Roots Reggae Film: Rockers (1978)

Rockers
Långfilm, Jamaica, 1978 (+ tillhörande soundtrack med varierande artister)

Mitt förhållande till reggae har genom året varit komplicerat.
Nog för att man fått sin beskärda del reggae hörd från radion, från förfester, från besatta vänner, boende i kollektiv och på senare år genom en bättre hälft som till och med dragit med undertecknad till uppvisning med resterna av The Wailers, men jag har liksom aldrig riktigt greppat grejen ändå.

Till viss del kan det väl förklaras av att man fick höra så mycket skräp på 80 och 90-talet i namnet av reggae att man inte såg skogen för alla träd. Dvs den riktiga reggaen som lyste som starkast på det där 1970-talet. Va fan, till och med Ace of Base skymde ju sikten ett tag.

En del i min problematik är att jag tycker att det låter lite samma efter ett tag. Det börjar ofta likadant, det räknas in på några dova "dutt-dutt-dutt-dutt" och sen hackar det sig fram som samma solskensresa om och om igen, eller?

Solskensresa, sure. Vad vi har här är ju den naturliga versionen av blues från de afrikanska lirarna som blev satta på öar i Karibien och deras i rakt nedstigande leds ättlingar. Framförallt på den där ön i mitten som spanjorerna slarvade bort till engelsmän som lattjade med den ända till 1960-talet då den blev fri och en helt ny kulturepok föddes. En nyfödd kultur som raskt hittade på en egen religion byggd på knark, biodynamisk mat, avdyrkan av en kung i Etiopien i modern tid samt musik i baktakt.

Det går inte att hitta på historien om reggae och rastafari-kulturen. Den är för absurd, ingen skulle tro på den. Och ändå tror folk på den. från Kingston till Majorna och hela världen runt.

Genom filmens värld hittar jag nu en väg in i den gåtfulla reggaen. Förra året tog jag del av klassikern The Harder They Come (1972) och nu i år ger jag på det tunga gräset, Rockers från 1978. Kanske är det för att man i bägge dessa filmer får ta del av en blandad samling artister som sjunger om Jah och Zion och allt vad det heter som gör det enklare för mig att ta in det hela, eller så är jag helt enkelt mogen nu.

Rockers påminner en del om den mer kända The Harder They Come men den senare gjorda filmen är trots allt en starkare historia, mer rakt i ansiktet liksom och här, trots att 1978 är väldigt länge sen.
Gudarna skall veta att Jamaica inte var nåt nice ställe på den tiden heller. Vid inspelningen av filmen befann sig landet i något som närmast får klassas som inbördeskrig, med våld mellan politiska fraktioner och blodiga uppgörelser mellan gäng i knarkhandeln som vardagsmat.
Detta tar vi dock inte alls del av i filmen, det är snarare en ovanligt lyckad feel-good-film. Knasig och rolig och väldigt avslappnad trots det semi-dokumentära anslaget och spelad på bitvis härligt obegriplig jamaicansk dialekt.

Här en tidig scen tidigt ur Rockers. Huvudpersonen Horsemouth har införskaffat sin nya motorcykel och beger sig till sin lokale motorcykel-lackerare. Som bilden visar är det bara en som jobbar, han målar tavlor med Haile Selassie. Övrig personal hänger mest.

Jag ser filmen med engelsk text, men den är ordagrant textad efter vad som sägs. Vad sägs om den här ordväxlingen:

Horsemouth: Give thanks, Higher.
Higher: I-wah.
Horsemouth: True Rasta.
Higher: How the-I feeling now?
Horsemouth: I-man feel I-ney now.
Higher: You must feel upful some more. You will feel more upful within time. The man is advancing - him just survive.
Horsemouth: True, true.
Higher: I-rey. Within a time I and I can get a bath.
Horsemouth: I like the-I to cook up some Ital, Rasta.
Higher: The Ital scene is coverage. One need the Ital in ever'ting to survive. The Ital don't stop. So I and I forward within this time

Rastafarierna var långt före Macintosh-människorna med att belysa bokstaven i i samband med allt praktiskt man behöver i livet.

Horsemouth har knappt hämtat sin nya båge innan han beställer en schysst målning på bensintanken på hans nya transportmedel

Vi får följa huvudkaraktären Horsemouth och hans strävan att bli affärsman i ett trasigt men välsvängande Kingston. Horsemouth spelar trummor med kända och okända grupperingar och försöker få till ekonomin genom att sälja nypressade reggae-vinylsinglar som han säljer direkt på plats ute till människor på barer och gator.

Rockers förresten refererar inte alls till någon typ av rockmusik utan helt enkelt till den roots reggae som bröt ut 1975 och höll ställningarna till strax in på 80-talet tills elektroniken förgiftade musiken och helt förändrade den.

Interiörbild av en jamaicansk hemmafest på 70-talet. Komplett med bubbel, röka, vattenmelon och barn som kravlar omkring (som inte syns på bild just här)

Filmen har som sig bör ett efterföljande soundtrack och det är fyllt av varm 70-tals-reggae. Ett antal artister varav många syns och hörs här och där i filmen deltar på skivan som har flera höjdpunkter. The Upsetters gör närmast psykedelisk reggae och Bunny Wailer har kokat ihop en farligt tung historia vid sidan av artister som Peter Tosh, Burning Spear och Inner Circle för att nämna några. Just Inner Circle har spytt mycket galla på genom åren. Men det var ju för de där vidriga eurodiscoliknande låtarna man fick höra under sina tonår. På 70-talet höll de på med helt andra grejer. Jag inser att jag tolkat Inner Circle som en raggare tolkar Alice Cooper, dvs, att tro att han bara gjort Posion, typ.

I en av filmens mest minnesvärda scener har Horsemouth och hans vän Dirty Harry hamnat på en nattklubb som av någon outgrundlig anledning inte spelar reggae. De blir djupt förvirrande och molokna och ser sig tvingade att kindnappa DJ-båset

Det går sådär för Horsemouth, men han hamnar i en rad färgglada situationer. Vi tar del av hans syn på barnuppfostran och får följa med när han mycket glatt återser vänner som han säkert inte träffat sedan i förrgår. Han tjafsar med musikmanagers av kolonialt snitt och besöker både slitna och luxuösa områden runt om Kingston.

Den här nattklubben är inte alls lika mysig som det brukar vara på Jamaica

Ja, jag skall väl inte gå igenom hela filmen här, men det är en härlig historia i en miljö som man inte direkt ser varje dag på TV eller DVD. Det är sin lättsamma ton till trots också en inblick i ett ungt land som försöker få ordning på sig självt efter att ha överlevt slaveri och tung kolonisering.

Här har Dirty Harry tagit över DJ-båset och börjat spisa mer bekanta vax. Polisen eller Babylon som de gärna kallas här har just anlänt

"Rasta" Vad gör du? frågar Polisen i en rak översättning som inte textas på engelska då polisen pratar en helt förståelig version av det engelska språket

Dirty Harry sammanfattar sin ståndpunkt på ett konkret sätt. Som bilden visar har han utrustat sig med en mikrofon och toastar olika synpunkter till deltagarna på dansgolvet i takt med musiken. Hans tal tar upp att reggae är bättre än Soul, att Horsemouth är en skön lirare och en del matnyttigt om Haile Selassie.

För en inbiten rasta är förstås inget av vad den här artikeln handlar om nyheter, vare sig filmen, musiken eller kulturen, men för en inbiten rocker av den mer traditionellt västerländska modellen är det en härlig resa in i något i stora delar helt obekant. Det är precis som när man tillfälligt släpper den anglofila sargen och upptäcker Serge Gainsbourg, polsk frijazz eller nordafrikansk gitarr-rock. Man inser hur mycket större världen är än man tror.