Bandet WHY spelar för sista gången

 

Barn-, Progg- och Rockorkestern WHY kom i år med chockbeskedet att de lägger ner sin verksamhet efter nio år som en sällsam stjärna på musikhimlen.

Beslutet manifesterades med en avslutningsspelning nu i helgen i Bagaregården i Göteborg inför en hänförd grupp hårda entusiaster som fick höra låtar från bandets långa karriär.

WHY startade sin bana redan 2003 och har sedan dess skördat framgångar framförallt i de östra delarna av Göteborg. Bandet startade med utgångspunkt i att inte kunna spela, men att göra det ändå.

Med åren kom och gick bandmedlemmarna. En del mer semi-professionella musiker blandades ibland in i händelserna men känslan av hjärtlig snarare än skicklig musik fortsatte vara ledstjärnan i konceptet. WHY kom att spela både för barn som proggare som såväl till berusade åhörare.

 

Söndagens Le Grande Finale som skulle ha tagit plats ute på gatan egentligen flyttades in i en ändamålsenlig samlingslokal i hjärtat av Bagaregården. (För den okunnige är Bagaregården ett område i Göteborg som lätt påminner om mer riksbekanta Majorna, om än med mer Öst-Göteborgsk prägel då) Lite symptomatiskt i stundens allvar i nedläggningens tidevarv haltade uppslutningen något (ordinarie sångerska och trummis dök aldrig upp) men WHY lyckades väl i form av en trio att avsluta äventyret med flaggan i topp.

Gamla Hits både på svenska och engelska avlöser varandra med rikligt med förklarande mellansnack. Vi bjuds på sånger om bävrar och fyrar samt tar del av bägge styckena i eposet om Raggar-Janne som längre fram i tiden på lite snirkliga vägar kom att leda fram till musikalen "Janne" som framfördes på Redbergsteatern med stor framgång för några år sedan.

Stommen under kvällen består av Benedikta Cavallin på brutal sång samt omväxlande sprött piano, Lasse Fingal på ljuv elgitarr och Robert Lindberg på distinkt elbas och omväxlande solo- och körsång. Mot slutet av spelningen steppar Florino Cristian Ionita in som special guest på två låtar och styr upp rytmen på congas.

Publiken får en god stund med WHY på söndagskvällen medan ett stilla regn faller utanför lokalen. Någon enstaka närboende tittar in, ett barn skriker lätt. Det är en återhållsam stämning denna kväll när bandet lägger sina handlingar åt sidan.

Det bjuds på extranummer och sedan är det tack och hej under stillsamma former. Ett värdigt avslut för en era som högst troligen är en början på nya äventyr på helt nya sätt.

På spårvagnsresan hem redigerade jag en film direkt i telefonen. Den blev jättedålig och dessutom glappade ljudet ur i två scener. Så här nedan klipper jag in råkopior på de borttappade delarna.

67 Purple Fishes - Ett varmt sväng

67 Purple Fishes
67 Purple Fishes
Album, 2012

Som jag vart inne på tidigare så trivs jag gott i populärmusiken som utvecklades när 60-tal blev 70-tal och trots alla turer och utflykter rockmusiken har tagit sedan dess är det alltid med lätta steg man tar sig bakåt i kronologien till denna guldålder av musikalisk kultur. Bara synintrycket av skivomslaget till 67 Purple Fishes självbetitlade debut deklarerar prompt att det inte direkt är 1987 som vi skall återbesöka nu. Nä, den sirliga hippie-logotypen talar sitt egna språk om en helt annan ljudbild som väntar lyssnaren när skivan sätts i läge play.

67 Purple Fishes sparkar igång sin skiva med ett sällsamt sydstats-rocks-gung inramat av riktigt piano-klink och gospel-sprakande körsång som säkert för många för tankarna till just sydstats-rockbandet The Black Crowes och framförallt när de gynnarna uppfann 60/70-talet igen i början av 90-talet, men låt oss släppa den jämförelsen för ett tag sedan och koncentrera oss på verket för idag.

Skivan är konsekvent bakåtsträvande bak till en tid av långt hår, sol, flasköl och grillad mat utomhus. Sång sjungs och instrument trakteras i stora drag som det gjordes förr. Det pendlas mellan gung och groove samt milda progressiva idéer och blues-bottnar. Vi får 8 låtar på en kaka, också som man ofta fick förr, 35 minuter solstänkt rock 'n 'roll, som på en klassisk LP.

Ändå blir det ju aldrig riktigt precis som det var förr, och det vore väl konstigt det. De sextiosju lila fiskarna rör sig i ett landskap inte långt från Graveyard som fick ett så fint genombrott förra året och man hade lätt kunna tänka sig de bägge banden dela på ett konsert-set, men där Graveyard har mer klassisk hårdrock med sig kör 67 P F mer på renodlad rock i sig. Detta till trots hämtas många riff och hyss från samma amerikanska varma källa.

Det är en bra skiva i en ganska svår genre. Svenska band låter oftast lite för försiktiga i sitt anammande av äldre musikaliska utländska strukturer. Det låter ofta ändå  "svenskt" på något sätt, utan de starka kännetecknen som svenskt ursprung utgör som kyla, mildhet och ordningssinne. Just därför blir ofta svensk retrorock varken hackad eller malen så att säga.

Något jag gillar skarpt med skivan är att låtarna spelas klart. När ett gitarrsolo uppenbarar sig får det dansa sig trött så länge som faktiskt behövs istället för som ofta annars hackas av för att låten skall passa i modern radio eller liknande. Vidare tassas det ett par gånger djupt in i Jim Hendrix-land och det är något man hör väldigt sällan nuförtiden i ny musik. Giganten Hendrix som var och annan gitarrbaserad artist skulle låta som förr ända långt in på 90-talet känns plötsligt lite bortglömd och därför känns det gott att ta del av den speciella tonen som 67 Purple Fishes plockar fram i till exempel Hush.

67 Purple Fishes lever kvar i 1970, typ, och det gör de rätt bra

När det skall spelas mer regelrätt blues blir det dock lite trött och bandet förvandlar sig tillfälligt till interiören av en sunkig pub. Men även här förevisas goda kunskaper i elorgel och övriga instrument så något helt platt fall blir det aldrig om än att det ibland sjunker något i intensitet och intresse för lyssnaren. Roligast blir det när det ångar på något eller när produktionen får lite solsting och en svettig, varm feeling sätter igång. Love or an Illusion är ett stycke som drar åt en del olika roliga håll på samma gång. Lite väldigt tidig Deep Purple, en skvätt The Who och bitvis frilagt gott trumspel som andas lite jazz och fantasi samt en avrundande mild kakofoni av ringlande bas och gitarrer. Här låter det rent av riktigt bra. When I'm Down bjuder in brodern Soul till rockföreställningen och här excelleras det framförallt på klaviaturer i en melodimässigt stark historia i soft men skönt tempo.

En välspelad glad rockplatta alltså för att summera upplevelsen. Jag hade gärna hört lite knas och ren psykedelia ta plats också, åtminstone på något spår, men som sagt i stora drag en skön tidsresa. Kapaciteten att göra än intressantare musik än den som presenteras på 67 Purple Fishes finns här helt klart och jag är övertygad om att det kommer att hända kul grejer med det här bandet framöver.

Jag hittar ett videoklipp på bandets Myspace-sida som tar upp en mer lösryckt Jam-session som just tar upp lite sån utflippad känsla som bandet besitter men sorterade bort till albumsläppet. Klippet är uppdelat i två delar enligt nedan.



 Lite mer av den här grejen hade passat in på skivan också. Mer om bandet hittar du på bandets hemsida eller Facebook-sida

Clandestino och Andralångdagen - Good Times

Röda Sten bjöd på mulet väder men sedvanlig fin utsikt

Helgen som gick bjöd på en hel del intressanta inslag. Vi inledde på fredagen med ett besök på Clandestinofestivalen som äger rum varje år sedan ett tiotal år sedan nere vid Röda Sten i Göteborg.

Ett av de ursprungliga motiven till festivalen var att uppmärksamma fallet Peter Ekwiri som – efter att ha nekats asyl i Sverige – felaktigt dumpats i Ghana, trots att han kom från Uganda/Sudan.

Man har genom åren bjudit på en mix av föreläsningar, happenings och konserter som inte tar hänsyn till den rådande dominansen av kultur med ursrung i I-världen utan visat upp artister och utövare av kultur och debatt från alla möjliga världsdelar och landsändar.  På lördagen hade man till exempel kunnat gå på en fyratimmarsdebatt med överskriften Varför bör kulturministern avgå? som gott exempel på en del av inställningen på eventet. Den showen gick vi dock inte på, men väl ett par konserter på fredagskvällen.

En smula regnigt på uteserveringen, men ändå ganska trevligt

 Vädret var inte på sitt bästa humör men ett stort fint tält hade satts upp med strand-sand uthällt på marken vilket skapade en fin konsert-atmosfär. Vi anlöpte festivalen lagom till att det franska bidraget Donso just påbörjat sitt set. Bandet tog sin fart i att elekronmusikern Pierre-Antoine Grison en kväll hörde mystiska ljud i sin trappuppgång som han kände sig tvungen att utforska. Det visade sig vara hans granne Thomas Guillaume som spelade onso n’goni, en västafrikansk jaktharpa. Upptäckten och bekantskapen mynnade strax ut i ett band, sångaren Gedeon Diarra och gitarristen Moh Kouyate föll in i bilden och en sällsam blandning av elektronik, jazz-fusion-gitarr och västafrikanska tongångar blev resultatet.

Det lät rätt kul om Donso faktiskt. Globalt så att säga, som ett utflippat Primal Scream på jazzfestival i Mali ungefär.

 

När Linton äntrar scenen faller bitarna på plats

 Lite senare på kvällen dök kvällens större begivenhet upp. Dub-poeten Linton Kwesi Johnson med stöd av Dennis Bowell Dub Band äntrade scenen till stor glädje för en modest men sprallig publik. Det är rätt skönt att gå på konsert som inte är sprängfylld med åskådare, så man kan kan röra sig och höra och se bra lite var man än är i tältet. Setet inleddes med en halvtimmes förövning med kompbandet självt. Lite för snällt och ljummet för min smak, men när eleganten LKJ snubblade in från sidan föll bitarna på plats och den dova suggestiva delen av föreställningen fick ta sin början.
Linton presenterar en avskalad närmast bluesig version av reggae med texter om allehanda elände som hänt runt om i världen, händelser och avgörande ögonblick i historien som inte alltid uppmärksammas så mycket som det borde.

Linton, sedvanligt klädd i kostym, slips och hatt fraserar sina poem till baktakten på sin karakteristiska Jamaica-engelska trots att han uppehållit sig i Storbritannien sedan 1963. Han håller långa förklarade monologer mellan låtarna om antirasistiska aktivister som mördats och andra grymma historier. Han ger också sina synpunkter på kravallerna i London förra sommaren och brittisk lagstiftning gällande arresterade av framförallt mörkhyade individer på basis av misstanke utan vittnen eller bevis. Misstanke av uppsåt vilket i praktiken innebär att en person kan arresteras av ingen anledning alls. Lintons mellansnack leder bitvis konserten in i ren föreläsning men raskt åtföljs monologerna av tung musik och här fungerar Dennis Bowell Dub Band klockrent. Storartade insatser genom en blåssektion, piggt trumspel, fin el-fiol, skönt markerad elgitarr och tung bas levereras. Då och då trasslar keyboardisten in sig i några förlegade syntslingor från en tråkig del av 80-talet men för det mesta låter det riktigt bra. Vi hör klassiska spår som Sonny's Lettah, Fite Dem Back och Reggae Fi Radni och här i där i publikhavet uppstår den mycket speciella ful-dansen á la reggae.

Det är en fin kväll. Även om vädret inte är med oss har vi det gott och varmt i tältet på många sätt.

Vet inte vad den här snubben hette men han körde ett skönt set, typ Phil Shöenfelt/Joe Strummer

Lördagen ägnas till åt börja med åt fenomenet Andralångdagen. En årligen återkommande dag som hyllar och nyttjar Andra Långgatan i Göteborg på bästa sätt. Gatan fylls av folk som lyssnar på band och sound-systems som står rad på rad längs med hela gatan. Överallt kan man handla saker och mat som kött på en pinne eller en öl. Butikerna ställer ut sina varor på bord och krogarna säljer dryck till törstiga direkt på trottoaren. Gatan förvandlas för en dag till en gata från något annat land. Folk står och tittar, promenerar stilla omkring eller sätter sig överallt och trivs. Det bjuds på rock, hip-hop, jazz, house och allt där emellan. Mitt i korsningen Andra långgatan/Värmlandsgatan ställer sig det afrikanska bandet Jagwa Music som spelar överstyrda casio-syntar genom megafoner. De är stora i Tanzania och drar här en stor publik till sig som helt hindrar biltrafiken att ta sig fram. Det är en härlig konstig stämning redan mitt på dagen. Folk är glada på riktigt. Göteborg kan, när vi vill.

Soulsavers med en gammel syntpôjk

Soulsavers

The Light the Dead See

Album, 2012

Engelska duon Soulsavers är tillbaka med ett nytt album. Den här gången förstärkta av Dave Gahan som annars mest jobbar ihop till mat och hyra bakom mikrofonen i den elektroniska orkestern Depeche Mode.

Soulsavers vars kärna består av Rich Machin och Ian Glover har gjort den lite bakvända resan från ett ursprung som ett DJ-team till fram idag då de representerar ett band med fullskalig instrumentering. På fullängdsalbum no. 2 och 3 tog de hjälp av den amerikanske sångaren Mark Lanegan som drev musiken långt in ett landskap av eftertänksam rock, gospel och blues. Samma mall används på årets skiva The Light Dead See men nu alltså med Dave Gahan som konferencier till föreställningen.

Det är en bra ledsen kaka det här, närmast ett requiem till formen, en långt dragen historia om livets förgänglighet och annat elände. En så monumental idé har Dave Gahan aldrig varit inblandad i, vare sig på soloskivor eller under sin tid i Depeche Mode, åtminstone inte konskevent under ett helt album.

Det låter mycket som man skulle tänka sig att det skulle låta om man sedan tidigare är bekant med Soulsavers produktion, men jag förvånas ändå av tyngden i sorg och eftertänksamhet som presenteras. Det här lär inte få igång en crowd på lokal en fredagskväll om man säger så.

Det börjar starkt. Inledande sedvanliga instrumentala korta introt La Ribera Edit med efterföljande tre spår håller hög klass. Ett deprimerat munspel á la New Model Army vinglar fram sida vid sida med en rostig elgitarr omfamnad av mörka pianoackord och tjocka skurar med stråkar. Gahan gör stilig entré i In the Morning i sällskap med några extra darriga stråkinstrument och en akustisk gitarr inställd på lägerelds-mode. Låten tas till crescendo och valsar över i Longest Day, ett stycke med lätta Nick Cave-känningar, fet körsång och modest men bestämt tempo. Sedan blir det om möjligt ännu mer allvarligt i Presence of God där Dave tycks bearbeta alla sina nära-döden-upplevelser han hamnat i tidigare (självmordsförsök 1995, heroinöverdos 1996 och gallblåsecancer 2009. Tillstånd alla överkomna och tillfrisknande ifrån)

Dave Gahan (t.h.) och 1 st Soulsaver

Men efter den starka starten mojnar vinden i seglen tycker jag och skivan börjar gå på auto-pilot. Något enstaka stycke i lite mer fart hade inte skadat utan att för den skull behöva lämna sinnesstämningen, eller något mer naket och avskalat hade också lättat upp. Produktionen är stor och komplex och rent av skimrande av och till, men också väldigt mättande.

Mitt på hittar vi en instrumental symfonisk truddelutt som indikerar början på sidan två om man lyssnat på en vinylversion av skivan. På en CD-skiva eller i streamad form försvinner ju dock den effekten helt då alla låtar flödar på utan avbrott med lyftande av pick-up etc som det innebar förr i världen. Efter introduktionen av akt II hittar vi en sommarslö sak kallad Take me Home som någotsånär lägger sig en par med den starka inledningen i akt I, men på den följer några riktiga utfyllare. Okej, blås och körsång ligger fint i Bitterman, men asch vad den känns lånad från hur många andra låtar som helst ur rockhistorien.

Det hela avrundas med en Suede-osande halvballad, Tonight, med snyggt munspel och eleganta harmonier om än att inga världsrekord i pop/rock uppnås här heller.

Ortodoxa utövare av Depeche Mode-kyrkan lär inte begripa ett skvatt av det här. Med tanke på vilka ramaskri en enstaka elgitarr eller livebas eller -trummor kunde utgöra när den elektroniska ljudbilden bröts vid tillfällen förr. Vi andra hittar en allvarsam perfektionistiskt producerad vit gospelskiva i moll utan allt för starka utropstecken till låtar. Dimensionen som Mark Lanegan adderade till brygden tidigare är förlorad även om Gahan sjunger så bra han kan. Med lite god vilja kan man hitta likheter med R.E.Ms Automatic For the People (1992) eller The Smashing Pumpkins Adore (1998), men det är som sagt med god vilja.

Dra för draperierna, det är vår, med The Kingdom of Evol

The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling

Dark Passages * Nocturnal Incidents

Album, 2012

Det kom en platta med posten som jag närapå glömt att jag beställt härförleden. Plattan visade sig vara ännu ett projekt involverande den otroligt produktive Freddie Wadling.

Freddie har ju ganska nyligen lanserat en soloplatta och en skiva med Blue for Two som jag recenserade tidigare i år och här har vi nu tio låtar under flaggen The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling. Namnet till trots är det ett projekt vars kärna består av Per Svensson och just Freddie Wadling som författat de flesta låttexterna på skivan. Utöver Per och Freddie hittar vi bland musiker och ljudkonstnärer inte mindre än tre gamla delegater från kultbandet Union Carbide Productions (Henrik Rylander, Patrik Caganis och Ebbot), konstnären Leif Elggren, basisten Joachim Nordwall och punk-legendaren Henrik Venant (känd bland annat från Pojken med Grodan i Pannan) När man tagit del av banduppställningen som presenteras i bookleten, estetiken i omslag, teckningar och foton som skivfodralet bjuder på förstår man att det inte är karamell-pop som kommer att ljuda ur högtalarna vid den första provlyssningen.

Nä, det här luktar inte glass och karameller direkt. Dark Passages * Nocturnal Incidents är en grov, mörk, kantig och allt annat än en snäll kaka till kaffet. Det river och sliter i lyssnaren när den attackeras av infekterad elgitarr, sjösjuk bas, allsköns oväsen och en mässande Wadling någonstans i mitten av infernot. Musikaliskt tas det avstamp ungefär där bandet Cortex kapitulerade i slutet av 80-talet. Monumentala Cortex som också disponerade över Freddie Wadling på tjänsten sång släppte ett par plattor som inte liknande någonting 1981-1986. Postpunk, Bowie&Iggy-i-Berlin och en skvätt vansinne utgjorde delar som man ändå kan försöka likna det vid. Stora delar av årets skivsläpp följer den tidigare utstakade banan även om vi också hör mer av ren friforms-avant-garde, kryddat med lite blues.

Freddie och Per har ett band ihop, typ

 Skivan fungerar inte så bra i dagsljus märker jag. Den kräver ett mörklagt rum och något starkt i glaset för att komma till sin rätt. Men när den lite senare på kvällen kommer som bäst till sin rätt är den riktigt befriande i sitt konsekventa uttryck. Här finns inga kommersiella kompromisser eller något som liknar en singel lämplig för radio. Det låter vasst, glåmigt och svartvitt. Vi hör Freddie sjunga på alla spår men många gånger går tankarna till musik som gjord för en hårdkokt rulle som kanske handlar om sjömän som misshandlas i en gränd i Hamburg en sen höstkväll. Vid sidan av referenserna till Cortex ekar även konstant ljud från Union Carbide i högform en extra magsur kväll för många år sedan. Låtar som Blues Beast eller Beyond the Darklands hade kunnat passa in på just Union Carbides andra eller tredje platta med sina fuzzade gitarrpartier, skeva harmonier och stöddiga tilltal. 


Man behöver lyssna om och om igen. För varje lyssning hör man nya krumbukter i den mörka och vildvuxna produktionen. Effekter staplade på varandra, klockspel och manipulerad orgel, Freddie som sjunger som en sjuk Gud. Även om arrangemangen överlag är starkare än själva låtarna blir det aldrig ointressant. Bäst blir det i "titelspåret" Kingdom of Evol som rent av låter vacker mitt i allt det brutala. Referenserna haglar över mig men jag får hejda mig och bara ta in det jag hör. En helgjuten skiva som kommer ta lång tid att smälta och bearbeta. Men jag ser mycket fram mot det fortsatta arbetet med det.

Så dra för draperierna. Häll upp något starkt och beskt i ett glas och låt Freddie & hans vänner ta dig med till en plats du aldrig ser i några resebroschyrer. Jag kan inte lova att det är en nyttig och hälsosam resa men du kommer inte att ha tråkigt i allafall.

Glädjen i en ny burk

HP Pavilion HPE H8-1122
Ny stationär bas-dator i Berntssons teknikfamilj


Min gamla stationära burk började uppvisa ålderstecken av den mer allvarliga sorten. En trotjänare som fungerat gott i ett antal år men allt oftare börjat uppvisa blåskärmen och börjat fundera i tankarna mot elefantkyrkogården.

Så det blev till att handla en ny som jag nu här testar om den är kompatibel med Blogger. Det är den. Det är skrämmande roligt med en ny burk. Man blir lika förvånad varje gång även om det dröjer sådär ett halvt decennium mellan varven. Det går ju så fort allting och den orkar så mycket. Det har man ju i och för sig alltid tyckt när man bytt tidigare, men ändå, glädjen är ändå lika stark.

Det blev en HP igen. Jag orkar inte bygga och pyssla själv utan köper färdigt. Bara att koppla in sladdar och köra igång. Konfigurationen tog kanske 4 minuter. (Sen sitter man kanske i 20 timmar och ställer in alla inställningar som man vill ha dem, men det är en annan historia.) Det finns gott om stöddigare burkar på marknaden men den här passar mig väl. 8GB ram gör en väldig skillnad mot 2 märker jag. Allt rullar på fint och jag vart särskilt imponerad av ljudet i lurar. Aldrig hört en dator som låter så bra i ljud innan. En fröjd att kunna dra på lite när man vill det.

Det är mycket pyssel kvar innan den beter sig helt som man vill ha den, men än så länge sköter den sig fint. Snabb uppstart, inga problem att göra ganska komplexa manövrar samtidigt, leverera bild på flera skärmar samtidigt, ladda upp och ner på nätverk, internet & lokalt samt installera en massa saker på samma gång, nädå, den tar det.

Under tiden som jag installerar nödvändiga programvaror slås jag ett kort tag av en digital överspänning. Jag mailar en grej till mig själv för att snabbt kunna plocka upp den på den nya maskinen och det plingar till. På fyra ställen inom en radio på fyra meter, ifrån den nya stationära, ifrån den gamla stationära, från laptopen i fönstret och från telefonen som ligger på bordet. Jag flinar till, en gång i tiden kunde man inte ha uppe en mail-klient på mer än en maskin i taget, nu finns det ingen gräns. Det är så ohyggligt onödigt men ändå så härligt på något sätt.

Marilyn Manson försöker igen

Marilyn Manson
Born Villain
Album, 2012

Skräckrockaren Marilyn Manson tycks fullständigt ha ramlat av kartan hos de flesta av tidigare beundrare och följeslagare.Tidigare starkt entusiastiska konsumenter som förr i världen inte kunde gödsla nog med superlativer över konceptet MM ägnar nu för tiden mest kraft åt att håna och förlöjliga det mesta Brian Warner aka Marilyn Manson företar sig. Det gnälls över att han har blivit fet, gör oinspirerade live-insatser, är för lite metal, är för mycket metal, har ful frisyr etc. Helt enkelt har de skaror av ungdomar i utanförskapet som Marilyn särskilt vände sig till nu själva ställt sin gamla idol i samma utmobbade utanförskap som de själva tröskade runt i tidigare. Därför känns det extra intressant och kolla av hur en LP 2012 låter med Marilyn. Helt utan förväntningar och krav. Bara kolla hur musiken står sig, kort och gott.

Min egen relation till Marilyn bygger på ganska glesa besök i skivutgivningen. Av tidigare alster tycker jag att det lät bäst på den ganska glammiga plattan Mechanical Animals från 1998. En ganska mild skiva i raden av skivsläpp. Marilyn lät oftast hårdare, både före och efter den. Den präglades också av inte mindre än tre ganska grova låtstölder från giganten David Bowie. (Space Oddity blev The Speed of Pain, Ashes to Ashes blev Great Big White World och Fame blev I Don't Like the Drugs (But the Drugs like Me.) Så kanske inte så konstigt att jag hade lätt att ta till mig den skivan. Även om vi då hörde rena stölder var det ändå rätt kul att höra Marilyn presentera dem. Vid sidan av egenskrivet material med skiftande framgångar har Marilyn och hans band även kommersiellt framgångsrikt slaktat en och annan gammal hit-låt oftast först gjord känd av något brittiskt elektroniskt popband som Eurythmics, Soft Cell eller Depeche Mode. samtidigt som basen i utförandet på de egna spåren har sina rötter i industri, metal och vanlig hårdrock.

Så det är mycket på en gång, det har det alltid vart med Marilyn. Nya skivan utlovades innehålla nya scener av ljud i en form som han själv kallar Suicide Death Metal och vad han menar med det kan man verkligen fråga sig då Born Villain inte handlar om Death Metal  någonstans. Istället uppdaterar Marilyn gamla tongångar från den första gotiska vågen i början av 80-talet kombinerat med Grunge, lite growl och väldigt burkigt arrangerat blipp och blopp. På pappret låter det inte så tokigt, men tyvärr glömdes det bort att skriva låtar också till de ganska intressanta kläderna som arrangemangen utgör.

Marilyn säger hej på en presskonferens i Mexico City

Marilyn har ju tidigare även om han stulit friskt fått ihop mäktiga verser och refränger till sina alster. På Born Villain står de flesta melodierna mest och trampar även om sång och instrument arrangerats gott. Inledningen är spektakulärt usel. De första fem spåren är verkligen inget att skriva hem om även om sköna vinkar till gamla band som Joy Division, Killing Joke och Bauhaus uppnås. På mitten av skivan uppstår några försonande drag. The Gardener är en sorts variant på Nine Inch Nails Only, men en kul svängig historia med grov bas och finfina gitarrer. Marilyn pratar sig igenom stora delar av låten och bjuder på märkliga metaforer textmässigt men bättre än så här blir det faktiskt inte på hela skivan. The Flowers of Evil bjuder på mer progressiva sidor av bandet och här faller bitarna på plats vad det gäller att härma postpunkbritter om än att låten slutligen ebbar ut i en ordinär amerikansk hårdrocksrefräng. Slo-Mo-Tion låter som ett långsamt Ministry och äntligen hör vi lite tjock refräng och vers igen. Mer av den här andan hade inte skadat på många andra spår. Låten innehåller också ett gitarrsolo som fungerar.

Mot slutet får vi två ballader, dels titelspåret Born Villain som är snyggt och styggt genomförd med effektiv akustisk gitarr mot en fond av elektronik och analogt mörker och dels Breaking the same Old Ground som låter som långt bort förr i världen. En låt som lika gärna kunde ha gjorts 1994 som nu i år. Basgången är dock tagen rakt av från The Cures A forest.

Skivan finns i lite olika utföranden och på exemplaret jag fick tag på ligger två bonuslåtar. Varav en är Covern You're so Vain, ursprungligen skriven av Carly Simon 1972 och senare även tolkad av exempelvis Foo Fighters, Anna-Lena Löfgren och Smokie. Här hör vi också ett gästinhopp på gitarr av Johnny Depp, en kompis till Marilyn sen gammalt som får vara med och rocka en smula. Låten demonstrerar ganska brutalt vad som händer när en vettig låt sätts i händerna på bandet. Den andra bonuslåten är en radio edit på No Reflection som inte blir roligare i den varianten heller. Så sammantaget, två bra låtar, fem okej låtar och åtta låtar vi aldrig vill höra igen. Gå igenom låtmaterialet till nästa gång Brian. Ljudet är det inget fel på.