller det inte riktigt låtmässigt. 

Den mer erfarne lyssnaren känner igen sig direkt från start. I Live Behind the Clouds är en klassisk introlåt på ett MM-album med sin speciella struktur med ett antal verser med sparsmakad instrumentering innan infernot sparkas igång.  Den här uppbyggnadsidén som brukar hållas till den första låten dyker senare upp på fler låtar och i några fall uppstår aldrig inferno-delen alls. Visst, det här har hänt på andra skivor också, kanske speciellt på Dopes to Infinity från 1995 men då låtarna inte är av den kalibern som då så spricker det upp lite lätt, det hela.

Ljudet är mer garage rätt över och det i sig är väldigt positivt. Man hör nya märkligt filtrerade gitarrknorrar för varje lyssning och det snålas inte med wah-wah och reverb. Ljudet är stundtals magnifikt och den där gyllene triangeln mellan The Stooges, Black Sabbath och Hawkwind uppstår där Monster Magnet ställer sig precis i mitten. Ändå är jag inte helt nöjd, trots att det borde vara helt öppet mål.

Den troliga banduppställningen 2013, men är lite osäker om det stämmer

När det gäller inställningen att ta sig bakåt i sin egen utveckling så lyckas man ganska fint att ta sig just till tiden runt 1995 och skivan Dopes to Infinity som jag var inne på innan men den mer knasrökta tiden innan det lyckas man inte teleportera sig till helt. Det här är trots allt mer städat och välordnat trots till exempel en rejäl utflykt till svamplandet i det över nio minuter långa titelspåret Last Patrol som framförallt blir intressant efter sådär 5:10 på klockan. Här hör vi ett fint rendez-vous där både den klassiska hårda rocken och den tyska varianten Krautrock är inbjudna på festen.

Vidare får vi en omarbetning av Donovans Three King Fishers som är helt okej, en stadig rocker i form av singelspåret Mindless Ones och en resa till södra USA i form av Hallelujah där vi inte är långt från ljuden som vi vanligtvis hör från fränderna i bandet Clutch.

Så visst är det här rock och visst är det rolig rock, det är bara att det inte är så bra rock som det skulle kunna vara. Kanske skulle Wyndorf ta perspektivet punkrock på nästa skiva, missa det målet med x antal meter och istället hamna i ett nytt intressant läge, eller hitta på någon annat, eller så är nästa skiva samma som den här fast med bättre låtar.

Vi får se om turnén leder till nyfunna framgångar i amerikat eller om Monster Magnet blir tvungna att ta sig över pölen till platser som Schweiz, Tyskland och Sverige för vidare uppskattning för sitt bidrag till den dåtida och pågående rockhistorien. Här har deras koncept alltid funkat trots trender och mode i rockmusik som bandet aldrig riktigt matchat någon gång.

Skulle man vara lite besviken på senaste skivan men känner att man ändå är i starkt behov av fräsch olyssnad monstermagnet då kan man surfa in på bandets officiella hemsida, klicka in sig på fliken media och scrolla ner en bit på listan över fria nedladdningsbara stycken och sedan välja I Want More som är en sensationellt pigg cover på svenska Union Carbide Productions med Ebbot i spetsen och helgen är räddad ändå, Mediasidan kommer du till här.

Dags att byta till Winnerbäck

Lars Winnerbäck
Hosianna
Album, 2013

När det första nypet i kinderna för säsongen uppenbarar sig om morgnarna såhär års, när löven börjat höstvirvla på allvar då landar lämpligt nog en ny platta på Lars Winnerbäck på skivdiskarna. 

En ny platta med Lasse W är oftast höst. Även om somrar och vårar använts för inspelningarna så smakar låtarna ofta just virvlande löv, tjut i träden, fladdrande levande ljus, rödvin och lite sorg och eftertänksamhet.

Hosianna gör det mer än någonsin.

Den monumentalt framgångsrike Winnerbäck har med årets verk fått ur sig tio album sedan debuten Dans med Svåra Steg 1996. Sedan dess har han hunnit gå igenom universitetsspexig vispop, Stefan Sundström-light-rock, någon form av svenskklingande americana, Kent-excesser och i senare delen av karriären i stora sjok med Ulf Lundell-fasoner. Ändå ofta med sin egna surmulet östgötska prägel.

Jag har inte riktigt hängt med honom i svängarna alla gånger. Jag minns honom som ett okänt men kul förband till just Stefan Sundström i början andra halvan av 90-talet på ett svettigt Kåren även om de första alsterna lät lite väl finurligt studentikosa för min smak. 1999 kom dock en skiva som började peka åt andra håll med många riktigt starka sånger och sen har det vart lite upp och ner får jag säga. Nåt gott spår här och där, omväxlande med lite väl nedfilad medelklass-blues.

Till skillnad från hans gamla fränder och lärofarbröder Stefan Sundström och Lars Demian har det aldrig funnits något spetsigt och direkt med Lasse. Varken i text eller arrangemang. Det har alltid vart mer tryggt och enkelt och inåtvänt. Det har inte funnits några politiska utspel eller några spektakulära beskrivningar av vilt leverne, ilska, humor eller stark kärlek. Det har mest vart stilla betraktelser om att må lite dåligt eller att ha tråkigt i olika städer runt om i Norden. Skulle man göra en metafor från seriernas värld så är det mer Rocky än Arne Anka om man tänker så. Därmed inte sagt att Lasse inte kunnat sätta personlig sorg på pränt som i monsterhiten Elegi för några år sedan och det är där hans styrka ligger, i det brutalt uppriktigt sorgsna. Inte i det där halvsura som slutar i ett snett flin, som för att inte skrämma publiken med för mycket allvar. Av den anledningen tycker jag att Hosianna fungerar bättre än de senaste 10 årens skivsläpp då den bjuder på mycket ren melankoli.

Tonen slås an direkt med den stapplande Vi åkte aldrig ut till havet. En naken akustisk gitarr som efter en stund får sällskap av ett par dystra elgitarrer och lite komp som kan klassas som atomsfär snarast. Ödsligheten och minimalismen och dagboks-raderna för genast tankarna till Thåström eller som Lundell när han var som allra ensammast mellan flaskan och tomheten. Därför känns det helt logiskt när Thåström dyker upp i den lite tyngre Gå med mig vart jag Går på spåret efter. Thåis sjunger dock rätt illa på den här insatsen. Albumet fortsätter i ren feel-bad-känsla. Det skall gås ner sig och det skall drickas och det skall dras sig undan. Det skall berättas att det är speciellt jobbigt i Stockholm. Vi pratar inte någon livscoach-glädje här direkt. Men det tar mer än det gjort på länge. Det är väldigt fixerat vid hur det känns inne i Lasse nu men det är svårt att inte låta bli att hänga med på resan. Några låtar låter mer som man är van att höra Lasse som i Vem som helst Blues eller Blåser från ditt håll som låter som ett eko från '99.  Lite mer straight rock får vi i Det gick inte som hamnar strax bredvid Anders F Rönnblom i uttrycket.

"Det här är hur det blev" sjunger Lasse i Den Vassa Eggen-tunga Skolklockan. Komplett med tungt piano och tjockt markerade körsångsinsatser i hörnen. Det är bara ett solo av Janne Bark som fattas men så här mycket Lundell låter det faktiskt inte hela tiden. Han har absolut hittat sin egen grej med sin speciella frasering som hörs tydligt i singelspåret Utkast till ett brev som än om att den låter mest pop av allt på skivan ändå textmässigt är en riktig neråtsång.

Är du bekant med Lasse sen gammalt och går loss på låtar som Fria vägar Ut, Pacemaker eller Timglas då är nog delar av det här rena julafton men vill du ha det där lite mer Perssons Pack-packade öset då får du nog vända fram gamla skivor från en annan tid.

Ett ledset men starkt fall framåt är min dom.

Skivhögen #September 2013

Ministry
From Beer to Eternity
Album, 2013

Nine Inch Nails
Hesitation Marks
Album, 2013

Mark Lanegan
Imitations
Album, 2013

Hösten är här med allt vad det innebär i skivsläpp. September har börjat mycket amerikanskt för min del och en trio album har spelats flitigt under månaden. Två som har vissa beröringspunkter med varandra och ett som valsar åt ett eget håll.

Rock-faunan på andra sidan Atlanten är såklart mångfacetterad med olika arter och klasser. Allt går inte att kategorisera som bluesrock direkt. För sådär tjugo år sedan lyste två orkestrar som starkast i den då uppkommande genren industrirock och just som händelse har just dessa två släppt nya alster just i detta september vi genomlever nu. 

Först ut är Ministry som jag recenserade så sent som förra året som här attackerar oss igen för allra sista gången. Jag var redan förra året inne på att få band slutat så många gånger på så kort tid som Ministry men den här gången kan det vara mer seriöst då den viktige gitarristen Mike Scaccia gick ur tiden i vintras under tiden av inspelningen av det senaste albumet. Han drabbades endast 47 år gammal av en hjärtattack under en spelning med sitt andra band Rigor Mortis och återfann aldrig medvetandet. Knäckt av förlusten samlade sig ändå bandledaren Al Jourgensen och slutförde skivan som faktiskt mest drivits fram av Scaccia då Jourgensen egentligen inte var helt intresserad av att göra en skiva till. Därför är det inte så konstigt att skivan framstår som dels ett minnesmärke både över Scaccia och Ministry som band.

Micke Scaccia 14 Juni 1965 – 23 December 2012

Som jag var inne på i den tidigare recensionen av Relapse förra året så är Ministry ett band som vart ute på en särdeles resa genom elektro-pop, hård rock, sludge, metal och skruvad psykedelia genom åren. Mitt betyg på den skivan framstår i efterhand som ganska generöst och det kan väl ha att göra med att Al Jourgensen är en sån rolig spjuver på olika sätt att det är svårt att bara såga rätt av. Men samtidigt var faktiskt en del av de låtarna rätt larviga, både i innehåll i text och musikaliskt utförande.

Årets skiva From Beer to Eternity är också lite knasig i överkant på flera håll men är ändå sammantaget mer intressant. Framförallt är denna skivan mer dynamisk. Vi får prov på olika kännemärken från bandets karriär genom åren utan att det låter allt för lättsam retro.

De välbekanta samplingarna från TV-program, samt ljudupptagningar från politiker, religiösa knäppskallar samt från reklamfilmer flödar i styckena. Vi hör mer ren elektronik och postpunksväng än vi hört på evigheter från bandet. I Lesson Unlearned låter det rent av dansant med bakgrundssångerskor och allt. Det hade man inte trott att man skulle få höra igen. Än mer förvånande är dub-äventyret Thanx but No Thanx där Jourgensens kärlek till dub som Linton Kwesi Johnson genomför den yttras. Det har vi knappt hört alls innan mer än på obskyra remix-album. Här utgörs texten helt av en dikt av William Burroughs som läses av en halvgalen krigsveteran som kallar sig Sgt Major.

Efter detta brister bandet ut i en psykedelisk närmast progressiv historia, Change of Luck som rent av låter som Hawkwind eller Tool i sina bästa stunder. Här har vi plattans bästa stund. En fem minuter in i stycket efterföljs de orientaliska tongångarna av välbekanta metalriff och bekant growl men detta låter faktiskt allt annat än larvigt. En ovanligt stark refräng dyker upp sent omsider också. Tunga grejer. Jag fick någon sorts feeling och satte ihop en video med musiken där jag tog levande bilder från den svenska klassikern Svarta Palmkronor som jag tyckte passade med musiken av någon anledning. Den officiella videon till singeln PermaWar var för tramsig (låten är dock helt okej) Om man vill kan man bese videon här (Ja, jag lyckades stava fel till Janeiro i vinjetten, men jag orkar inte ändra det nu)

  

Har man någon gång under resans gång intresserat sig för Ministry tycker jag allt att man skall ge From Beer to Eternity en chans. Det är inte de bästa som de gjort, men man har en rätt skruvad resa framför sig och iallafall fyra riktigt schyssta låtar att se fram emot.


Nine Inch Nails som då också var del i den rockindustriella revolutionen runt 1990 jobbade också hårt med avslut för några år sedan. På vad de då kallade den allra sista turnén hade man till och med dristat sig till att ha tillverkat en gravsten med födelsedatum och dödsdatum ingraverat på stenen som man släpade med sig på scen runt världen. Efter det sysslade Trent Reznor som på många sätt är själva motorn i bandet med andra saker. Han gjorde exempelvis musiken till filmerna Social Network och The Girl With the Dragon Tattoo. Han han även bilda ett band med sin fru vid mikrofonen som dock inte gick fungerade så där jättebra. How To Destroy Angels släppte en platta som lät lite NIN light kan man säga. 

Så därför att det var lite förvånande att nyheten kom om en ny platta och en vild världsturné som pågår än i detta nu. 

Nine Inch Nails vänder upp och ner på SydKorea tidigare i somras

Det har vart en del strul med årets skiva Hesitation Marks. Det har väl alltid varit strul med skivorna innan också, då mest p.g.a.. av drog- och alkoholrelaterade problem men nu har det handlat mer om konstnärliga skiljaktigheter. Musiker som planerats in att medverka på skivan har kommit och gått. Adrian Belew, mest känd för gitarrspel med David Bowie var en av de som ramlade av längs med färden. Det funkade inte helt enkelt. Därav kanske att skivan i slutändan blev såpass rent elektronisk som den är i stora passager.

Det görs en hel del passningar till mästerverket The Downward Spiral från 1994. En del bubblande otäcka ljud och skeva basgångar dyker upp som påminner om den pärlan till skiva men det blir aldrig så klassiskt som det blev då. Det är inte direkt dåligt men tiden har liksom sprungit ifrån grejen och låtarna är inte så starka som de än gång var. Det var mer desperat på den gamla goda vilda tiden. det här är över lag för kontrollerat och innanför ramarna. Visst finns det stunder. In Two bankar på rätt bra med ett fint mellanspel på mitten med lugn bas och enerverande blås-i-flaska-ljud som förr kompletterat med en bukett hårt distade gitarrer mot slutet. Find My Way är en ganska elegant ombyggnad av Massive Attacks Teardrop. Snyggt men lite idéfattigt ändå. Datapelsaktiga Copy of A har något också om är på rätt humör. Leta gärna upp någon live-session på Youtube på den från sommarens spelningar. Bandet börjar oftast med den och lånar friskt från Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense. Fast istället för att bygga scenen under hela konserten är NIN klara under en låts tid. En snygg vinkning dock ändå.

Annars låter det mesta andra rätt blekt. Inget fullt betyg. Stora A i ordning är inget plus här.

Mark Lanegan ger oss imitationer

Mark Lanegan har inget särskilt att göra med de två andra alstren i  månadens skörd. Amerikan är han dock och känd från sitt gamla band Screaming Trees som gjorde ett fint avtryck i genren Grunge när det begav sig på 90-talet. Sedan lång tid tillbaka gör han soloskivor när han då inte samarbetar med andra artister. Jag har vart inne på det tidigare men han är verkligen en amerikansk motsvarighet till vår egne Freddie Wadling på det sättet att han dykt upp i alla möjliga sammanhang i oväntade samarbeten över genre-gränserna.

Temat på årets skiva är gamla låtar som hans föräldrar gillade och tvingade honom att lyssna på när han var en liten pöjk på 60-talet. Sedan har han fyllt på med några nyare verk i samma anda. Vi hör Mark ta sig an låtar skrivna av folk som Neil Sedaka, Kurt Weill och John Cale.

Det är en coolt lugn och genomtänkt skiva. Som gjord för parmiddag för åldrande hipsters. Inget brakar iväg som skrämmer ruccolasalladen eller den utvalda IPA-ölen på matbordet.

Som Freddie Wadling som jag jämförde med gör även Mark en avskalad Bondfilmsmusikstolkning, You Only live Twice, känd med Nancy Sinatra när det begav sig som flyter fint in i efterföljande Pretty Colours som Nancys pappa Frank framförde vid ungefär samma tid.

Mellan de nu runt femtio år gamla styckena smits nyare grejer in som Nick Caves Brompton Oratory och kompisen Greg Dullis Deepest Shade. De låtarna skäms dock inte för sig i sammanhanget och det hela hänger ihop i en fin helhet.

Det hela avrundas med två franska spår också för säkerhets skull. Mark tar sig an Elégie Funèbre på originalspråk ungefär lika bra som Iggy Pop gjort på sina franskklingande skivor. Min gamla franskafröken hade delat ut kvarsittning direkt för den prestationen. Autumn Leaves ( Eller Les feuilles mortes som den också heter) sjungs dock på engelska språket.

Bäst blir det lite otippat i Solitaire, ett ohyggligt svulstigt stycke som gjordes bekant av Andy Williams i forntiden. Här funkar Lanegans omväxlande finstämda och raspiga baryton som bäst.

En riktig höstplatta.