onsdag 8 november 2017

Petter Ljungberg tillbaka - Dubbelt upp


Petter Ljungberg och Jan Lilja
Got No Worries Now
Album, 2017

Petter Ljungberg
Sveiselogo
EP, 2017

Jag fick möjlighet att recensera Petter Ljungbergs första skiva redan 2012 och får nu tillfälle att återkomma till artisten igen lagom till att det släpps två nya verk på samma gång.

Som tidigare läsare kommer ihåg fick jag brottas med debutplattan ganska ordentligt för att komma överens med den och det är lite på samma sätt nu. Petters musik må ha utvecklats men är fortfarande ganska bångstyrig och vill helst inte sitta fint nu heller. Det är toner och ljud som kräver sin tid att ta sig in i. En sorts anti-musik till den som normalt presenteras på streamande kanaler som inte vågar utmana lyssnarens tålamod i mer än en halvminut i skräck för oförståelse från den otålige tänkte lyssnaren.  Jag slås igen som förra gången jag recenserade Petter av liknelsen från förr i världen när man på begränsad budget chansade och köpte någon platta på vinst och förlust och det visade sig att den inte fungerade vid de första försöken. Man försökte igen, man hade ju betalt massa pengar för den. Man lyssnade till det satte sig eller tills man var säker på att det aldrig skulle göra det.

Nu är inte Petters musik anno 2017 så svår men det är fortfarande en vinglig cykeltur i bitvis obekväm terräng där det inte är helt lätt att hålla styret rakt alla gånger.

Vi erbjuds i höst två verk som jag var inne på inledningsvis. En fullängdsskiva inspelad i studio vid Telefonplan i Stockholm och en EP inspelad mer rått i hemma-miljö. Det är finns dock återkommande teman och strukturer som binder ihop de bägge skivorna. Låtar som återkommer i olika skepnader, humör eller fortsättningar efter varandra oberoende vilken skiva. Det blir ett drömskt tillstånd mellan demo och remix. Det flyter liksom ihop.

På den längre skivan Got No Worries Now medverkar och producerar som på debutskivan Jan Lilja medans Sveiselogo är helt och hållet Petter själv med maskiner och instrument.

Got No Worries Now börjar yrsligt dystert med Fight Together. En tung öppning. Tonen känns igen från debutplattan. Det är avigt och lite besvärligt och melodin ramlar fram på sitt egna speciella sätt. Ringlade gitarr som ramar in orden som ibland sjungs lite utanför kanterna. Det där ringlandet på strängarna får mig att tänka på det märkliga enmansbandet The Durutti Column som hade en storhetstid modell mindre i skarven 70/80-talet men det är ändå mest egensinnigt.

Redan på spår två hamnar vi någon helt annanstans. Här knyts ord och musik ihop i mer traditionell form. Med baktakt och mer synkroniserade instrument hamnar här Petter mer i läget bitter Elvis Costello. Vandalize It har ett fint surt gung. Jag har lätt att till mig Ska av den lite mer melankoliska sorten.

In a new Shape vänder blad till andra landskap. Nu är det mer blek amerikansk akustisk eftertänksam pop på tapeten. Hela anslaget andas innerligt band på kallt berg om natten i Kalifornien på 60-talet likaväl som långt senare epigoner under helt andra decennier i alternativa miljöer helst. Vi är inte på 7-11 kan man säga.

Muscles bjuder på fin elgitarr med tassande programmerade rytmer till. Petter sjunger som inifrån mikrofonen. Jag gör genomgående goda försök att sätta mig in i texterna utan att direkt lyckas. Jag hör fragment om uppgörelser med sig själv, släkt och vänner, alkohol mm men det mesta flyter in i tonerna för mig och det kanske blir bäst så. Gone to War (And Silence Is Killing) släpper in en hel del luft i produktionen vilket gör gott till. Det mest episka spåret hittills på skivan och efter stund släpps nästan ett gitarr-solo fram, men bara nästan. Welding Rails som tycks ta upp arbetssituationen för svetsare för tankarna till brittisk dansmusik från 90-talet. Trots ganska konventionell instrumentering hamnar jag i stämningen The Orb eller Underworld som kunde få fram stämningsmättade saker en gång i tiden åt det här hållet.

Sedan avrundas skivan med mer avancerade övningar. People of the North är egentligen ett enda långt bluddrigt ackord stämt i dålig stämning. Skulle passa fint i en SVT-producerad Horror-serie i någon central scen men svår för mig att uppskatta för sig själv i högtalare.

Avslutande Tattoo Too 2 ger lyssnaren monoton sång om mental tatuering ackompanjerat av klockspel och gitarr växelvis inställd med effekten tandläkarborr eller rymdskepp.

EP:n Sveiselogo hänger som jag var inne på tidigare ihop ganska friskt med LP:n. Trots att den är hemmainspelad låter den inte så vilt demoaktig som jag hade väntat mig efter att ha fått förhållandet förklarat för mig. Daydreamers bjuder på rikligt med analog keyboard av märket Casio men ebbar ändå ut i ett landskap av vad som låter som vanliga tjocka och smala strängar. Det låter hur som helst som något man aldrig hört förut. I Vandalism skall det vandaliseras igen och här snålas det inte med diskant på den här sorts versionen av låten från den andra skivan. Lo-Fi de luxe kan man säga. Även New Shape vänder ut på begreppen som från tidigare men då det på första skivan lät som från kall hippie låter det här mer som post-punk. Stycket fungerar dock bra på bägge sätten.  Det hela avslutas med mer mörkt surr i People of the North 2.  Även här rätt mastigt att ta sig igenom men sådär 6:50 in i den här över nio minuter långa tagningen belönas lyssnaren med en symfonisk de-tour som låter som gammal Science Fiction. Den dyker upp i den första kortare versionen också men här faller den liksom mer på plats.

Så sammanfattningsvis. Det har gjorts enklare skivor i år att ta till sig än dessa men inte mycket annat som skapar obehag, nyfikenhet och speciell stämning som Got No Worries Now och Sveiselogo gör.

Skivorna släpptes just eller om det var igår och du hittar de som Streamat eller digitalt här:

Got No Worries Now | Spotify | iTunes |
Sveiselogo | Spotify | iTunes |


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar