Kent
Då Som Nu För Alltid
2016
Jag har faktiskt hängt med Kent längre än man tro. Hela vägen från början till och med.
Jag hade bott i bara något år på Kungshöjd. Utan internet och mobiltelefon och med en liten svart/vit TV på mitt fönsterbräde. En sån där liten tjock med antenn på. Den stod på för det mesta. Året var 1995.
Det gick nåt skånskt humorprogram på TV:n. Nåt humorgäng sprungna ur Lunds Universitet som fick chansen. Om jag inte minns helt fel ledde det hela senare vidare till Varan-TV. Det var ganska ojämnt. I varje program fick något pop-gäng möjlighet att lira en låt playback. . I ett avsnitt var det ett gäng surmulna unga män i kostymer. Jag tänkte inte så mycket på det.
Lite kortare än en vecka senare var det söndag eftermiddag och programmet gick i repris. Det var någon av de taffliga sketcherna som hade fastnat något i sinnet som jag ville se om och jag lät tv:n stå på. Sketchen har jag glömt men sen kom de där sura i kostymerna i playback på slutet igen. När det blåser på Månen sjöng dom.
Några dagar senare hörde jag låten igen på radion (Tänk att det var så länge sen så man hörde på radion). Jag gick ut och handlade skivan på gamla saliga skivaffären Folk & Rock som låg här alldeles utanför nere på gatan, Kungsgatan, och gick hem och lyssnade. Det hade satt sig.
 |
| Kent 1995 |
Första skivan var en valpig historia som valsade mellan alternativa excesser och gråtmild rockprosa på svenska. På den tiden kunde man höra grejer som Pixies, My Bloody Valentine, The Cure och Bowie i uttrycket. En del grejer låg väldigt nära det som bob hund just börjat utveckla något år innan. Taggigt, avigt, skevt. Låtar som slutade och började på samma gång.
Jag trodde på min höjd att det bara skulle bli ännu en svensk indie-grej som aldrig skulle komma någon längre stans. Spela för de närmast försörjande. Men jag hade fel.
Per Bjurman skrev tidigt i Aftonbladet att "Det här är nästa grej, kom ihåg var ni läste det först". Jag flinade åt det och tänkte att det skriver de alltid om de spirande och lovande som oftast aldrig lyfter.
Sen kom det en skiva till. Verkligen. Jag vill minnas att det började som förra gången. Det hände ingenting mer än att skivan kom ut. Sen sa det Pang och så var Kräm (Så Nära Får Ingen Gå) en hit. Plötsligt var Kent en grej.
Jag minns hur jag tyckte att ljudet var märkligt på min CD. Låtarna lät som dragna genom aluminium och jag övervägde om det var något fel på mitt ex. Först när jag hörde nån låt på radion hörde jag att den lät likadant där.
Tredje skivan Isola var däremot stort producerad. Ingen aluminium-indie längre. Joakim Berg tog stort intryck av Thom Yorke i Radiohead och började sjunga i den då så populära falsetten. Kent blev nu det största svenska rockbandet sedan Imperiet. De var mer än en grej nu.
En skiva till hängde jag med ordentligt på, Hagnesta Hill från 1999. Den sista jag köpte. Nu var ljudet ännu större och bandet började leka Depeche Mode på flera låtar. Det där moderna Depeche Mode från 90-talet med de långa episka svävade turerna. Efter den skivan rann kontakten ut i sanden något.
Jag såg Kent live på Röda Sten när de lirade med Thåström och The Hellacopters och även när de fyllde Scandinavium med The Sounds som förband. Den senare gången avslutades konserten med fadande 747 och en exposé på skivomslag på backdropen på skivor som betytt mycket för bandet genom åren. Lite otippade vax som med Bob Marley fick visa upp sig också. Fint.
Sen vetefan. Det ebbade liksom ut för mig. Samlingsskivan B-sidor 95-00 innehöll en del matnyttigt som Spökstad, VinterNoll2 och nån låt om Kallt kaffe. Nu lyssnade jag mest på spridda MP3:er och nån blandad CD-R från någon vän från förr. Jag och Kent hängde mer sporadiskt.
En kväll på Kompaniet hamnade jag visst på en sorts efterfest med bandet som hade spelat på Liseberg tidigare på kvällen. Jag missade den konserten men bytte några ord med Joakim Berg i baren. Vi pratade om Bowie & Cure. Kent hade spelat med Cure på Hultsfred. Joakim berättade att han var jättetrött på både Cure och Bowie. Jag trodde inte ett ögonblick på honom förstås. Efter en stund dissade han mig för att gå fram och hylla bar-DJ'n som spelade Forever Young med Alphaville. Han började dansa lätt på bargolvet. Jag avvek och letade upp försvunna vänner i källaren istället. Historien om hur jag mötte Berg fungerade bra i valda läger det året hur som helst.
Sen tappade jag nog greppet helt. Noterade inte ens vad skivorna hette. Insåg att vissa titlar var bättre än själva låtarna i sig. LSD, någon?
Elefanter och Berlin swishade förbi. Hyggligt i sina bästa fall. Nån skiva hette helt och hållet som en gammal platta med Lustans Lakejer noterade jag men jag hade svårt att alstra intresse. Det som sipprade igenom till mig lät lojt.
Så kom året som är nu och en dramatisk viral ebbade upp i de sociala flödena. En kort film med en dödskalleflicka i huvudrollen och budskapet att sagan var all. Nu, turné över alla Skandinaviens hörn och en sista platta. Drama och att gå ut med en smäll. Jag får väl ta och kolla upp det här.
 |
| Kent 2016 |
Då som nu för alltid heter den sista skivan. Eller ja, vi får väl se, men just nu är den vad vi vet det sista rycket på album.
Det låter inledningsvis som radiovänligt som gjort för en otäck kommersiell radiokanal man aldrig vill ratta in in igen. Man hör ju att det är de här Kent men jag förbryllas över hur illa jag bitvis jag tycker om det. Sången ligger i obehagliga filter och musiken rullar fram som i en reklamfilm för kläder från en sportkedja, kläder man hellre skulle skjuta sig än att ta på sig. Jag lyssnar vidare.
Det låter så modernt och jag inser hur långt jag själv kommit ifrån min egen samtid musikaliskt. Det är väl ett privilegium att få leva så länge att man inte förstår modern musik längre, att man lyckats överleva så länge att man inte hajar grejen alls. Men samtidigt en sorg på något sätt. All glädje förr med att upptäcka en färsk genre, ett nytt ljud, nästa grej. Numera finner jag ju mest glädje i att hitta bortglömd postpunk från Leeds från 1982, eller mindre välkänd psykedelika från Oregon från 1966 än att försöka brottas med det här nya. Kent har ju ändå hållit på i över 20 år men den här kakan låter bitvis som något gjort av ett hippt yngel man inte kan kommunicera med alls. Jag fortsätter ändå lyssna vidare.
Jag hittar ett par fasta punkter trots allt. Efter ett par genomlyssningar sätter sig faktiskt Tennsoldater som inte alls skiljer sig från det grövsta modern-jolmiga på skivan egentligen men som ändå har något.
Gigi klarar sig också från yxan. Ett spår som knyter an till gamla varv, gamla rundor, gamla låtar utan att upprepa sig helt. Har också mer befriande gitarr i utsatta lägen i stycket
Bäst fungerar det dock i Den Sista Sången som känns som den mest genomtänkta låten. Den blir som ett destillat på en rad sista-låtar från de gamla skivorna. Retro. Vintage. Där jag är tydligen. Det är iallafall där jag och Kent trivs bäst ihop.
