Senaste Soppan med Gunnar Danielsson

Gunnar Danielsson

Konsert "Senaste Soppan"

Konstepidemin, Göteborg, 2012-11-10

Den legendariske artisten Gunnar Danielsson bjuder in till konsert. En hänförd och varm publik sluter upp och kvällen utvecklar sig till en härlig kväll med sång, musik, skratt och dans.

Gunnar som kanske många minns mest från det klassiska proggbandet Risken Finns på 70-talet, banden Ensamma Hjärtan och Danielsson & Pekkanini på 80-talet och även i rollen som programledare för Guldslipsen i SVT för länge sedan har ju även en stabil solokarriär i ryggen sedan över 20 år tillbaka i tiden.

Med underfundiga och skruvade texter om tillvaron och starka melodier med bett i liknar inte Gunnar så många av sina branschkollegor. Som hos många andra generationskamrater finner vi en viss dos av Bob Dylan i tillvägagångssättet men det blir aldrig så direkt översatt och tolkat som hos till exempel Ola Magnell eller Mikael Wiehe. 

Kompbandet har tappat bort sin trummis men bygger ändå upp en mycket stabil fond till Gunnar på bas, kompletterande akustisk gitarr samt elgitarr. På presskonferens-manér sitter de i en rad på scenen och briljerar var och en för sig. Gunnar i mitten förstås och med mest fokus på sig men tyngden i framförandet uppstår i band-mekaniken.

Alldeles nära Linnéplatsen i Göteborg hittar du en konstnärlig enklav

Jag startar min kväll i goda vänners lag med en klassisk panerad ost på en tjeckisk restaurang i närheten. En god grund för kvällen som sedan fortsätter  på Konstepidemin i Göteborg.  Det tidigare epidemisjukhusområdet omvandlades 1987 till en fristad för konst och kulturellt utövande. I tio fristående hus i ett lummigt parkområde finns bildkonstnärer, scenografer, silversmeder, keramiker, dansare, musiker, animatörer, textilkonstnärer, skulptörer, designers, filmare, fotografer, skådespelare, tecknare och författare. Det är en självklar miljö för Gunnar Danielsson som förutom att spela låtar även målar och skriver skönlitterärt.

Väl på plats i restaurangpaviljongen på konstnärsområdet har borden dukats med de fina dukarna. Utvald flasköl finns på kylning och man kan även äta soppa och bröd till en modest kostnad. Vi slår oss ner vid ett bord allra längst fram har därmed utmärkta platser på första parkett. När vi satt oss till bords och fått lite gott i oss äntrar Gunnar med band scenen. Bandet består av  Magnus Hartelius, Anders Christensson, Bo Karlberg och Klas Ålander. 

Som första låt bränner de av en av mina personliga favoritlåtar, Stjärnor När Han Ler. Det är lite som när David Bowie öppnade med Space Oddity på Stockholms stadion 1990.  En makalös start helt enkelt. Så här lät och såg det ut:



Jag blir så överrumplad av starten att jag missar en vers i början när jag börjar filma, men det mesta av sången är med i klippet ovan.

Det spelas tre set med pauser á 20 minuter mellan varje omgång. Varje set blir längre och längre och det sista håller på i ett härligt lång tid. Vi får höra låtar från många olika faser i Gunnars liv. Vi hör publikfriare som Som Sommaren och hitsingeln Ishockey & Fotboll sida vid sida med tyngre grejer som Jonny plockar Sten och den monumentala Äkta Tok (Hade Jag haft en Penna). Det mer trubadur-aktiga övergår av och till i ren rock 'n roll. Gunnars ibland återhållet bittra textrader ramas in fint av växelvis följsam och ibland kantig elgitarr som vid något tillfälle låter som rena The Velvet Underground. Det finns en spännvidd i materialet som gör att det aldrig blir tråkigt och mellansnack roar ibland lika mycket som själva texterna gör.

Sådär halvvägs in i föreställningen börjar spridd dans uppstå framför scenen och lite senare är det fullt av folk som buggar eller shakar loss till tonerna. Om det var en varm stämning i lokalen börjar den nu snarare likna ångande.

Gunnar blir varmare och varmare i kläderna

Det är en härlig kväll som uppskattas av kulturtanter och -farbröder i alla åldrar även om medelåldern är lite högre än vad den är på Sticky Fingers en lördagskväll.

Märkligast kavaj bar en man som inte kunde sitta still länge

Det är så roligt att se Gunnar tas emot på det här sättet. För många är han tyvärr obekant eller bortglömd och det är så synd när så många missar en sån kulturbegivenhet som han är. Så ser du en affisch med en Gunnar-spelning på ett träd någonstans i framtiden, notera då noga datum & plats och du har en mycket god kväll framför dig. Eller varför inte handla en platta? Kommer du över ett ex av Danielssånger som är en samlingsplatta får du en fin introduktion till Gunnars samlade produktion eller så kan du ta dig till hans hemsida och ta del av info om hur du kommer över hans senaste skiva Tack för ordet som kom ut tidigare i år.

Dimbodius Sisyfos-arbete

Dimbodius
Sisyphus' Surrender
Album. 2012 (Evenco)

Det har vart tyst om västkustbon Dimbodius ett bra tag, det var åtta år sedan vi hörde något nytt från det här hållet. Då, eller om det var något år senare fick jag en blandad självbränd CD-R av en god vän som innehåll tre av den för mig då innan helt obekante musikanten. Jag roades då och lät mig smaka av musiken som på den tiden var helt i otakt med samtiden i sin allvarsamma ton och i sin närmast beundrande återtolkning av ljudbilden på The Cures monumentala album Disintegration från 1989. Många har genom åren känt sig kallade att härma The Cure. Pop-låtarna, knas-låtarna, Fuzz-låtarna osv, men mig veterligen har inget direkt försökt sig på just produktionen på Disintegration, en för tiden märkligt episkt och storslaget inspelad skiva som fick oförstående recensenter då att likna det hela vid Pink Floyd. Det skulle vara Mogwai då som försökt innan, men när de killarna oftast fastnar i intro-delen på en klassisk låt gick Dimbodius hela vägen genom melodi och ynklig självsanerande sång á la Robert Smith också.

Årets comeback Sisyphus' Surrender bjuder på de där ringlande ekoförsedda keyboardmattorna vi har hört innan som för tankarna till Cure och 1989 och allt det där men även en del annat. På gott och ont kan man säga.

Låt mig få börja med att få berömma det fantastiskt sympatiska fodralet.Ett ålderdomligt dikt-häfte från svunna tider med texterna till sångerna i ett gammaldags typsnitt lyfter vilka ord som helt egentligen. En mycket elegant förpackning verkligen. På varje sida indikeras också var på vinylskivan stycket man just läser befinner sig. En gubb-nörds-snygg detalj.

Den massiva produktionen signerad Anders Dahlbäck (mest känd för att producera andra artister eller att se väldigt glad ut när han spelar trummor med Ulf Lundell live) lyfter fram den ibland närmast uppsprickande sången och de olika instrumentala insatserna. Det låter väldigt tydligt allting. Dimbodius sjunger ömsom ynkligt och ömsom desperat om lyckligt olycklig kärlek. Det verkar inte handla så mycket om den klassiska ensamheten utan mer om att längta efter att längta efter den som ligger bredvid i sängen.

Musikaliskt är ordning och reda  i situationen. Ljuden från tangenterna får sällskap av prydliga gitarrer och 80-tals-basar och lite försiktiga trummor här och där. Nina Kinert sluter upp på sval körsång och får även lite egna rader att sjunga i No-Fault Divorce. Hon tar dock aldrig över showen.

Dimbodius dag är 'så där'

Jag var inne på tidigare att den nya skivan har egenskaper av både gott och ont. När formen hålls i stilen mer liknande som på de tidigare alstren fungerar formeln ganska bra. När det gås något ur karaktär och skall poppas till lite mer går det så där. Kent-vibbarna i Chastity Fields känns onödiga och på något annat spår uppnås likheter med ett lesset Melody Club. Det är lite synd, men det mesta andra är helt okej. Bäst i linje med det stiliga fodralet blir det i det avslutande, mest desperata och märkligt betitlade stycket Deuteronomy 28:53. Tok-allvaret i Dimbodius rekviem hade gott kunnat få spilla över på andra spår på skivan också. Ska man göra en deppig platta kan man lika gärna göra den svulstigt tok-deppig.

Personlig favorit är annars den The The-osande Man Devoid of Grace. En riktigt läckert arrangerad låt som faktiskt hade platsat på den klassiska LP'n Mind Bomb som för att för dagen sluta cirkeln kom ut, just det, 1989.


All information om hur du får tag på en platta (eller varför inte en limiterad box) hittar du på:
HEMSIDAN eller FACEBOOK

Woodlands - Lämpliga ljud i hösten

Woodlands
Woodlands
Album, 2012 (Ingrid)

Utan att vi begriper det är november över oss igen. Jag äntrar månaden med ett debutalbum med ett nytt band som dock innehåller en del gamla bekanta från tidigare konstellationer.

Woodlands består av Sara Wilson, känd från bandet First Floor Power på sång och gitarr. Bakom basistens bas hittar vi Marcus Holmberg känd från Komeda och bakom trummorna vispar Niklas Korssell, annars mest bekant från The Plan och New Rose.

Jag gör helt rätt som går in i mörkrets månad i sällskap med Woodlands. Det här är precis vad vi behöver just nu. Vi behöver organisk muisk. O-ironisk musik. Riktiga låtar. Riktiga instrument. Det går inte an att ta sig an den här årstiden med Baleric Techno, det måste vara nåt som river och sliter eller är sprött som ett löv om hösten som inte förstår att det skall dö.

Ganska logiskt öppnas skivan med en hyggligt rak stöld av Neil Youngs Down By the River.
Plocke-Pinn-gitarr delar rum med rund djup bas och tassande trummor med tydligt mixad cymbal. Sara sjunger tydligt och oförställt och omfamnas då och då av mild manlig körsång. Move Forward kallar bandet sin version av Neils klassiker och kanadensaren återkommer som influens på andra spår på skivan om än inte i så total form som i öppningsspåret.

Man kan läsa in fler referenspunkter från 1960-, 70- och 90-talets musikscener, men det är inte så nödvändigt då låtarna i sig håller hög klass och står på sina egna ben. I ena stunden rullas pop-mattan ut och i andra stunden hör vi ren rock'n'roll. Första fjäderlätta singeln River Running Wild låter först enkel och radio-aktig men utvecklas under sångens gång till något mer komplicerat och intressant ändå. Så där håller det på. Det som inledningsvis kan låta lite platt öppnar sig snart i fördjupande upplevelser ju mer skivan kryper in under skinnet på lyssnaren.

Ute i skogen med Woodlands

Mot slutet av skivan hittar vi två stycken som får ta lite längre tid på sig. I Kids närmar sig Sara sin storasyster Jenny Wilsons (också känd från First Floor Power och som framgångsrik soloartist) mer manierade sätt att sjunga på och i avslutande Make it Through hör vi kanske det starkaste bidraget på hela skivan. En sanslöst skön låt inbäddad i taggiga mullrande gitarrer.

Mest spektakulärt på skivan är dock gitarrsolot i Housebuilding. Det här kan vara det bästa gitarrsolot jag hört på skiva på säkert tjugo år.  Det må så vara att effekten är i hamn bara genom ett visst dragande i reglage och spakar snarare än vad som egentligen spelas men helvete vad det fräser och glöder ur högtalarna när rätt volym är inställd. Ibland är mycket - mer.

   

För den som vill utforska Woodlands vidare finns skivan utgiven i alternativen vinyl eller digitalt.
Ta er till hemsidan för mer info, eller Facebooksidan. För den som känner att den måste bearbeta Neil Young-referenserna ytterligare finns även ett informativt videoklipp som du kommer till genom att klicka på bilden på Sara ovan. Det leder via Per Sinding-Larsens sida till SVT Play där de meddelar att klippet kanske inte ligger kvar i all evig tid eller så.

Nytt med Sofia Härdig och Elin Ruth

Sofia Härdig
The Norm of the Locked Room
Album, 2012 (Margit Music)

Elin Ruth
Queen of Queens & The Last Man Standing
Album, 2012 (Divers Avenue Music)

Sofia Härdig har stationerat sig i  Malmö. För att den staden "är så nära man kan komma Berlin i Sverige, både geografiskt och i stämning.."

Bara genom att läsa det citatet från en artikel i Metro från i våras kan man ana vad som väntar lyssnaren som just stoppat i skivan och tryckt på play. Det kommer med stor sannolikhet inte att låta melodifestival det här.

Nä, som Sofia berättar i ett med skivan  medföljande brev så skall det låta förfallet och trasigt, nedmonterat och uppbyggt igen och digitalt manipulerat och organiskt skevt om vart annat.

Och det gör det också. Sofia låter ljud och sång filtreras som genom ett kaffefilter gjort av smutsig stålull. Varje instrument, varje sångpålägg och varje blipp och blopp har färgats grått och filats ner i en trubbig mix som sträcker sig hela skivan igenom. Det är dystert, ängsligt och lite oroväckande. Ungefär som en vanlig sen oktoberförmiddag en dag när man genomlever en promenad genom femhundra nyanser av just grått, grått, grått.

Sofia sjunger i ångestfyllda slingor som läggs mot varandra. Dämpade skrik varvas med repetitivt mässande och joller. Jag försöker hitta Sofia i det här, men jag hör bara PJ Harvey. Jag hör den brittiska 90-tals-ikonen vända ut och in på olika passager av sin karriär och sina olika röstlägen. Jag hör taggig rot-blues och indie-hippie-toner, jag hör lekar med leksakspianon och murriga loopar. Vad jag inte hör är engelskans starka låtar dock. Melodimässigt är Sofias melodier ganska klena. men det är väldigt konsekvent utfört, det får man ge det.

Sofia Härdig med medmusikanter i farten på lokal

På The Norm of the Locked Room deltar även Johan Essing, känd från Bob Hund och Per Svensson, känd från projektet The Kingdom of Evol som jag även recenserade tidigare i år. Vad som är kvar efter deras insatser är lite svårt att avgöra eftersom det är så efterproducerat, men i fonden av ljud vid sidan av Sofias sång hör vi magsura gitarrer och uppstämda basar som lyfter materialet en bra bit. Hur man stämt basen i From a Distance skulle nog kräva en avhandling på egen hand dock. Något så skevt har jag inte hört på skiva på länge. Känslan av att lyssna på en bootleg med Joy Division från en kväll då det mesta gick överstyr kan ses som en jämförelse, men är ändå inte nog.

På ett spår släpps PJ Harvey som norm för sången och nu låter det som Patti Smith istället. I just The Norm hör vi klassisk beatnik-poesi fraseras som den gjordes i New York 1978. Det är ett gott avbrott på en annars ganska obehaglig och väldigt grå skiva.

Skivan släpps den 5 december.
Mer info om Sofia. HEMSIDAN | FACEBOOK


Elin Ruth (tidigare Elin Sigvardsson) har inte nöjt sig med att flytta till Malmö, hon lät flyttlasset gå hela vägen över Atlanten till New York där hon numera residerar. Det här är Elins femte fullängdsskiva och jag måste erkänna att jag inte helt hängt med helt i svängarna sedan hon slog igenom stort med sin Lars Winnerbäck-producerade debut 2003 men jag funderar inte mer på det och ger mig i kast med årets platta Queen of Queens & The Last Man Standing istället.

Elin är sedan tidigare mest känd för väldigt rak gitarr-och-sång-musik i singer/songwriter-traditionen och det är ju fortfarande hennes bas. Ledsen kvinna med gitarr, typ. Men redan ett par spår in på nya skivan skönjs nya landskap. Den amerikanska omgivningen gör sig påmind och inte då det moderna pulserande New York utan snarare hörs influenser från längre inifrån den nordamerikanska kontinenten i någon långsammare mer småskalig ort dessutom tidsmässigt arrangerat som för en handfull decennier sedan.

Elin Ruth leker med decennierna som flytt

När det inte låter lägereld i Klippiga Bergen besöker vi den klassiska diner'n  med transistorn på hyllan som skräller Patsy Cline på modest volym, ungefär. Av och till känns det som att sitta vid disken och dricka kaffe och äta pannkakor med lönnsirap för sedan förflyttas till någon bondgård där det stilla jammas på uteverandan i gungstolarna.

Elin sjunger självsäkert men ändå lågmält. Ibland krockar de gamla klassiska tongångarna med trubadurfasoner av mer modern art. I Kathi påminner hon om Lisa Loeb i uttrycket och gitarrknäppen. På andra spår är det hela vägen tillbaka till 50- och 60-talet igen. Vid sidan av Elin hör vi fina tillägg som en Woody Allen-films-liknande klarinett i Oh My, Do I Long for You! och på andra håll sprött piano och tassande banjo. Vi hör också försiktig körsång som sådan den gjordes för inspelningar i radio innan TV slagit igenom. Inspelningar som vi mest hör när vi ser på film paradoxalt nog nu för tiden.

Skivan avrundas med en ren uppvisning i country-blues-sång i ett stycke som helt skiljer sig från det övriga upplägget. I There will come a Day skapas mycket luft i kompet som endast består av lite akustiskt och elektriskt riffande och stämningsljud. Här visar Elin att hon kan ta i lite i sången också och fylla igen alla tomrum i ljudbilden. Den grejen hade jag gärna hört mer av.

Så inget man skrämmer grannarna med direkt, men helt okej för den som vill återförena sig med minnet av en roadtrip i mellanvästern som man aldrig varit på.

Skivan släpps den 14 november
Mer info om Elin. HEMSIDAN | FACEBOOK

Ulf Lundell Rent Förbannat

Ulf Lundell

Rent Förbannat

Album, 2012 (Rockhead/Capitol)

Ett dubbelalbum på tjugofyra låtar tar man inte in på kafferast direkt. Det kräver sin tid. Jag har under en veckas tid lyssnat på Ulf Lundells nya praktverk Rent Förbannat och och är nu redo att avlägga min röst.

Ikonen Lundells tjugosjunde album är väl värt den tid och kraft det tar att ta in det trots de tidevarv vi lever i då det mesta är lika flyktigt som ett reklaminslag på Spotify. Sin vana trogen levererar Lundell inte bara några låtar på en höft utan skapar i sedvanlig ordning ett dokument över vår era som den ter sig just nu. Han har ju alltid jobbat såhär, både på skiva och i bokform men då han förr om åren aktat sig för det rent politiska och snarare provocerat än hyllat vänsterrörelsen ställer han sig nu mitt i den och längst fram i främsta ledet. Han är dessutom förbannad.

Under 70-talet ställde sig Ulf en bit ifrån den då allmänrådande inställningen de flesta svenskspråkiga artister hade. Man hittade aldrig Ulf i några progressiva eller tydligt politiskt ställningstagande sammanhang. Ulf tittade mer vad som musikaliskt hände och hade hänt i USA och översatte det. Med stor framgång får man säga. Även om Ulf  kommersiellt sett nu för tiden är omsprungen av yngre och andra förmågor rister det ändå i musiklandet när han levererar en ny skiva, som ekon av forna tider när ett nytt steg av Ulf tydligt registrerades på geigermätare och kultursidor i dagspressen.

1993 kunde man ana en kursändring textmässigt i Lundells rock-prosa i och med sången Rött från skivan Måne över Haväng då ämnet var tillståndet i landet i stort snarare än tillståndet inne i Ulf. Ulf hittade ämne till sång utan vin, kvinnor eller Gud. 1996 togs än tydligare kurs med Folket bygger landet. En lite krokig resa senare är vi nu här, framme vid Rent Förbannat. En hel platta med samma fokus som de två nämnda tidigare låtarna. 

Ulf är heligt och rent förbannad

Allt jag ser omkring mej är rå girighet och vulgär kommersialism.
Människan hjälper människan för människans skull
så varför denna nakna egoism?

 Ur Gordon Gecko

Ulf är arg och uppgiven om vartannat. Råsopar mot statliga utförsäljningar, korrumperade tidningspampar och politiker varvas med utfall mot sociala medier och vad som visas på TV.  I ena stunden vill han leda oss i kamp för att i andra stunden ge upp och ifrågasätta om det är någon idé.

Jag kan inte andas här längre sjunger Ulf  kvävd av samhällsklimatet och tidens värderingar för att sedan prata mer klarspråk i stycken som Skiten Vinner eller 79%, den sistnämnda en uppgörelse med en politikers löneförhöjning som retat extra gallfeber på honom. Fenomenet överklassafari som började anordnas för något år sedan (Dagbussturer till Saltsjöbaden och liknande områden med inslag av konfrontationer med rikemansbarn som kastar ägg) avhandlas i Här kommer Pöbeln. Ulf delar ut verbala attacker mot en hel del. Även Socialdemokratin får en del kängor så även om skivan inte direkt är alliansen-vänlig så är det ingen rak pamflett för den nuvarande oppositionens räkning. Någon enstaka gång tas det paus från de stora frågorna och i titelspåret Rent Förbannat tar Ulf  upp besvikelsen med en bil han köpt som inte helt motsvarat hans förväntningar. Sången avslutas dock med en slägga mot riksdagsledamöter med förståelse för Pinochet, Thatcher och Ayn Rand.

Textmässigt är det mesta klockrent. Ord, åsikter och angrepp rinner som en frisk flod genom högtalare och med skivan medföljande texthäfte. Det som slår en är hur ensam Ulf är på den här banan nuförtiden. När tog du själv del av en skiva med texter som rent bokstavligt handlade om någonting? Ulfs generationskamrater och branschkollegor myser numera mest över en flaska vin eller minns hur det var förr. Man får gå till obskyr samtida punkmusik för att hitta ett liknande engagemang. Eller till brunhögerns rock förstås, men det är ju en helt annan historia, ett instrument i en politisk agenda på högerkanten. Ulf ingår mest bara i sig själv.

Musikaliskt är det inte lika glänsande tvärsöver även om skivan låter som den bästa Lundell har gjort på många år. Ur tjugofyra spår vaskar jag fram elva bra låtar och det är inte dåligt faktiskt. Bruce Springsteen-standard-upplägget som vi hörde på första singeln Är vi lyckliga nu? lyser med sin frånvaro på övriga spår på skivan. Gott så. Men Boogie-Woogie-rocken på De fyras gäng var inte ens rolig 1976. Desto bättre låter Arbete och Bostad. En mycket snyggt uppbyggd rocklåt som inleds tassande med akustisk gitarr och sedan får blomma ut på klassiskt manér med en patenterad Janne Bark på gitarrsolo i slutändan. Moln utan Minnen låter som många låtar Ulf gjort tidigare men det är en bra låt med härlig igenkänningsfaktor i hammondorgeln som dykt upp förr om åren och satt pricken över i. Reggae-fasonerna i 79% har skapat vis förvirring i kultursverige men faktum är att det inte alls låter så illa som man skulle kunna befara. Han lyckas mycket bättre än vad till exempel Stefan Sundström gjorde i Korinterbrevet för några år sedan. Det låter snarare ungefär som Dag Vag i sin glans dagar.

Vi får två covers i paketet också. Eldkvarns Fula Pojkar spelas av lite mest på skoj låter det som och Kurt Weills Sjörövar-Jennys sång låter ganska exakt som när Imperiet 1988 tolkade samme Weill, fast då låten Kanonsång. Lite apart och ur led med tiden på olika sätt.

Riktigt bra blir det i Gordon Gecko . Här hör vi en framåtrumlande skön låt med härligt driv i sin effektiva enkelhet. Efter den i låtordningen hittar vi den än mer monumentala FBL II. Den fristående fortsättningen på Folket bygger landet från 1996. Orkar du bara lyssna på en låt från den här skivan skall du lyssna på den här och du skall lyssna högt. Här faller allt på plats. Den åldrande Lundell får ordning på alla delar och snålar inte med saltet och svärtan. En stark historia i instrumentering, pratsång och melodi. Om några spår på skivan är lite jolmiga har man snart glömt det när man vräker på den här.

Sexti Miljarder på reklam varje år
Vad säger ni om det, min kära folkliga dam?
Lika mycket som skolan kostar för att göra små kuggar av barn
snart snärjda i kommersens garn

Ur FBL II

Galagos Bokmässefest 2012

Pustervik med ljusen från Järntorget utanför fönstret

 Galagos Bokmässefest 2012

Bokmässan  är i full gång i Göteborg men höjdpunkten nåddes redan igår i den årliga balunsen i form av tidskriften Galagos årliga kalas som i år hölls på Pustervik nära järntorget i staden

Enstaka läsare kanske kommer ihåg rapporten från förra året då Galago tillsammans med ETC invaderade Lagerhuset ett stenkast bort från årets val av plats. Då var undertecknad något sömnig redan från start, men med hjälp av alkohol och ett bättre humör togs starkare steg den här gången.

Pustervik har ju fått sig en rejäl upplyftning under året då den tidigare biograf- och teater-delen integrerats med det övriga nöjesetablissemanget. Resultatet är ett nöjespalats i tre steg, fyra barer och goda möjligheter till partaj och gott gamäng. 

I den resonabla entréavgiften ingick ett ex av senaste numret av Galago som ligger och väntar på att läsas men idag fokuserar jag på de musikaliska begivenheterna som bjöds på under gårdagskvällen.

God uppslutning på rökbryggan

Det fanns farhågor att stället skulle proppas igen alldeles av alla partyglada Galago-fans men det blev alldeles lagom befolkat och enkelt att röra sig i lokalerna. I början av kvällen gick det till och med för sig att få tag på ett bord i den gamla bardelen där småflickor DJ:ade gubbrock som var lite klurig att avgöra om den var ironiskt eller allvarligt menad. Det var hur som helt gott att höra The Stooges ljuda ur högtalarna på lokal igen.

Diskoteket

Först ut på stora scenen var det Uppsala-bandet Diskoteket. Ett band jag likt en del andra funnit på den utmärkta siten Lastfm.com och bekantat mig med innan. Diskoteket spelat hårdför 80-tals-mörk-rock med nihilistiska texter på svenska. Det här är ett musikaliskt hörn från 80-talet som man inte hör ifrån så ofta som de andra mer lättillgängliga hörnen. Det låter bitvis som halvvägs mellan Tant Strul och Siouxsie & The Banshees. Med inslag av Joy Division, Bauhaus och The Cure och sånt gött. Diskoteket gör det dessutom bra och självsäkert. De får ett ganska lamt mottagande av publiken som mest verkar sugna på att få börja dansa igen. Mellan varven är golvet i lokalen ett veritabelt dans-kaos.

Här skall sångerskan banka lite på en trumma också

Det är ett coolt band Diskoteket. De spelar inte så många låtar från sin självbetitlade debut från 2009 men det tidigare ohörda mullrar, gnisslar och blippar på bra. Jag skulle gärna hört Dödsstöten också, men setet är tight och direkt. Här och där i publiken ser man åhörare som är överraskat starkt berörda och nyfikna på fortsättningen.

Björn?

Efter Diskoteket togs det ton på den gamla scenen i den ursprungliga bar-delen också. Enligt obekräftade uppgifter kan det här ha vart ensemblen som hotats med tidigare. Ett coverband med inriktning The Misfits på ukulele alternativt någon som heter Björn. Det kan ha vart något annat också för det var flera personer på scenen och flera höll i andra saker än just ukulele. Förvirringen kan också skyllas på det accelererande intaget av honungs-Jack Daniels och goda flasköl men jag släpper det tills vidare och går vidare i programmet

Wild at Heart

Sist ut kom Wild At Heart, en orkester jag aldrig hört talats om innan. De ställde upp i den lite ovanliga formationen synt, laptop, bas, sång och två trummisar. Det såg bättre ut än det lät. Bandet hade stämningsfulla filmklipp med sig som de visade på storskärm bakom sig. Musikaliskt lät det som ett lite mer sansat Muse eller som danska Veto men utan den krispiga känslan mellan digitalt och analogt eller med starka verser och refränger. De kämpade på bra dock även om leden i publiken glesnade betänkligt mot slutet av föreställningen. 

Sen blev det dans igen och jag vacklade hem i septembernatten med en skrynklig galago under armen och ett helt diskotek i huvudet.

Streetsmartfestivalen på Grönsakstorget

Grönsakstorget i centrala Göteborg är som namnet antyder en öppen plats som tidigare i historien använts för försäljning av frukt och grönt. Någonstans i den vilda stadsplaneringen under mitten av 1900-talet fick grönsaksförsäljarna maka på sig för den platskrävande bilismens skull. Torget blev helt sonika parkeringsplatser även om namnet fortsatt hänga med.

När andra platser och torg återerövrats från bilarna i en mer uppdaterad stadsplaneringstradition har man någonstans glömt av Grönsakstorget som fortfarande andas anno 1960 eller så med sin kvävande bilparkering. Fram tills igår då, då människorna för en dag fick ta tillbaka platsen under formen Streetsmartfestivalen.

Dagen anordnades av Göteborgs stad Trafikkontoret, Nya Vägvanor, Styr & Ställ (Göteborgs kommunala system med hyrcyklar), Västtrafik samt delar av näringslivet som Volvo och aktörer inom cykelbranschen bland annat. Under lördagen bjöds det på tal, musik, humor och allehanda aktiviteter som förevisning av el-cyklar och skateboard- och Segway-åkning. Allt gratis för stadens medborgare. Man kunde till och med lämna in sin egna medhavda cykel och få en gratis genomgång eller reparation av kunniga cykelreparatörer som fanns på plats.

Dagen leddes klockrent av estradören, konstnären och multiartisten Peter Apelgren som agerade konferencier och kommentator till evenemanget. Peter bjöd på presentation av aktivisterna, artisterna och talarna i sin sedvanligt respektlösa ton. Han förevisade även för dagen speciellt producerade kortfilmer på en storbildsskärm där han i formen av en karaktär av en mycket aggressiv bilist på ett roligt och överdrivet sätt poängterade vansinnet att låta bilismen styra stadens villkor. De som sett Peters reklamfilmer för DinEl kan ana ungefär hur det såg ut.

Moneybrother

Mycket och bra musik präglade dagen på en stor fin scen som riggats upp på torget. Augustifamiljen som annats mest är kända från SVT's På Spåret samt som kompband till Håkan Hellström agerade husband med den äran och lyfte fram en rad populära artister i olika sjok. De har en grym förmåga att anpassa sig efter respektive artists ljud och form och i sanning skapa ljuv musik.

Först ut bland artisterna var Moneybrother aka Anders Wendin som trots en svår utekväll dagen innan var på ett gott och lekfullt humör. Lite yrvaken som även publiken är såhär strax innan lunchtid en lördag fick vi även en bra stund med Anders som drog igenom såväl eget som andras material. En fin version av Mikael Wiehes Sakta lägger båten ut från land blir höjdpunkten. Låten skrevs från början av Bob Dylan med det är just Wiehes version som Moneybrother tolkar.

Peter Apelgren, Annelie Hulthén och Volvo-Björn

Näringslivet och kommunen var som sagt också representerat och i en mellanakt äntrades scenen av Göteborgs starka kvinna Annelie Hulthén och en högre chef från Volvo som hette Björn. De presenterade ett sponsringsprojekt från Volvos sida där ett antal elbilar skall användas av hemtjänsten i kommunen. En bil stod också i ett tält på området för den som ville ta en titt på den.

Bazargatan agerade festivalområde och här fanns en del utställare som förevisade hållbara lösningar på framtida kommunikationsproblem. 

Det är en bister dag vädermässigt. Apelgren hälsar skämtsamt oss välkomna till den 22 oktober som vädret mera påminner oss om men publiken är på ett gott och nyfiket humör. Det är inte fullpackat men väl något tusental åskådare på plats. Många stannar till en stund på väg någon annanstans egentligen och fastnar framför scenen med musik eller vid skateboardbanan där ungdomar ramlar och slår sig när de försöker göra svåra tricks med sina brädor.

Vad jag tycker så mycket om med en sådan här gratis-dag är mångfalden i besökarna. Sida vid sida hittar man rocknördarna, de unga rika med händerna fulla med shoppingkassar, barn och gamla, de mentalt utmanade och de helt utslagna missbrukarna. Alla är välkomna och inbjudna.

Maia Hirasawa

Nästa punkt på artistprogrammet är Maia Hirasawa. Den japansk-svenska artisten som på senare tid mest agerat artist i Japan men som planerar comeback här i landet. Maia växlar mellan piano och gitarr, öppnar publikbefriande med sitt eget epos Gothenburg och spelar sedan både Elton Johns Rocket Man och David Bowies Starman. Stabilt uppbackad av Augustifamiljen som ger ett självsäkert och spänstigt festivalljud på låtarna.

Ebbot

Efter Maia dyker en stor kille upp som Apelgren presenterar honom. Det är Ebbot, känd från orkestrar som Union Carbide Productions och The Soundtrack of our Lives. Ebbot gör ett storartat framträdande och hinner tolka Nine Inch Nails, Misfits och Alice Cooper i oväntat våldsamma versioner. Han axlar även den akustiska gitarren som han håller högt på kroppen på ett intressant sätt. Vi hör inte så mycket falsett idag men desto mera av djup baryton. Härligt.

Publiken kommer och går under dagen. Jag hinner själv äta lite lunch på ett café runt hörnet när en tävling i skateboard avgörs. Vinnaren fick en resa till Barcelona med uppehälle betalt. I pauserna blir det glest framför scenen men av och till dyker Apelgren upp och berättar några osannolika historier och då fylls leden igen.

Mera Ebbot

Ännu mera Ebbot

Idiot Wind

Efter Ebbot får vi bekanta oss med Idiot Wind. En artist som egentligen heter Amanda Matsson som har en stor hatt på sig och en stor röst med sig. Jag är inte så bekant med henne sedan tidigare men det låter tjockt och bra. Hon hinner även med att tolka Bruce Springsteen och The Waterboys.

Magnus Carlson

Dagen avrundas med Magnus Carlson. Han har ju en gedigen solokarriär igång sedan många år men är nog för de flesta förknippad med bandet Weeping Willows. Magnus sjunger med sällsam inlevelse och känsla. Han plockar fram både eget och andras material. Vi hör hits med Morrissey, Smokey Robinson och The Jam. Magnus är också den som leker mest med kompbandet och ändrar och har sig i framträdandets gång. Augustifamiljen är dock med noterna rent bokstavligt. Allt avslutas i en mäktig gospel.

För den som inte är så bekant med den rådande debatten i Göteborg gällande trafikpolitik så kan ju nämnas att den debatten präglas av en mycket hård ton annars. Göteborg står inför att både införa trängselskatt likt den som redan genomförts i Stockholm samt genomförande av ett gigantiskt projekt kallat västlänken som i korthet går ut på att gräva upp hela staden för att anlägga tåg under husen. Det här har föranlett ett aggressivitet av aldrig tidigare skådad art från vanebilisterna som inte är pigga på förändringar. Den här dagen kan om man vill ses som ett milt svar på kritiken från de mest argsinta bilisterna. Fast det är klart, de var ju inte där igår och kunde höra detta svar. Man kunde ju inte parkera på Grönsakstorget igår.

Relaterade videoklipp (snuttar)